- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
175

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FÅ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


fæ, ipf. fekk och fèkk, pl. fengu, fingu och
fjengu, p.p. fenginn, finginn, fánginn), a) taga; b)
gifva, öfverlemna; moes. fahan (ipf. faifah); fht.
fâhan; mht. vâhen; nht. fahen, fangen; fsax.
fâhan, faan; fe. foan, fôn; e. fang; holl vaan;
ffris. el. fân; d. få, id.; alla med stark
böjning. Jfr skr. pac, tangere; ligare, coercere, pax,
capere, amplecti.

Fang, n. bukref, magplågor af förstoppning
eller stranguri; eg. om hästar. S. Vb. Fang,
-a,
f. id. N. Vb.

Fång, n. 1) tag. ”Ta fång”, brottas. Mp.;
2) tillgång, förråd. ”Stå te fångs”.
Gårdsfång, n. förråd till gårdens behof, Nk.; 3)
gärdsel, stängselvirke. Nk.,vg.,sm.; deraf a)
fångna-ved, m. id. Sm, (Vestra h.); b)
fångskog, m. ungskog, skog tjenlig till stängsel och
ved. Vg.,ög.; c) lsfång, n. gärdselfång. Sdm.
Fsv. fang, n. a) fång, fående; b) laga fång; c)
fång, börda som bäres i famnen; d) kamp,
brottande; e) pl. α) bygnadsvirke, bränsle o.
d. som hemtas från skogen; β) trävirke i en
redan uppförd byggnad. VGL. ÖGL. UL.; fn.
fáng; n. fang, fång.

Fångelig, adj. åtkomlig, som kan erhållas.
”Säden ä knappt fångelig för pengar. Dä blir
knappt fångeligt att få nå(g)ra vikker i år”.
Sk.,hl.,bl. Fsv. fangeliker. Kg. Styr. 58; d. dial.
fangelig, ”som kan fås, er at få” (Mlb., D.L.
105); fe. fenge, adj. åtkomlig, det som kan
tagas.

Fången, m. någon som gjort orätt, illa.
”Håken fången ha gjort detta? Ja mener
fången setter i skórsten, ätter dä inte vell ryke
opp”. Vl.

Fång-for, n. nödhjelpsfoder åt kreatur;
foderväxter, som samlas utom och efter den
egentliga höbergningen, sösom löf, mossor, ”skav”,
‴furu‴, rörvass, hvarjehanda gräs i skogen,
ormbunke m. m. Vb.

Fängsen, adj. angelägen om (att erhålla
något), lifligt åtrående. Ög.

Fängta, v. a. 1 1) söka häftigt, eftersträfva,
göra sig mycket besvär för att få något. ”Han
fängtar ätter flekkan”, han friar enträget till
flickan. Sm.,vg.,vl. Feengt (ipf. -tä), Vb.
Fänta, id. Sm.; 2) hemta foder här och der åt
kreaturen. ”Fängta i hop”. Vg.,ög. Fäängt’,
fara omkring för att hopsamla mat eller foder.
Jtl.; 3) skaffa sig uppehälle, tigga. Hs.; 4)
hopsamla, insamla, egentl, gåfvor och skänker;
dock icke liktydigt med tigga. Vid inträffad
olycka eller tillfälligt behof fängtar (el. fäntar)
man, d. ä. går från hus till hus och insamlar
frivilliga gåfvor af penningar, hö, halm, m. m.;
hvad man sålunda fäntat, anses (enl. Möller, s.
49) medföra lycka (häll). ”Ja har fäntat litta
te en ko, nu ska ja nókk få nyda ’na”. Hl.
Fsv. fænga (sup. fænkt), v. a. förvärfva. Kg.
Styr. 8: ”Nu ær thet ey wæl möglikt, at en
man giti thet alt omhuxat, fanget ok fænkt,
thær han ma sik mæd föda ok klæda ok værja”;
fængta, v. a. besitta, innehafva. L. c. 187:
”Ridderskap skal land ok rike byggia ok alt
fa ok fængta thet manna liwerne tilhöre”;
forfængta, förfængta, v. a. förstöra, förskingra.
ÖGL. UL.

FÅHÄV, fåhäva, s. häva.

FÅJ, adj. rädd, häpen. G.

FÅK, s. fjuk.

FÅKUNNIG, adj. 1) eg. som föga vet och
förstår, Riksspr.; 2) fånig, mindre vetande. Hs.
(Alfta). Fsv. fakunnogher, okunnig. S.S. 1, 236:
”huru then hælgde ande kom til apostlanna, ær
iak f. att sighia”. S.F.S. 6, 75; fn. fákunnugr;
fd. fakunnugh, fakunnogh (Mlb., Gl. 192); n.
n. fåkunnug, fåkunnig, id. (Aas., 91).

FÅKYNNAD, s. kynne.

FÅLL, fållbär, fållgård, fållharv, s. falla.

FÅLLBÄNK, s. bänk,

FÅLLER, i fåller, adv. i största hast, i full
hast. ”Han slapp å i fåller”. Sk. (Ing.). I
fåler,
id. Sk, (Luggude).

FÅNG, fångelig, fången, fångfor, fångnaved,
fångskog,
s. få.

FÅNYTTIGER, s. njauta.

FÅR, f. fåra: sulcus. ”Plöja en får”. Sk.,hl.,
bl. Far, f. Bhl. Fårr, f. Ul. Fsv. for, f. ÖGL.;
fn. o. n. for, f.; d. fure; fht. furh, furhî, f.; mht.
furch; nht. furche, fahre; ns. fare, fore (B. W. B.
1, 351); fe. fur, farh; e. furrow; holl. vore; swz.
furre, id. Troligen af fara 2. Lat. porca, f. den
upphöjda jorden mellan tvenne fåror, synes höra
hit. Varro R. R. 1, 29: ”Quo aratrum striam
vomere facit, sulcus vocatur; quod est inter duos
sulcos data terra (måhända clatæ terræ) dicitur
porca”. En annan förklaring angifver han L. L.
5, 4. Colum. 11, 3: ”Partibus sulcorum imis . . .
in summo porcæ dorso”.

Fura, v. a. o. n. 1 göra en fåra; fåra.
”Gäddan springer så dä furar i vattnet”. Kl.
Fht. furhjan, sulcare (Graff 3, 684); schwab.
furren (Schmid, 211).

Furbalk, m. den upphöjda kanten mellan
fårorna i en åker. G.

Fåra-gille, n. så kallas fordom det gille
eller gästabud, som innan enskiftet i Skåne var
verkstäldt, vårtiden under två dagar hölls,
sedan på de besådda åkerfälten stora fåror blifvit
uppkörda, för att derigenom dels afleda vatten,
dels åtskilja de olika tegarne. Sk. (Ox., Skytts,
Onsjö).

Plogfår, f. plogfåra. Nk.

FÅRA, f. 1) tacka, honfår. Ög. (Ydre), nk.; 2)
inskränkt, enfaldig menniska. Nk. Fsv. far, n.
får: ovis. SML. S.S. 1, 32, 113; deraf farahiord,
f. fårahjord. S. Marg., s. 60; farahirdhe
(faarahirdhe), m. fårherde. S.F.S. 4, 23; fara hus, n.
fårahus. S. Bern. f. 183 v.; farakætta, f. id.
S.F.S. 4, 129; farskinn, n. farskinn. Cod. A. 27, f.
110 v.; for, m. vädur. Sv. Pr. L. LIX, s. 23:
”sökia eptir sinom forom”; fn. for, m. vädur som
går i spetsen för hjorden, fær, for, m. får,
Færeyar, f. pl. Färöarne (eg. får-öar); fsv. Fåroy, f.
Fårön vid nordöstra ändan af Gotland. Det är
märkligt att ordet får, n. ovis, ej förekommer i
tyska munarterna. I fn. utmärker berr el. bæri, m.
en vädur. Jfr hindost. ber, ett får; beng. beri;
gr. βάρειον, id. (enl. Hesychius), pol. baran;
vädur; böh. beran; lit. baronas, id.; ung.
bárany, ett lam, bárányka, ett litet lam; sp.
borra, ett årsgammalt får; borro, ett eller två års
gammal vädur. Hb., 147.

Fåra-gö, f. fårgödsel. Sk.,bl. S. god.

Fåra-lår, n. 1) eg. lår af ett slagtadt får;
2) enfaldig, tafatt menniska. Bl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:48:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free