- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
191

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gepug, adj. pratsjuk, gapig, som ej kan hålla
munnen. Sdm. (enl. Ihre, DL., s. 33).

GER, gär, m. ås af mindre höjd, men betydlig
utsträckning. Sk.,hl. Deraf Geravallen, m. def.
namnet på en höjdsträckniug i södra Skåne. Swz.
kar, ”kahler fels, oder ein grosses felsstück in
einem brachboden, oder eine strecke voll klippen
auf einem hochgebirge, wo zwischen durch etwas
gras wächst" (Stalder 2, 87); wal. careg, sten;
ir. carreg; fe. carr, id.; fin. kari, klippa, skär;
pers. char, chara, sten; turk. carea, marmor;
arab. kar, stor sten; arm. kar, sten; slav. karse,
klippigt ställe; skr. giri, berg.

GERA 1 (ipf. och sup. gera), v. n. 1) ånga,
utdunsta hett och starkt ifrån glöd; osa. Vb.,åm.;
2) hetta, bränna. ”Hä gera neätt halsen”, det
hettar nedefter halsen. Nb.,vb.,mp.

Gera (uttal. djera), m. 1) ånga, badstu-os,
ugnsos. Nb. (Pite), vb.,åm. Gjara, m. id.
Nb. (Calix). Gäran, m. os af glöder. Jtl.,mp.
Gerr, n. Hs.; 2) halsbränna. Nb. (Calix), vb.
Fn. gér, n. jäsning, géran, f. id.

Gerrug (n. -ut), adj. 1) osig; ej ren och
sund; om badstuguvärme. ”He lufte gerrut”,
det luktar osigt; 2) yr. ”Gerrug i skallen”.
Hs. (Db.).

GERA 2, v. a. 1 1) ursprungligen omgjorda; 2)
slå gjordar eller band kring träkärl, Sm.,hl.,sk.
Gjora, id. Sk. (Ing.). Bånna, id. ”Bånna kar”.
Sk. (Ox.). <i>Gilla, id. Vg. 2) sammanfläta öfra
randen på en risgärdesgård. Bl. Fn. girda, v. a.
omgjorda, omgärda; fsv. giordha, omgjorda; n.
gyra; fsax. gurdian; holl. gorden; fe. gyrdan;
nht. gärten; moes. gairdan, id.; jfr pers. gird,

omkring; hindost. girdâ, ring; gernâ, att
inhägna; beng. geran, id.; gera, ett hägn. Jfr gjora
sej, gärda
(gard).

Gere, n. 1) tunneband. Sk.; 2) den öfre
sammanflätade randen på en risgärdesgård. Bl. Fn.
girdi, n. gördel; fe. gyrd, band, vidja; d. dial.
gire, tunnband; skot. girr, gird, gyrd
(Jamieson).

Geres-käpp, m. bandkäpp. S. Sk.

GERDRAGEN, s. gir.

GERE, m. 1) ursprungl. kilformigt stycke; 2)
nedanstycke af ett fruntimmers-lintyg; deraf
särka-gere, m. Sk.,bl.; 2) nedra delen, vecket eller
kantningen af lintyg eller kjortel; deraf
skörte-gere, m. Sk.,hl.,bl. Gera, f. id. ”Geran ä
smutsig”. Sk. (Onsjö). Fn. geiri, m. trekantigt
tygstycke, kil; geirr, m. spjut (eg. den trekantiga
spjutspetsen); d. dial. gære, m. klädningsflik (Mlb.,
DL. 186); mht. gêre, m. a) kilformigt stycke,
spjell i kläder; b) nedre delen af en klädning
nedanom höfterna (Ben. 1, 499); ns. gere, m.
kilformigt stycke i ett fruntimmerslintyg (Richey,
72. B. W. B. 2, 499); schwab. gere, geren,
gairen,
m. a) skört; b) en yta, som slutar i en spets
t. ex. ”gerenacker” (Schmid, 228); holl. geer, f.
kilformigt linnestycke; swz. gêren, v. a. ”schräge
schneiden”; ns. gere, m. ”eine zwerchfuge in der
tischlerarbeit, wann zwei stücke holz an den
enden schräg geschnitten und im winkel an
einander gefuget werden” (B. W. B. 2, 499); frans.
giron, m. sköte; it. gherone, id. Roten synes
mig vara fn. geirr, m. spjut (eg. den trekantiga
spjutspetsen); fht. gêr, ker, m. telum, missile,
tridens; deraf fisker (eg. fiskker), m. tricuspis (Graff
4, 225); fe. gâr, spjut; jfr holl. aalgeer el. elger,
m. ålgaffel, ålljuster; moes. gairu, m. οϰόλοψ
(2 Cor. 12, 7); skr. cara, caru, pil: sagitta.

Geret, adj. randig, hvitrandig. Gjöri(g),
randig; om träslag. ”Almbrädan ä så gjöri”. Vg.

Gerig, gered, adj. som har hvit ljumske; om
ett nötkreatur, som för öfrigt är rödt eller svart.
Sk. (Ox., Skytts). Ger, m., gera, f. oxe, ko på
sådant sätt betecknade. Sk. (Ibm.).

Gira, v. a. sammanfoga snedskuret trä i hörn
på tafvelramar o. d. Sdm.

Giring, m. 1) snedskärning i ändan på ett
bräde, bildande en vinkel af 135° och en af
45° emot brädets kanter. Nk.; 2) snedskuren
sammanpassning i hörn på tafvelramar o. d.
Sdm.

Girmärke, m. en vinkelhake till en 135
graders vinkel. Nk.

Gäring, gering, m. 1) ett hörn af två
bräder, sammanfogade så att de bilda en half rät
vinkel. S. Sk.; 2) ruta. ”Golvet ä lagdt i
gering”. Vg. Gair, kil, trehörnig bit. Nuckö.

Gärings-mått, n. ett mått af trä, utgörande
en half rät vinkel; brukas af snickare. S. Sk.

Gärings-gulv, gerings-gólv, n. rutgolf; så
kallas ett trägolf, hvilket är så lagdt att
bräderna från alla 4 sidorna i ett qvadratiskt rum
bilda vid sammanfogningen en half rät vinkel.
S. Sk.

GERIG, gern, gernom, geru, gerun, s. gir.

GERNING, s. gära.

GET 1, f. 1) eg. get. Riksspr. Gajt (def. -i),
f. G. Gjait, gjeit (pl. def. gjaittera). Sm. Gjótt
(def. gjótta, pl. gjótte, def. gjóttan), id. Hs. (Db.).
2) hopvriden krans af tågor. Bl. Fsv. get, geit,
gait,
f. get. GL.; deraf geta hæeptur, f. pl.
inrättning hvarigenom get, då hon går ute på marken,
hindras att göra skada. HL.; fn. geit, f. get; n.
gjeit, f.; fht. geiz, gaiz, f.: mht. geiz, f.; nht. geiss,

f.; holl. gejt, f.; nfris. giet; fe. gât, m. & f. bock,
get; e. goat, m. & f. id.; e. dial. gate, gat, bock,
get; wall. gate, gade, gadde, f. get; moes. gaitei,
f.; gaits, f. id.: lat. hædus, hædus, hedus, m. bock;
cy. gid, f.; jfr hebr. גְדִי, gdi, m. killing.

Gajta (ipf. gajta), v. n. rasa, leka. S. G.

Gajta-hjärna, f. (el. m.?) eg. gethufvud;
rasigt, yrt barn, G. (F.).

Gajt-killing, m. 1) killing, kid; 2) mycket
rasigt barn. G.

Gajt-svanglä, f. dålig vagn: gammal usel
träaxlad vagn. G. (Ihre, DL. 54).

Gjeita here, gjaita haire, m. getherde. Sm.
(Vestbo,Östbo); gjöita höire, id. Sm. (Sunnerbo).

<sc>Getbärs-trä,</i> n. valbjörk: Rhamnus
catharticus. Bl. Getappel, m. id. Ul.

Geten, adj. sträf; om styf ull, som har
någon likhet med gethår. Bhl. N. gjeita, id.

Get-eta, s. eta.

Getun (gjetun), adj. ledsam, förarglig,
förtretlig. ”An ir så gjetun”. Dl. (Elfd., Våmh.,
Mora).

Get-klöving, m. getkål: Menyanthes
trifoliata. Dls.

Get-stabb (pl. -ar), m. get-svans. Åm.

Get-typp, f. entita, en fogel af messlägtet:
Parus palustris. Vb. (Nordmaling).

Get-vaLig, adj. motspänstig, ogin, ovillig.
Sdm.
</poem>

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free