- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
188

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GAS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

3) fet karl. Sm. Fn. gassi; d. gasse, m.
gåskarl.

Gåsa-bakken, m. def. Ligga på
gåsabakken,
säges då mannen under hustruns
barnsängstid ligger i särskild säng. Anledningen
till detta talesätt är den, att då gåsen ligger
på äggen får gåskarlen ligga ute eller på
”gåsabakken”. Sk.,hl.

Gåsa-gång, m. Så kallades fordom i Skåne
före enskiftet den gång omkring byen, hvilken
vid Mårtenstiden hölls af bondhustrurna för att
hos åboar och husmän undersöka huru många
gäss hvar och en hade, med hvilka märken
dessa kreatur voro försedda samt om de
tillhörde deras rätte egare. Nicolovius, Skytts,
h., s. 60.

Gåse-ralle, s. ralle.

Gås-fot, m. 1) eg. fot på en gås; 2) en
person, som anlitas om att uppgöra giftermål.
Sdm. (Ornö).

Gås-smör, n. gåsfett. Vg. (Mark).

Gäs-tändt, adj. 1) tandig; om skrifpeunor,
då vid uppsprättningen tänder visa sig i skåran.
Ul.,vg.,sm.; 2) som har söndriga tänder (dentes
serrati). Sm. (enl. L—n).

Gäsling, m. 1) eg. gåsunge. Riksspr.
Fsv. gæslinger; d. gæsling; e. gosling; e. dial.
gesling; skot. gaislin; ns. gossel, gosselken
(B.W.B. 2, 530); gösselken, id. (Riehey, 78); 2)
gräsgäsling, m. ung oerfaren karl. Vg.; 3)
gäslingar, m. pl. de ulliga blommorna på pilträdet.
Vg.,sk.,hl. Palmer, pl. id. Sm.,hl.,bl. F. dial.
geslins, palms, id.; bay. palmen, id.

Gäss, m. pl. 1) eg. gäss: anseres. Riksspr.;
2) det hvita skummet eller fradgan på böljorna,
då de af häftig blåst uppröras. ”Dä blåser så
att der går gäss på vattnet”. Kl.,bl.

GAS, gasig, s. gäsa.

GASA (ipf. o. sup. gasa), v. n. gapa. ”Gasa
åkring se”, gapa omkring sig. Fl. (Öb.). E. to
gaze,
se stinnt på, uppmärksamt bekika. Jfr
gosma.

GASPA, v. n. 1 skämta och skratta opassande,
öfverdrifvet: bära sig vettlöst åt. Ög. (Gullbergs,
Ydre h.). Gaasp (ipt -pä). Vb. Jfr gassma, gäsa.

Gasp, n. högljudt prat, skämt, gyckel. Vb.

Gaspus, m. den som pratar galenskap,
narraktighet. Sdm.

GASSA, v. a. & n. 1 1) starkt uppvärma (i
solen eller framför eld), bränna. ”I da(g) ä dä
så varmt så dä riktigt gassar på ryggen. Sola
gassar”. Vm.,sdm.,nk.; 2) insmörja (huden eller
något annat framför elden). Sdm.; 3) gifva stryk,
slå. ”Ja ska gassa te dej”. Vl.,vg. Gassa sej,
v. r. 1) uppvärma sig. ”Han gassar sej i solen”.
Allm. Gasa el. gassa säg (ipf. o. sup. id.).
”Gassa säg framför brösum. Gassa säg ti sola”.
Vb.; 2) godta sig, lata sig. Ul.,kl.,hl.,sk. Jfr ns.
gasseln, v. a. ”das brot, wann es noch roher teig
ist, auf einem brett mitten in den heissen ofen
schicben”. B.W.B. 2, 490.

Gass, n. hugg, bestraffning. ”Han fikk gass”.
Vl.,sdm., m. fl.

Gasseli(g), adj. som gerna ligger och latar
sig. ”Du har gasseli(g)t. Dä ä en gasseli(g)
kar(l)”. Sk. (Ing.).

GASSE 1, m. rågsvingel. Sk.,hl.

Gass-frö, n. ogräsfrö i säd. Ög.

GASSE 2, m. trä, som är knutet i växten. Bl.
(Medelstad).

Gassig, adj. småväxt och dålig; om skog. Bl.

GASSMA, v. n. 1 1) skratta högt och
opassande. Hl. (Värö), bhl. Gassma, glassma, id. Vg.;
2) grina åt, göra narr af. ”Hva gassmar du
ätter?” Vg. Jfr gr. χασμάομι, gapa, uppspärra
munnen. S. gasa.

GASSMU, f. 1) öppning (t. ex. på en klädning,
gärdesgård); 2) cunnus, pudendum muliebre. G.
Jfr gr. χάσμα, n. gapande öppning.

GASSTRUGER, s. gallstrug.

GAST, m. 1) eg. ande, spöke. Riksspr.; 2)
skrikande barn. Sdm.; 3) en som lefver bullersamt
och öfverdådigt. Vb.,mp.; 3) stor lång karl. ”Dä
ä alldeles en gast”. Sm. Nht. geist, m. ande.
Jfr Dief. 2, 398.

Gasta, v. n. 1 1) skrika, vråla, gråta
högljudt (såsom en gast). Ul.,nk.: 2) lefva
bullersamt och öfverdådigt. Hs.,mp.

Gasta-krysst, adj. gastkramad; så säges
den vara, som efter nattsömn känner sig öm
och liksom hårdt kramad öfver hela kroppen.
Botemedlet tros vara att man släpper 3
glödande kol emellan lintyget och kroppen ned i en
skål vatten; eller ock att man smälter bly
öfver hufvudet och låter det falla i vatten. Bl.

Gasta-kyss, n. kyss af en gast; säges den
hafva fått, som på läppen eller nära munnen
har någon sårnad. Bl.

Gaste-blóss, gasteblöss, n. irrbloss,
lyktgubbe. S. Sk.

Gast-låten, adj. högröstad. Hl. (Släp).

Gastrera, v. n. 1 väsnas, hålla oväsen,
larma. Hs. Gastrér (ipf. -rä), id. Vb.

GATEGÅRD, s. gard.

GATT, n. 1) öppning, hål, genomgång. ”Svinen
går genom gattet på gäret”. Hl. Gât, hål. Nuckö;
gad, id. Wormsö; 2) utloppet ur en vik, öppning
åt ett större vatten; sund. Ul.,ög. g. m. fl. ”Norra
gattet, södra gattet” vid Fårösund. Deraf
Kattegatt. Fn. gat, n. hål; n. gat, n. hål, skåra; d.
dial. gat, n. skåra, öppning; fe. geat, gat, n.
öppning, port; mht. gat, n. öppning, håla (Passional.
28, 83); ns. gat (B.W.B. 2, 491); gatt (Richey,
71), n. öppning, in- eller utlopp i större vatten;
holl. gat, n. id.; gael. cadh; e. gate, port, grind;
e. dial. gat, öppning, gap (Forbes 2,129); hindost.
gât, en genomgång, pass, defilée.

Gåte, n. trångt mellanrum mellan 2:ne hus.
Sdm.

GATTNA, v. n. 1 tycka om, hafva smak, tycke
för. Bhl. Jfr gadung, gäding, gätning, ged.

Gattne, n. smak, tycke. Hl. (Föråldr.).

GAU, adj. 1) stark, dugtig. ”Dä va en gauer
kär”, dugtig karl; 2) häftig, svår. ”Vinden ä
gau”. Bhl.

GAUK, m. gök. Jtl. Gauk, gok, Jtl.; gokko,
Nb. (Ö. Cal.); gauk, gäuk, Runö, Wormsö. Gök,
m. 1) id. Riksspr.; 2) ett järn eller trä på ett
årder, som går ifrån mullstocken igenom
krokstången. "Järngök, trägök". Ög. (Ydre); 3)
humlestängel, som nyss börjat utskjuta. Sdm.; 4) kaffe
blandadt med bränvin. Nästan allm. Gök, gög,
m. id. Sk. Fn. gaukr, gök; fe. geac; mht. gouch;
nassau gauch (Kehrein, 152).

Gauk el. geuk (ipf. gok el. gaukkä, sup.
gokkä el. gaukkä), v. n. 1) gala; om gök och
hönstuppen. ”Gauken gaukkä”. Gokk (ipf. -kä),
id.; 2) sjunga, ropa, prata ideligen ett och
detsamma, ”Han gaukä hela väjen han for”, han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:30:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free