- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
189

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GAU ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

söng och ropade under hela vägen, der han
färdades; 3) härma göken. Vb.

Gaukpigä, f. en fogel som tros ligga ut
gökens ägg. G.

Gauk-päit, m. göktyta: Jynx torquilla. G.

Göka, v. n. 1 adulterare. Nk.

Göke-böxor, f. pl. Orobus vernus. Sm.
(Östbo).

Gökedagen, m. def. Så kallas S.
Marcusdagen eller den 25 april, emedan göken
omkring den tiden först låter höra sig. Vg. (Elfsb.).
Gökedaen, m. def. id. Sm. (Östbo).

Göke-mat, m. Orobus vernus. Sm,bl.

Gökendal, m. skalk, skälm. Vg.,nk.

Göksbett, n. Equisetum arvense. Åm. (Enl.
Wahlenb.).

GAUP el. gäup (def. gäupa), f. lodjur. Jtl.
Göpa (hårdt g), f. Vl.,dls.,bhl. Gjöpa, gjöba. Vg.
Deraf varge-, katte-, räve-göba. Bhl. (Göth, Mag.
191). N. gaupa, f. lodjur; fn. gypa, f. slukhals.

GAVEL (pl. gavlar), m. 1) eg. gafvel: frons
ædificii. Riksspr. Gövvel (pl. gövlar; hårdt g),
id. Sk.,hl.,bl.; 2) tvärbräde i en vagn eller släde.
”Fram-, bak-gavel”. Nk.,vg.; 3) vid, stor öppning.
”Ställ döra på gaveln”. Vb. m. fl.; 4) talesätt:
”dä brann i gaveln”, han blef förtretad öfver
något. Sdm. Fsv. gafl, m. gafvel: fastigium, frons
ædificii. GL. S.S. 2, 91. S.F.S. 7, 230; gavil (pl.
gaflar), m. id. Biærk. R.; fn. gafl; fnt. gëbal,
gibil,
n. (Graff 4, 127); mht. gebel, gibel, m.
(Ben. 1, 491); nht. gibel, gipfel; c. gable; holl.
gevel; d. gavl; mlat. gabalum; moes. gibla, m.
gafvel.

Gavla, v. n. 1 öppna dörren på vid gafvel
(så att värmen utsläppes). Ul. (Rosl.). ”Stå
inte å gavlä me’ dörrä, ungär!” Sdm.

Gävling, m. tillbyggnad på gafveln af en
laduvägg att förvara halm uti. Dróppfall, n.
id. Hs.

GAVERNIKK, te gavernikk, adv. förgäfves.
”Dä har ja gjort te gavernikk”. Sk. (Ox.). "Lue
gavernikk el. gabernick", löpa förgäfves. Sk.
(Skytts).

GE, s. giva.

GE(D), gedig, gealöser, geaviller, s. gäta 2.

GEEBB (ipf. -bä), v. n. motsäga. Vb. Jfr
bjebba, gabba.

GEGAL, gegan, m. tåtel: Aira cæspitosa, flexuosa.
Åm. (Nätra). Gegål el. gegar, m. id. Vb.

GEJT (hårdt g), adj. n. eg. böjdt; säges om
högra snöskidets upphöjning på midten. Dl. (Lima).

GEL el. gäl (gjäl), adj. 1) yr. Åm.,jtl.; 2)
glad, munter, liflig. Gjäl. Vb. Giller, mycket
glad öfver något väntadt. Kl.,sm.,jtl.,hj. Gill,
sällskaplig, artig, gentil. Vl.; 3) kåt, okysk,
brunstig. Jtl. Gjäl, id.; om folk och fä. Vb.,mp.,hs.
Gail, kåt, okysk. G. Gil, brunstig; om kattor.
Hs. (Db.). Nedan anförda språkfränder ur de
götiska tungorna berättiga oss att anse
ofvananförda ord samt de sammanstälda ättlingarne
såsom hörande till samma ordstam. Fht. geil, adj.
petulans, ferox, elatus, lascivus, geili, geilin, f.
superbia, petulantia, jactantia, pompa, argeisilon,
v. n. insolescere (per licentiam). Graff 4, 182,
183; mht. geil, adj. a) kraftig, genom kraft vild,
yppig; b) glad, munter; geile, f. a) öfvermod,
yppighet; b) munterhet, glädje, lustighet; c)
fruktbar mark; d) testikel; geilheit, f. a) styrka,
tapperhet; b) kättja; geilen, v. a. & n. a) göra
glad; b) glädja sig; c) vara öfvermodig; d) vara
glad; geilliche, adv. gladt, muntert; geilsen, v. n.
glädja sig; fe. gâl, lättsinnig, kättjefull; fsax. gêl.
kättjefull: nht. geil, id.; schwab. geil, glad (Schmid
225); holl. geil, a) vällustig; b) yppig; ”een geil
wijf” en vällustig qvinna, ”geile gedachten”,
okyska tankar; ”de bok is een geil dier”, bocken är
ett brunstigt djur; ffrans. gale, galle, f. lætitia,
voluptates, epulæ; sp., pg., it. gala, f. fastus,
urbanitas; ffrans. galer, galler, v. n. öfverlemna sig
åt glädtighet, fira en glad fest; fn. gáll, m.
öfverdrifven glädje; n. gilde, f. glädje, gildast, gilda
seg,
glädja sig; d. dial. gield, brunstig; om
kattor (Mlb., DL. 158); fe. gûlian, gŷlian, glädja
sig, jubla; mlt. (anno 1351) galare, öfverlemna
sig ät glädje, slå sig lös; moes. gáiljan, v. a.
glädja, göra glad: εὐφραίνειν; jfr gr. γελάω,
skratta.

Gail, m. gaper; deraf storgail, m.
storgaper. G. Gäler, m. en gäck. Sm.

Gailä ör si, v. r. skamlöst utsäga allt som
kommer en före. G. Gela, v. n. 1 prata och
skräfla. Sdm.

Gelig, adj. skrattsjuk. ”Vara gelig”. Sdm.

Gilla sig, v. r. roa sig, muntra sig. Kl.,sm.

Gäl, n. skämt, narri. Sm.

Gälas, v. d. 1 skämta, leka, tokas. Mp.,
jtl.,sm.

GEMEN, adj. 1) gemensam, allmän. ”Te
gement bru(g)”, till gemensamt bruk. S. Sk.; 2)
nedlåtande, vänlig, artig; säges om personers af
högre stånd tal och umgänge med allmogen, eller
underhafvande. Allm., ehuru ordet något olika
uttalas: gemajn. Vg. (Mark), fl. (Nl.); gemäin, fl.
(Öb.); gemain (djemain), Vb.; gimajn, G.; gömöjn
(djömöjn), id. ”Vår prost ä så gömöjn; han ä så
nedri(g) att hókken som hälst kan tala mä’en”.
Bl. (Bräkne). Gemen el. gemenslen, id. Mp. Fsv.
men, adj. allmän. Rimkr. Alex. M.; moes.
gamáins, gemensam; d. dial. gemeen, nedlåtande,
vänlig (Mlb., DL. 158); swz., bay. gemain, id.

Gemenhet, f. allmänhet, allmoge, gemene
man. ”Han kan så väl mä gemenheta”. Mp.,
nk.,dls.,vl. Gemenskap, f. id. Vg.,ög.,sm.
(Östbo, Uppv.).

GEMSA, s. gamsa.

GEMÅL, n. hustru; så kallar gemene man sin
hustru. ”Gu(d)s fre, far! ä ditt gemål hemma?” Kl.

GEMÖT, n. lynne, sinnesstämning;
umgängesätt. ”Han har ett godt gemöt”. Vl. (Jösse h.).
Gemött, n. id. Hl. (Varberg). D. gemyt; nht.
gemüth.

GENA, v. a. 1 1) gå en kortare väg för att
hinna eller möta någon. Mp.,vl.,bl. Gina, id. Ul.
Gäjnä, v. n. gå i förväg. Gäjn, adj. rak. G.; 2)
stå emot, mota, hindra. Vg.,kl.,bl. Ginna, id.
”Dä ä ingenting som ginnar”. Sk. (Ox.). Af fsv.
gen, f. egentligen möte, deraf i gen, emot; fn.
gegn, emot; gegna, v. a. a) möta, gå till mötes;
b) motstå, strida emot. Af fsv. gen hafva vi i vårt
medeltidsspråk åtskilliga sammansatta ord, som ej
förekomma i vårt nuvarande riksspråk eller finnas
i munarterna. Vi anföra här några:

a) genbyrdha, adj. indecl. motsatt. Sv. Bib.
K. f. 23 v.: ”nw wardhom wi swara genbyrdha
skælom”. S.F.S. 6, 79, 88.

b) geneþer, m. ed som i rättegång af endera
parten aflägges emot en å andra sidan aflagd ed,
eller för att bestyrka motsatsen af hvad
vederparten med sin ed bekräftat. VGL.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:30:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free