- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
200

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GLI ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Glis 1, f. 1) svagt sken (såsom en glöd i
eldmörjan). Sm.; 2) remna, spricka, öppning;
bland annat t. ex. mellan två moln. Nb.(Ö. Cal.),
vb. (Nordmaling), åm.

Glis 2, m. löje, åtlöje, spe. Sm., vg. Fht.
glitz, glizzo, m. glans (Graff 4, 290, 291); mht.
glitz, m., glitze, f. id. Ben. 1, 550); n. glis,
m. hånlöje; schwab, gleys, glys, m. sken;
hyckleri (Schmid, 233).

Glis 3, adj. 1) genomskinlig, tunn.
”Papperet ä glist, Bl. (Bräkne, Östra h.); 2) gles, ej
tät. Vb., vg.,sm.,kl.; 3) tunnt besådd el. bevuxen.
”Glis åker”. Vb. Ihre (Gl. 1, 687) härleder
glis, rimosus, af fn. glidna, v. n. åtskiljas, spricka.

Glisepanner, f. pl. så kallades fordom de
två främsta brudpigorna för det glitter, hvarmed
de behängdes. S. Sk. S. Nicolovius.
Fn. glis, n. qvinnoprydnad.

Glis-mask, m. lysmask: Lampyris noctiluca.
Sm.,bl Glisemark, m. Sk. (N. Åsbo).
Glysmask, m. Vg. (Surte s:n i Elfsb.). Lus-mark,
m. id. Vg. (Skarab.).

Glispa, f. liten strimma, spricka (på
väggen), hvarigenom ljuset intränger. Sm. (Östbo,
Vestbo).

Glis-tänd, adj. som har glesa tänder. Kl.
Glis-tändt. Vm.

Glis-ögd, adj. glädjeblickande, gladögd; som
har vänliga glada ögon. Sm.,kl.,bl.

Glystär (i st. f. glystra; ipf. o. sup. glysträ),
v. n. glimma, glindra, tindra, ”Hä glystär
gönom fönsträ borta el(d)en ti spisen”. Vb. Nht.
glistern; holl. glinsteren.

Gläseligt, adv. ovanligt, ogement. Kl. Fn.
glæsilega, splendide, ornate.

Gläsig, adj. som skrattar åt både likt och
olikt. Bhl. (Elfs.).

GLITTER-MISS, f. soldatmössa (glittrande
såsom fältjägarnes). Nb. (Ö. Cal.). Fn. glita, v. n.
glänsa, skina; glitra, v. n. glittra; fsax. glitan;
fe. glitmian; bay. glitzen, id. (Schm. 2,96); moes.
glitmunjan, glänsa.

GLO, f. 1) mindre hafsbugt )( gall, större
hafsvik, fjord. Kl. (Tjust); 2) mindre hafsbugt med
grundt vatten och äfjebotten, bevuxen af säf och
andra sämre grässlag; deraf sjöglo, f. en sådan

hafsbugt: glo-slåtter, m. slåtter på en sådan
grund vik. Kl. (Stranda); 3) långgrundt ställe.
Glo, gro. Ög. (enl. Ihre). Jfr fn. glær, m. haf,
glæta, f. vätska, glot, vatten, i sammans.
glotkullir, m. uter, aqua repletus (Egils. 253).

GLO el, gloa (glodde, glott), v. n. 1) lysa,
skina. Gloa. Sm. Glo. Sk.,hl.,bl.,öl. ”Lyset glor
illa; lyset glodde hela natten. Dä gloer unner
grydan. Nu bynger dä föstan å glo”. Sk.; 2)
lysa, pråla, vara bjärt; om färger. Hl. (Skällinge).
”Dä va aglit hva dä kläe glor”. Öl.; 3) stirra,
se stinnt på någon eller något. Riksspr. Fn.
glóa, v. n. a) glänsa, skina; b) blifva ljus, blank;
fe. glôvan, glâvan, lysa; e. to glow, att låga,
brinna; e. dial. to glow, stirra; fht. glôjan, glöda
(Graff 4, 291); mht. gläejen, v. n. o. a. glöda;
uppglödga (Ben. 1, 551); ns. gloien, glöda
(B. W. B. 2, 519); d. d. gloe lysa, glimra; n. gloa el.
glo, id. Ihre (Gl. 1, 688) upptager gloa, v. n.
splendere och glo, v. n. attentis oculis videre,
såsom tvenne olika ord, jemförande det senare med
gr. λάω, jag ser, blickar; men rätta förhållandet
är tvifvelsutan att de utgöra samma ord och att
ursprungliga betydelsen: skina, lysa, öfvergått till
den deraf härledda: beskåda, stirra. På samma
sätt ser man i våra munarter att glisa, glysa,
glora,
glindra, lysa, glimta, äfven betyder: titta, se
noga på något. Ordet har talrika ättlingar, af
hvilka flera bildats genom en utvidgning eller
förlängning.

GLo (pl. glör), f. glöd. Vg. Glöv (pl. glöver
el. glör), m. id. Sk., hl. Glo el. gloa (def.
gloan), f. 1) glöd; 2) ljus. ”Ska ja låta gloan
glo?” skall jag låta ljuset brinna? Sm.
(Hallaryd). Fsv. glöd, f. glöd. Alex. M.; fn. glóđ
(pl. glæđr), f. glöd, brinnande kol; n. glod el.
glo (pl. glør), f.; milt. gluot, f.; nht. glut, f.; fe.
glêd, m.; e. glede; celt. glo.

Gloande, adj. glödande. Hl. Gloanne el.
gloane. ”Han va så gloanne hed”. Sk. (N.
Åsbo, Bjäre). Fsv. glöiande. S.S. 3, 84; fn.
glóandi; d. dial. gloende; mht. glüendic (Ben. 1,
551); nht. glähend; ns. gloinig, id.
(B. W. B. 2, 519).

Glogsa el. glokka, v. n. 1 se eller stjäla
sig att se något i hemlighet. Sm. Jfr fn.
glugga, se noga efter, stirra på; schwab. glozzen,
stirra, se stinnt (Schmid, 234).

Glo-hett, adj. glödhett. Kl.,sm.

Glo-eld, m. sken af rutten ved i mörkret.
Sm. (Östbo). D. dial. gloetrøske, rutten pilved,
som lyser i mörkret (Mlb., DL. 169).

Glo-gruva el. gloäskja, f. glöd efter
nedbränd brasa. Vl. (Jösse h.).

Glo-kaka, f. ett i hast tillredt brödämne,
som stekes i ”gloäskjan”; en kaka, som är
gräddad på glöd. Vl. Glökaka, f. Sm.,kl.
Glö-köku (glökköku), f. Nb. (Ö. Cal.). Ló-kaka,
f. id. Vg. (Skar.).

Glo-kake-hök, m. snyltgäst; en sådan
person, som antingen inställer sig att äta, der han
vet man bäst kokar, eller ock en som kommer
objuden i ”Olsmässkroken” och får nöja sig med
hvad huset förmår. Vl.

Glomma, v. n. 1 1) se stinnt på något, se
sig omkring. Vl.,nk.,sdm.; 2) stå och lättjas,
ingenting göra. Kl. Glåma, v. n. stirra på
något med uppmärksamhet eller förvåning, stinnt
och med utspända ögon. Hs. Glåm, id. ”Glåm
int hit! Hva står du dan å glåm ätt för sla?”
Jtl., mp.

Glona, v. n. 1 se noga på, stirra. Vl., sdm.
Gloon (ipf. glonä), id. Vb. Gluna, v. n. 1 1)
stirra, titta på, se under lugg, se med
begärlighet. Ul. ”Had sidder du å glunar ätte?” Sk.
(Ing., Järestad). Glyna, id. Hl. (Skällinge);
2) glo illa. ”Han sidder der å glunar”.
Glumna, id S. Sk. Glona, gluna, id. Hs. Glona,
id. Vl. D. dial. glyne.

Glongrä, v. n. 1 glindra, lysa något litet.
Åm. Glongär (ipf. glongrä), id. Vb.

Glora, v. n. 1 1) glimma, lysa med liten
låge. Ög.,bl. Glöra, id. Sm.; 2) brinna dåligt.
”Dä glorar i spiseln”, Ög.; 3) stirra, se stinnt.
Sdm. Glåra, titta, se oförmärkt. Sm.; 4) glora
upp,
v. n. taga sig, bryta fram; om eld. ”Ellen
glora upp”. Sm. Fn. glóra, v. n. glimta; n.
glora, v. n. a) tindra, glimta, lysa; b) stirra;
ns. glören, glimma, glöda (såsom kol utan låge);
deraf anglören, dörglören, m. fl. (Rich,, 76);
swz. gloren, glaren, glänsa, skimra (Stalder 1,
451); e. dial. to glore, glour, ”to stare with
earnest and angry eyes” (Forbes 2, 133);

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free