- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
221

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GUL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


mht. gël (Ben. 1, 497); nht. gelb; nht. dial.
(Kärnten) gel (Lexer, 112); fe. gealeve, geoleve;
e. yellow, id.; lt. gilvus, gilbus, ljusgul; ryss.
geltji el. góltoi, gul; it. giallo; sp. jalde; frans.
jaune, id. Grimm (gr. 3, 55) uppställer ett
förloradt starkt verb gilan, gal, gelun, gulans, flavere.

Gula-låker, n. kabbalök: Caltha palustris.
Hl. Fn. laukr, m.

Gula-rod, m. morot: Daucus Carota. Sk.,hl.

Gulbening, m. den som första gången
besöker en stad, marknadsplats eller auktion och
skall bestå ”en gulbenskanna”. Vl.

Gulbens-kanna, gulbenskannä, f.
dryckeskalas, traktering, när något nytt fås, ett köp
afslutes, ett ställe (t. ex. stad, marknad) första
gången besökes. Vl.,sdm. Gålbens-kanna, f.
id. Hs. (Db.).

Gulbens-kär (hårdt k), m. en som första
gången reser på en trakt och derföre måste
bjuda på något. Mp. (Häfverö).

Gul-hviva, f. Primula veris. Enl.
Wahlenberg, Fl. Su. S. hviv, hufvudbonad.

Gul-spink, m. talgoxe: Parus major. Sm.,bl.

Gul-säve-urta, f. Iris germanica. Sk.

Gul-vide, m. Salix undulata. Sk. (Fries, Fl.
Scan.).

Gul-ört, f. Sinapis arvensis. Ul.

Göling, m. 1) gröngöling: Picus martius;
2) näsvis pojke. Sm. (Östbo).

Guld, n. guld. Riksspr. Guldets namn är
troligen af den gula färgen, likasom pers.
zer, guld, af zerd, adj. gul. Jfr skr. gaura,
a) adj. gul; b) subst. n. guld. På samma sätt
synes lt. aurum, n. guld, ursprungligen hafva
hetat gaurum. Fsv. gull, gul, n. guld. VGL.
UL. ÖGL.; deraf gulboen, gullboin, adj.
guldbroderad. S.S. 1, 252. S.F.S. 5, 75 (fn.
gullbuinn); gulboklare, m. guldpokal. Spec. Virg. s.
175; gulbokstaf (gwlbokstaff), m. guldbokstaf.
Cod. A. 13, f. 4 v.; guldbonadher, m.
gyllen-kläder: vestitus auro intextus. S.F.S. 4, 803;
gulgærning, f. guldarbete. UL.; gulkar, n.
guldkärl. S.F.S. 4, 283. Hor. æt. sap. s. 10; (fn.
gullker. Breta sögur, s. 180. Ann. f. n. Oldh.
1848); gullad, gullat, n. gyllene hufvudprydnad
(fn. gullhlađ). GL. S. Oluffs saga, s. 15;
gullbelte, n. guldbälte. S.F.S. 4, 581; gullbradz,
gulbradz,
gullprydnad, hörande till
klädedrägten. Cod. A. 27, f. 82 v.: ”tholumodh ær swa
som lyusande karbunkulus i gulbradzom ok swa
som skinande gymsten”. Hor. æt. sap. f. 89 v.;
gullfingrini, n. gullring. VGL.; (moes.
figgragulþ, n. id.); gullhofwud, n. guldhufvud, kapitäl
af guld. Alex. M.; gullindi, n. gyllene bälte.
S.F.S. 7, 256; gullklimp, m. gullklimp. S.F.S.
4, 574; gulklokka, f. guldbjellra. Cod. A. 13, f.
4; gullkrona, f. gullkrona. S.F.S. 4, 228. St.
Rimkr. s. 121 (= fn. gullkóróna); gulkædhia,
f. guldkedja. S.F.S. 7, 95; gullmynt, n.
guldmynt. S.S. 2, 256; gullnæt, n. (fiske)nät af guld.
S.F.S. 4, 307; gullæple, n. gulläpple. St. Rimkr.
s. 150 (fn. gullepli); gulpæl, guldtyg: pannus
auro textus. Fr. af N. v. 466; gulringher, m.
gullring. S.S. 2, 186; gulringsfinger, n.
ringfinger. Cod. A. 13, f. 152 v.; guldris, n.
guldspira. S.F.S. 7, 187; gulslingadher, adj. virkad
med guld. S.S. 3, 66; gulsmiþer, gulsmedher,
m. gullsmed. UL. S.S. 2, 120. S.F.S. 7, 124;
(fn. gullsmiđr); gulsnøre, n. guldsnöre. Spec.
Virg. s. 57. Cod. A. 13, f. 4; gulspan,
gulspænne,
n. gyllene spänne. S.F.S. 7, 255, 260,
Spec. Virg, s. 57; gulstaver, m. guldbokstaf.
S.F.S. 4, 7 (fn. gullstafr); gullsten, m.
ädelsten. Alex. M.; (fht. goldstein, id.);
gulwandher, m. gullkäpp. S.S. 2, 100; gulwæfrer,
m. gyllenduk: pannus auro textus. S.F.S 4,
112, 302; gulæmbare, n. gullämbare. S.S. <poem>

2, 185; gyllenstycke, n. gyllenduk. S.F.S. 5, 8,
97; gylning, f. förgyllning. GL. (fe. gylding);
gylter, gyltr (p.p. af gylla, v. a. förgylla),
förgylld. S.S. 1, 300; 2, 168. Fl. o. Bl. v. 530.
Iw. o. Gaw. v. 1664. Kg. St. s. 113. S.F.S.
4, 282. St. Rimkr. s. 11, 150. S. Bern. f. 2. GL.;
fht. golth, colt; fsax., fe., e., ffris. gold; nfris.
gôl, gul; moes. gulþ, n. guld. Häraf:

Guldsmed, m. 1) eg. aurifaber. Riksspr.; 2)
en skalbagge: Scarabæus auratus. Ul.

Gullabröd, n. vispbröd, glänsande af
sammanvispade ägg. Vg. Glasbröd, n. id. Hs.

Gulla-vär, n. klart och vackert väder. Vg.,
sm. (Östbo).

Gullben, n. varg. Vg. Gullben, n., gullfot,
m. Sm. (Vestbo). Gullfötter, m. pl. vargar och
räfvar. Kl. Gullfot, m. varg. Bhl.,dls.,vg.,nk.
        ”Kallar du mej varg,
        Skall ja(g) vara dej arg;
        Kallar du mej gull,
        Skall ja(g) vara dej hul(d)”.

Gullblôma, f. Anthemis tinctoria. Nukkö.
Gulleblommor, f. pl. Chrysanthemum segetum.
Bl. Etterört, f., Hålabäkker, f. pl, id. Sk.

Gullfingrä, m., gullfinger, n. ringfinger,
närmast lillfingret. Vb. Gyllerfängrä,
gyllerfeingrä,
n. id. Nb. (Cal.). Góllfinger, n, id.
Nk. Fe. goldfinger, n.

Gullhanar, m. pl. Corydalis pumila. Koch.
Ul.

Gullhandi, f. def. högra handen; utrop till
barn. G. Jfr bröhandi, säuphandi, vakkra hanna.

Gullhöna, f. J. Mariæ nyckelpiga:
Coccinella 2 & 7 punctata. Allm. Gullhena, f. id.
Wormsö. Jes-vallpika, f, (eg. Jesu vallflicka),
id. Dagö. Jes-hena, f. (eg. Jesu höna), id.
Wormsö. Gullkóddå, f. (eg. liten gullko), id.
Gulipo, f. id. Fl. (GK., Kb., P. i Öb.).

Gullibrand, m. ringfinger. Nk. N.
gullbrand, m.

Gullkana, f. spricka åt alla håll på svag
is, uppkommen genom tryckning. Ög. S. kana 2.

Gull-kas, in. vackert, guldgult barnhår.
Man brukar detta ord vid tilltal till barn, sedan
de blifvit väl kammade, äfven om håret har
annan färg. Ordet användes dock mest såsom
ett för barn smickrande utrop gull-kas! i
motsats till kladd-vas! Vg. Uttrycket gullkas
erinrar om det fagergula hår, hvilket så högt
värderades af fordno så i nord som söder, der
Homerus besjungit ξανϑὸς Μενελάος och
Pindarus (N. 3, 41) ξανϑὸς ’Αχιλεύς. Fin.
kassa, krusigt hufvudhår; nordtschudiska kaas
el. kasa, hårfläta (Acta Societ. Scient. Fenn.
6, 88); skr. kêsa, hår (Bopp, vergl. gr. 1, 427);

Gullkasa, v. a. kamma; säges smekande,
när man skall kamma små barn. ”Nu ska ja
gullkasa dej”. Äfven säges då; ”gullkas!
gullkas!” Vg. (Elfsb.).

Gullklókka, gulklókka, f. Trollius europæus.
Runö.
</poem>

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free