- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
229

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bullra, larma emot; mht. galpen, v. n. skälla;
om hundar; gilfen (galf, gulfen), a) blifva
tydlig, klar; om färger och ljud; b) blifva
högljudd, skrika högt, jubla; (Ben. 1, 460, 518);
fe. gelpan, gloriari, superbire; ns. galpen,
galpern, galfern,
tjuta (B, W. B. 2, 477); e. to
yelp,
skrika, skälla, bjäbba.

Gallra (ipf. gallrä), v. n. skalla, starkt
genljuda. ”Han skrek så dä gallrä etter”. Sdm.
Jfr fn. gallr, adj. sonorus, stridulus, clangens.
(Egils. Lex.).

Gallraja, f. stormande, bullersamt,
skojaktigt fruntimmer. Sk. (Ox.); galraja, f. Sk. (Lugg.);
gallerajte, f. Sk. (Skytts); galenratta, f. id.
Sk. (Ing.); galratta, f. yrhätta. Sk. (N. Åsbo),
gallratta, f. Sk. (Ox.). I vissa munarter
häntyder detta ord på stammen galen, adj. vild, yr.

Gallskrika (ipf. -skrek), v. n. skrika starkt
och häftigt, Mp.—sk. Måhända allm.

Gäll-ljud, n. genljud, återskallande ljud,
echo. Sdm.

Gäll-ljudt, adj. n. gällt genljudande; som
ger starkt genljud. ”Dä ä gäll-ljudt”. Vm.,nk.

Gäll-rakkjen (uttal. gäll-rattjen el.
gell-rattjen), m. def. skallhunden. R. Dybeck, Sv.
Vallv. S. rakka 2.

GÄLLA 2, v. a. 1 gäla, uttaga gälarne och
inelfvorna af fisk. Sk. Gälna, v. a. 1 id. Hl. D.
dial. giælle, gielde.

GÄMLA, gämmsa, gämmisla, s. gummsa.

GÄNGD, gänge, gängelav, gängelig, gängla,
gängsas, gängse, gängsen,
s. ganga.

GÄNNAN, m. djefvul; lindrig ed. ”Ih! dä va
gäunan”. Sk.

GÄNTA, f. flicka, ung flicka, piga. Åm.,mp.,vl.,
vm.,sdm.,ul.,ög.,sm.,kl. Genta el. gente, f. id. Hj.
Gänt, t id.; ofta i föraktlig mening. Vb. Genta
(def. genta, pl. gente, def. gentan), f. flicka, piga.
Hs. (Db.). Fn. génta, f. ancilla petulans; getta,
f. puella, puellula; n. gænta, gænte, gjinte, f.
piga; wal. geneth, f. flicka; skr. gani, f. qvinna;
hindost. gani, f. tjenstepiga; afgh. ginah, f. piga.

Fä-gänta, ladugårdspiga. V. Dl.

GÄPN (hårdt g), f. den ihåliga handen, (när
fingrarne äro till hälften inböjda), en handfull
(med båda händerna). Dl. Göppen, gökken,
gönkän
(hårdt g; def. gönkna f. id. Vb. Gökkn,
göfn,
f. en handfull. Åm. Gökn (hårdt g), f. id.
Nb. Göfft, f. id. Mp. Göpa, f. id. Bhl. Gåffen,
f. id. Hs. Gaupma, f. så mycket som tages med
begge händerne. N.G, Gauken (def. gauknen), m.
id. S. G. Gåft, f. 1) den fördjupning, som bildas
af den halföppna handen; 2) så mycket som deri
kan rymmas; deraf näva-gåft, f. Vb.
(Nordmaling). Göpning, f. det rum som två
sammanhvälfda händer innesluta och så mycket deri kan
rymmas. Vg. Göping, f. id. Bhl. Geve, gevning, f.
id. S. Sk. Fsv. göpn, f. a) göpen: manus
concava; 2) så mycket som deri rymmes: quantum
vola manus capi et comprehendi potest. Hor. æt.
sap. s. 10: ”bættre ær en fuller neffwi i handhom,
sen twå fulla göpnar i wanom”; fn. gaupn, gupn,
f. den ihåliga handen; en handfull; n. gaupn,
gauvn,
f. id.; d. d. gøve, gøvve, giøben, giøbn,
id.; nfris. gauf, m. id.; skot. goupin, gowpen,
gowping,
id.; fht. coufan, den ihåliga handen; mht.
goufe, f. id.; swz. gauf, gauff, m. ”handvoll; so
viel als beyde hohle hände in sich fassen mögen”
(Stalder 1, 429); bay. gauffen, gauffel, f. id.
(Schm. 2, 17); ns. göpse, ”eine doppelte hohle
hand voll (B. W. B. 2, 528); schwab. gaufel, en
god handfull (Schmid, 222); kärnt. gôfe, f. gôjl,
f., gâfale, n., gépale, n. id. (Lexer, 113, 117); e.
dial. gaupen, två händer fulla; österr. gaufe. id.
(Höfer 1, 277); hebr. ה֗פד, den ihåliga handen,
כפף, kaphaph, kröka, böja, כּף, ihålig hand;
arab. hofna, en handfull; æthiop. hafân, id.; skr.
kûpa, m. ihålighet, något håligt. Jfr gr. γαυϛός
(enl. Galenus äfven γαῦσος), adj. krum, böjd
(Hippokrates); γαυσόω, v. a. göra krum, böja
(Hesychcius).

Gauka el. gaukna, v. a. 1 taga en göpen, en
handfull. G. (F.). Gåkkna ti, v. a. 1 id. Hs.
(Db.). Gäpna, v. a. 1 id. Dl. Göpna, v. a. 1
id. ”Göpna påsen!” tag en göpen ur påsen!
Ög.,sm.,sk. Fn. gaupna, v. a. id.; n. gaupna
el. gauvna, v. a. id.; d. d. gøvne, id. (Mlb., DL.
187); nht. dial. (Kärnten) gôfn, v. a. gifva med
full hand (Lexer, 117).

Gäp-näva, m. båda händerna fulla. Wi.
Gauk-näva, m. id. Runö, Wormsö. Gyk-näva,
m. id. Nukkö.

GÄR, s. gäras.

GÄRA (ipf. gjorde el. gjole, sup. gjort), v. a.
1) göra. Vb.,hs.,vg.,dls.,fl. Gera (uttal, djera;
ipf. gjol, sup. gjohdt), id. ”Ji gjol ill mäg vä
knivom”, jag gjorde mig illa (skar mig) med
knifven. Vb. Gära (p.p. gärrdur el. gårrdur),
neutr. garrt el. gärrt), G. Gär (ipf. gjord),
Fl. (Qv.). Gärd. Dl. Göra (ipf. gjole, sup. gjórd),
v. a. a) göra; b) förfärdiga, laga; c) verka,
uträtta, förorsaka; d) läka. bota. ”Göra en frisk”.
Nk. Göra (gjorde, gjort), v. a. värpa; om höns.
”Hönsen göra”. Sk.,hl. ”Om lärkan vill göra så
stora ägg som tranan, så sprikker gompen”. Ordspr.
Sk.; 2) talesätt: a) göra bå(d), skicka
underrättelse, bodskap om. Hs. (Bj.); b) gärå gärdä,
sticka strumpor, vantar; gärd sukkur,
sticka strumpor. Dl. (Mora); c) gära lust, leka, roa sig. Hs.;
d) gärå visst, göra aftal. Dl. (Elfd.); gera visst,
trolofvas; bestämma giftodagen. Hs.; e) gära åt,
α) genom vidskepelse och hexeri söka återställa
stulet gods; β) bota krämpor genom utsägande af
vissa trollformler. Dls. Göra åt, id. Vg.,vl.,hs.
Göra åt, id. ”Han gör åt för hvasst”, såsom då
man nedsväljt en synål, knappnål eller annat
hvasst. Pussla åt, id. Vl.; f) göra bórt, läka el.
häfva en genom hemliga fiender ådragen sjukdom.
Nk.; g) göra igen, genom trollkonster återskaffa
förlorade saker. Ul.,nk.; h) göra gagn pä något,
använda, göra slut på något. Hl. (Hasslöf); i)
görr ut, v. a. α) betala, utgöra. ”Göra ut me
skattera”; β) förstöra, ruinera. ”De göra
alldeles ut mä honom”. Sm.; j) göras gammal, åldras.
Sk.,hl. Fsv. gera, giera, gæra el. gøra (ipf.
görþi, görþe el. gierþi, sup. gört, p.p. gör, gor, görd
el. gar), v. a. a) göra; på runstenarne: kara,
kera, kira, kiara, keara, kirva, kiarva, kerva,
kaurva, gierva, iara,
göra; b) gifva, erlägga, utgöra;
deraf skiuta gærþ; c) arbeta (metall); d) skicka:
”mæn till þings g.” (UL.); deraf gengærþ; gørare,
m. görare, verkställare. S. Bern. f. 108; göriska,
f. görerska, verkställarinna. J. M. Yrt s. 102.
Spec. Virg. s. 109: ”dygdhinna göriska”; görla,
giörla, giorla, görlika, görlica, giorliga,
adv.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free