- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
150

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FLI ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Flaga 1, v. n. 1 fladdra för vinden; om
upphängda kläder. ”Hänge å flage”. Sk. (Ox.).

Flaga 2, f. 1) vindpust. Väderflaga, f.
Gstr. Flagä, f. id. ”Han fikk ain läjten flagä
vind”. Vindflagä, f. G.; 2) framgång. ”Han
har flagä”. G.

Flage, m. hängande krage, kappkrage. ”Ta
ner flagen. Dra flagen óver hoedet”. Hl.

Flagg, f. vindflöjel. Vb.

Flagga 1, v. n. 1 rasa uti lek, vara yr. G.

Flagga 2 (pl. -gur), f. 1) eg. flagga; 2)
vindflöjel (på tak). Dl. (Elfd., Våmh.), mp.
(Nedansjö), vb. (Skellefte). Flagga (pl. -gor),
f. id. Vg. (Vadsbo). Fsv. flagga, f. vexillum
nauticum. S.S. 3, 89.

Flagga 3, f. ställning af väf eller spjelor
vid låret af en lie för att få säden jämnt
liggande åt ena sidan under afhuggningen.
Spilflagga, f. sådan ställning af spjelor. Dl.
(Rättvik).

Flagg-byttä, f. yrhätta. G.

Flagg-gait, f. yrhätta. Flais-gait, f. id.
G. (F.). Jfr gajt, f. get.

Flaggu (n. flaggut), adj. yr, ostadig,
flygtig. G.

Flagra 1, v. n. 1 1) fladdra, flaksa.
Flaggra, id. Hl. (Skällinge). Flakrä upp, v. n. a)
försöka flyga; om fogelungar; b) klänga upp;
om gossar. G.; 2) vifta med svansen; om
hundar. Sk.,hl. Jfr viska 2. Fn. flögra, v. n.
volitare; d. flagre; fht. flogaron (Graff 3, 763);
fe. flyccerjan, id. (Deut. 32, 11).

Flagra 2, f., flagermus, f. flädermus:
Vespertilio. Hl. Flagermus. Sk. (Ox.).
Flågermus. Sk. (Vemm.), bl. Fn. flagurmús;
d. flagermus, id.

Flaug-äld, m. ansigtsros (stor oeh svidande),
reform. G. Fn. flog. n. a) flygande (Egils.);
b) flygande gikt, häftig smärta (Hald.).

Flog, flåg, n. 1) flygande värk. torrvärk,
håll å styng. Dls.,nk.,hs.,fl. (Ingo); 2) kolik
hos hästar. Bhl.,ög.,kl.; 3) ett slags
boskapssjukdom. Fl. (Pargas).

Flóg-för, adj. 1) i stånd att flyga,
flygfärdig; om fogelungar. Ög. Flyg. Sk. (Malmö).
Flyggen. G. Flygd. ”Fugl-ungen ir flygd”.
Dl.; 2) fig. färdig att begifva sig ut i verlden;
om ungdom. Ög. Fn. fleygr, adj. flygfärdig;
d. flyg; fe. flycge.

FLogta, v. n. 1 värka häftigt (i hufvudet).
Dls. (Ed).

Flóg-värk, m. torrvärk, gikt: rheumatismus
chronicus. Nk.,sdm.

Flug-råin; m. snylterönn: Sorbus aucuparia.
Så kallas sådan rönn, som växer på gamla
höga murar och tros hafva lycka med sig för den,
som bär deraf på sig. S. G. Flåg-rönn, f.
sådan rönn, som växer i stubbar efter andra
träd. Ursprungliga meningen har utan tvifvel,
såsom den vördnadsvärde fornforskaren L. Rääf
anmärker, varit mistel (Viscum album), men
öfverflyttats på rönnen. Ög. (Ydre). N.
flogrogn, m. id. (Aasen, 103).

Flug-sópp, m. flugsvamp. Vb.

Flugt, m. rak linje eller yta i samma plan
eller utsträckning. ”Husen ligga inte i flugt”.
Sk.,hl. Flygt, m. vidd, omfång. ”Huset har en
vid flygt”. Ul. (Enl. Ihre, Gl. S. G. 1, 508).
D, flugt; ns. flugt, f. (B. W. B.) = sk.,hl.

Flugu-död, m. eg. flug-död; flug-gift beredt
af flugsvamp (”skuru-sópp”). Dl. (Elfd.).

FLuster, n. 1) eg. flyghål, ingången för
bien till en bikupa. Riksspr.; 2) snushög under
näsan hos storsnusare; skämtvis. Nk.

Flygtig, adj. ifrig, verksam. ”Hä va en
flygtig kvinna”, det var en ifrig, omtänksam,
driftig qvinna. Fl. (Nl.). Eller måhända det
snarare är en utvidgad och förändrad form af
landskapsordet flyt, flut, adj. rask, flitig, som
arbetar fort; fn. fljótr? I thy fall är roten
fliota; s. sid. 151.

Flåger, flåk, n. flygtighet, lättsinne, flärd.
”Dä ä bara flåger mä honom. Hl. Fn. flog,
n. flygande; flug, n. a) id.; b) flygtighet. Jfr
flåk under flaka.

Flågra, v. n. 1 1) flaksa med vingarne,
skaka vingarne. Sk. Flåvra. Sk. (Ox.); 2)
flågra i kring, lättsinnigt ströfva omkring. Sk.
Är samma ord som flagra 1, föregående spalt.

Flåg-ängel, comm. ostyrig person, som är
i ständig rörelse. Ög.

FLög 1 n. 1) sjelfva ljudet, da en större
fogel t. ex. tjäder, flyger. Man rättar sig
derefter för att finna honom; 2) qvinna, som under
lekar far ovarsamt fram. Sdm.

Flög 2 n. fluster på bikupa. Ög. (Ydre).

Flög 3, f. (och m.) 1) flagga. Jtl.,ög.; 2)
flöjel, vindflöjel. Nb.,vb.,mp. Flaug, f. G.
Flöjt f. Dls.,vg.,sm. Fluv (flouv), f. vimpel.
Bhl. (Foss). Fsv. floge, m. vindflöjel. S. Oluffs
Saga, 38; n. fløy, f. flöjel; vimpel; ns. floier,
id. (Schutze 1, 327).

Flög 4, n. brant bergs- eller klippvägg, brant
klippa. Flöv, n. id. Hl. Flygg, n. id. Nb. (Ö.
Calix). Flyggj, n. id. Vb. Flåg, flau, n. brant
klippa under vattenytan. Bhl. Fn. Flug, n.
framspringande och öfverhängande klippa,
bergvägg; deraf flugabjörg, f. klippa med brant
höjd; flugsjór, m. haf med ett ofantligt djup
(Fornaldar Sögur Norðrlanda, ed. C. C. Rafn.
2, 231); n. flog, flaug, n. fjellvägg, en klippa
som är så brant att intet kan ligga eller fästa
sig derpå; fht. fluoh, f. brant klippa (Massmann).

Flöga, v. n. 1 flyga; i synnerhet om snön.
”Dä flöger på”, det flyger snö i luften, det
fyker. Nk.

Flög-stång, f. flöjelstång. V. Dl.

Flöj, m. 1) galopp. ”Han rier på flöjen”.
Götaland; 2) fläng, lättsinnig hast. ”Dä kan ej
gå väl, när dä ska gå i flöj”. Kl.

Flöja, 1) v. a. 2 a) skuffa, skjuta undan.
Jtl. Kuuff, id. Jtl.; b) drifva (boskapen) att
häftigt rusa omkring; om menniskor och djur,
som förorsaka sådant. Mp.; 2) springa, hoppa
öfver gärdesgårdar; om okynniga husdjur.
”Hästana flöjde över gäret”. Allm. flöja, flyja.
”Hästen, tjuren flöjer (el. flyjer)”. Sm. Flyja.
Ög. Fsv. flögha, flöghia, flögia, v. n. a) rusa
på, fara fram och åter. S.S. 1, 168: ”en fløgher
oc annan skriar. Kg. Styr. 136. ”Ty skulu
ungara med lek ok skæmtan rida ok ränna
hästom, löpa a fot, ok flögia fram ok ater”; b)
hoppa öfver gärdesgårdar; om okynnes husdjur.
VGL. ÖGL. UL. S.F.S. 4, 168; fn. fleygja,
a) v. a. kasta, sända; b) v. n. med häftig fart
rusa fram. Magnús. Saga hins Goda, kap. 34.
”fleygir hart of hauga hest ór Skåni vestan”.

Flöjig, adj. som flöjer, hoppar öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 11:54:56 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free