- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
159

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FOL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ä au ett daulet fólkaslag”. Fólkane, n. id.
”Ja kände ’nom pau fólkanet”. Bl. N.
folkeslag, n. id.

Fólka-sóppa, m. salt köttsoppa med
potäter och rötter till tjenstefolket. S. Sk.

Fólka-spaker, adj. tam, spak, som hyllar
sig till menniskor; om djur. Nk.

Fólka-stua, f. stuga, der tjänstefolket äter
och pigorna slöjda. Sk.

Fólka-vändt, adj. n. besökt af myket folk.
”Dä va så folkavändt i kyrkan i da”. H1.

Fólke-fär(d), f. slägt. ”Dä ligger i
folkefären”, det ligger i (ɔ: är en egenskap hos)
slägten. S. Sk.

Fólke-penninga(r), m. pl.
mantalspenningar. Vg.

Fólkfatt, adj. 1) folklig, hygglig, anständig.
Vb.,ög.; 2) nedlåtande. Fl. (NK. i Öb.).

Fólkil, adj. folkiisk; om boskap som
anfaller folk. Hs.

Fólkis, v. d. giftas. G.

Fólk-löst, adj. blottadt på folk. Hs.
(Ljusdal). Fólklest, id. Hs. (Db., Bj.).

Fólkolt., folkhölt, adj. n. der hvarest
mycket folk uppehåller sig, uppfyldt med folk. Bhl.
lkut, id. ”Här ä så fólkut". Hs. (Ljusdal).

Fólk-rädder, adj. skygg, blyg, rädd för
folk; både om menniskor och kreatur. Vm.,
nk.,bl. Fólka-rädd. Sk.

Fólkslen, adj. som uppför sig skickligt. Hs.
(Db., Bj.).

Fólk-varg, m. varulf, Runö.

Svärfólk, n. svärföräldrar. Sdm.

FóLÅ (pl. -lär), m. fåle. Dl. Fólle, m. S. Sk.
Fule, m. 1) id.; 2) gammalt dåligt fiskegarn. G.
”Häuda an fule”, eg. taga huden af en fåle; taga
tjänen (kanttåget på ett fisknät) af ett gammalt
fiskegarn. S. G. Fn. fóli, m.; fyl, n.; fht. folo,
m.; fuli, n. (Graff 3, 476); fe. fola; ffris. folla, m.
(Richth., 749); nfris. fole, m.; holl. veulen, n.; nht.
fullen, fôlen, n.; moes. fula, m.; gr. πῶλος, id.

Fóla, v. n. 1 föla; om ston. Kl. (Madesjö).
Fóla, fólla. Sk.

Lafötter, m. pl. hästhof: Tussilago. Vg.

Fólhus, n. hinnan kring ett föl (innan
födseln). Åm. Fölhus. Sm., kl. Fölahamm, id.
Sk. S. hamm.

Fólå upp, v. a. föda upp: 1) ett föl; 2)
får, getter; 3) barn. ”Fólå upp krippen”. Dl.
(Elfd., Våmh.).

Fulsättning, f. (stället i sjön) der man
invid landet utsätter gamla fiskegarn. S. G.

Fyllja, föllja, föllsa, f. ungt sto af 2—4 år.
Ul. Fylljä. G. Föllja, id. Götaland N. fylja;
d. dial. fyllie; e. filly.

Föling, m. föl, ung häst. Kl. (Stranda).
Föling (fölinj), m. id. Fl. (Öb.).

Fölmärr, f. sto som har däggande föl. Sk.

Fölse, m. ett litet föl; (demin.). Vg., sdm.

Fölsa, fölsa, f. ett litet märrföl; (demin.). Ul.

Fölsing, m. föl i andra till fjerde året.
Götaland, fl. (Öb.).

Fölsta’n, m. def. hinnan som omgifver ett
föl: uterus. ”Fölsta’n ä fallen ut”. Kl.
(Stranda). Jfr gris-sta’n, kalvsta’n.

Ifóla, adj. drägtig; om sto. Fl. (GK. K.).
Fn. ifylia, id.

FON, f. matvaror, som gäster medtaga eller
låta aflemna till bröllop, barnsöl och begrafningar.
Hl. (Landa, Värö), bhl. N. fon, f. id.; d. dial.
fåen, fån, foen, foon, f. id. (Mlb., D.L. 102, 123,
124); fn. forn (pl. fórnir), f. a) föräring, gåfva;
b) offer (af føra, v. a. föra, framföra: ferre,
adferre).

Fona, v. n. 1 lemna eller medföra dylika
matvaror. Hl. (Värö). N. fona, v. n. id. (Aasen,
107).

Fon-säkk, m. i. q. fon. Bhl. (Foss.).

FONNKALV, fonsena, fontida, s. forn.

FONSKAP, s. for.

FOR, n. foder (hö, halm m. m.) till kreatur.
Vb.—sk. Fsv, fodher, n. foder: pabulum (S.S.
1, 117); fn. fođr; n. for; fht. fotar, fuotar (Graff
3, 378); mht. vuoter; nht. futter; swz. fur, fuhr,
fuer
(Stalder 1, 404); bay. fuer, f. id. (Schm.
1, 557). Jfr ftv. føþa, föđha, v. a. 1) föda,
framföda: gignere, parere; 2) uppföda, underhålla:
nutrire, alere. Sa väl denna rot, som
nedanupptagna ord ur våra landskapsmål, tillkännagifva att
sv. foder fordom i allmänhet utmärkt föda,
näringsmedel. På samma sätt i fe. fôda, m. föda
för menniskor; fôdur, n. foder för kreatur; fht.
fotar, alimentum, victus; fuotar, pabulum;
fuotirra, f. nutrix. Jfr moes. fodjan, v. a. nära,
uppföda; fodeins, f. näring, föda.

Fora, v. a. 1 fodra, gifva foder åt (kreatur).
Sk.,bl. m. fl. Fsv. fodra, v. a. id. S.S. 3, 249;
fn. fođra; fe. fôdrjan; n. fora; d. fore; swz.
furen, fuhren, fueren; bay. fäeren, id. (Schm.
1, 557); fht. fuorôn, alere, cibare. Jfr gl. frans.
affourer, t. ex. affourer les moutons.

Forenskap, fornskap, m. 1) foder. ”Dä står
illa te mä forenskapen”, vi ha litet foder. Sm.;
2) sjelfva kreaturen. ”Gua lóv! forenskapen
trivs”. Sm. (Östbo), bl. Fornskap, m. a.
födoämnen. ”Dä ä ondt om fornskapen”. Vm.,sdm.;
b) foder (för kreatur). Sdm.,vl. Forskap, m.
id. Ög. Fonskap, m. a) födoämnen, föda,
lifsuppehälle; b) tillförsel af matvaror. Vb.,åm.

Forgivä, f. ett rum i stallet för fodrets
skärning och blandning. Sdm.

Fornöt, n. 1) ett kreatur som man åtagit
sig att föda; kreatur på utfodring hos en
annan person än egaren. Ög.,sm.; 2) våp, dåligt
hjon, som ej gör skäl för maten; lat menniska,
som ej gör mera än äter. Hs.,sm.

Grann-for, n. torrt grönfoder. Ög. (Ydre).

FORA, s. fara 2.

FORDA SEJ, v. r. hafva att uppehålla sig med.
”Han fordar sej väl”. Ul. (enl. Ihre, Gl. 1, 521).
Jfr fn. forđa sèr, se sig till godo; fordaz, id.
(Egils., 194).

FORDRÄ SI, v. r, 1 1) gå fort; om
klockor. G,; 2) skynda sig. S. G. Fsv. forþa, fordha,
forda,
v. a. a) skaffa åstad, föra, befordra. SML.
St. Rimkr. 109. Kg. Styr. 158: ”at the skulu hans
budskap ok wilia forda ok främia med almoganom”;
b) påskynda. S.S. 1, 236: ”fordhom os thy oc vi
at inganga i the hwilona hwar swa stoor glædhi
ompningas vtan vanskilse”; fordna sik, v. r.
skynda sig. S.F.S. 4, 67: ”the skuldo fordna sik oc
fara j iudha riket”. Didr. af B. 59: ”och fordar
sik tædan hwat han kunde then wægh till
danmark lag”; (af for, för: ante, præ, likasom fsv.
fræmja, v. a. främja, (med framgång) utföra, af
fram; jfr fn. forđa (Egils. 194).

FORGA, v. n. 1 sticka och borra tätt och ofta
(der hål är förut). Ul.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free