- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
255

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HIG ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


L. Fr. Rääf, Ydre målet, s. 33). Fsv. hiþi, n.
id. ÖGL.; fn. hiđ, n. gömställe, hide för björn
eller orm; hiđbjörn, m. björn som ligger i hide;
bjarnar híđ, n. björnhide; hýdi, n. gömställe för
vilda djur: idi, n. boning; úlfidi, n. vargens
boning; skog; n. hide, hie, n. hide. Jfr fe. hydan,
v. a. dölja, gömma.

HIGA, v. n. 2 häftigt åtrå något, med
begärlighet eftersträfva. Sk. (N. Åsbo). N. hika; d.
hige; holl. hijgen, id.; fe. higan, contendere.

Higen, hien, adj. som hyser stort begär
efter något. Sk. (N. Åsbo, Harj.). Hejen, häjen,
adj. 1) ifrig, begärlig efter något; benägen,
fallen för. ”De va inte så hejene på’ed heller”.
”Hejen te butte”, fallen för byteshandel. ”Hejen
te falle”, benägen att falla; som lätt faller, Sk.
(Ox., Skytts h.); 2) orolig till sinnet. ”Du ska
inte va så hejen på’ed”. Sk. (Torna). D. dial.

higen, begärlig efter något (Mlb., DL. 209).
Jfr häken.

HIGGA, s. hug.

HIGNA, s. igna.

HIKJA, v. n. 1 andas hårdt, flåsa; om hundar.
Åm. Hia, v. n. 1 andas hårdt, draga efter
andan; vanl. om hundar. Vb.,åm.,hs. D. d. hige,
hie,
id.; fe. higjan, aspirare.

HIKKER el. hiker (ipf. o. sup. hikkra), v. n.
småskratta. Fl. (GK., NK., K.).

HIKSNA, v. n. 1 svindla, få svindel, hisna;
säges t. ex. om den, som från ett torn eller brant
berg ser ned på marken. Sdm.,nk. Jfr igna.

HILA, f. rimfrost. Hs. Ila, f. id. Ӏd ar
wärit diger ilu i nåt”, det har varit stark rimfrost i
natt. Ö. Dl. Hela, vinterhela, f. id. Vm.,nk. Fn.
hèla, f. rimfrost; n. hela, f. id. Jfr häla 1.

Hela, v. imp. 1 betäckas med rimfrost;
rimfrosta. Nk. Hlla, ila, id. Hs. (Db., Bj.). Ila,
id. ”Äd ar ilat i nåt”. Dl. (Elfd., Mora).
Hilas, v. d. 1 id. Hs.(Db.). Fn. hèla; n. hela, id.

Hél-frusen, adj. betäckt med rimfrost. Vm.,
nk. N. helefrosen, id.

Helu(g) el. heli(g), adj. betäckt med
rimfrost. Vm. (Bergsl.). Fn. hèlugr, id. Rígsmál,
stroph. 34. I n. munart. hela, adj. id.; helut,
adj. gråskymlig; om hästar.

HILL, s. hejl.

HILLA, hilla si, hilleböjel, hopphilla, nikkhilla,
springhilla, ögahilla,
s. hallda.

HILLA, v. a. 1 1) med svek narra. ”Han har
hillat dä på mej. Ja ble vakkert hillad”. Sk.,hl.,bl.;
2) locka, öfvertala. ”Hilla en åsta”. Hs. (Bj.).
Fn. heilla, v. a. fascinare; heillir, f. pl. fascina,
talismata.

HILLDRUAR, adj. retlig, ond, svår att komma
öfverens med. S. G. Fn. Hildr, f. a) stridens
gudinna: Bellona; b) strid; fht. hilt, hiltia, f. id.
(Graff 4, 912); fe. hild, f. strid; fsax. hildi, id.

HILLEMÄN. s. hejl.

HELLIG, s. hellig.

HILLIKA, hilk, s. häla 1.

HILLSKO? Androsace septentrionalis. Enl.
Retzii Fl. occ, s. 45.

HIMA, v. n. & imp. 1 1) svindla. ”Hä himar
mej för ögona el. i huvude”. Fl. (Pargas).
Häima. G.; 2) söla, vara långsam. ”Tu står tär å
himar”. Fl. (Nl.). Fn. hýma, v. n. vara
obeslutsam, villrådig, dåsig, af húm, n. mörker, skymning
(Hald.); hýmaldi, himaldi, m. qui torpens aliquo
loco hæret (Eg.); fin. himiä, adj. dunkel; himmi,
dunkelhet; himu, mörkning, skymning; himennän
el. himmennän, fördunkla; huimaan, v. n. svindla:
”päätäni huimaa”, mitt hufvud fattas af svindel;
huimitan, v. n. svindla, få yrsel; n. himla, himble,
v. n. blunda, falla i sömn; hem, n. hinna, tunn
betäckning. Monne ej alla dessa ord höra till den
fornåldriga, nu försvunna, roten hima, hema, v. a.
betäcka, dölja? S. hamm 1. Är detta
förhållandet, såsom mig synes sannolikt, så har hima,
svindla, ursprungligen betydt omtöcknas till
sinnena, så att man förlorar sansen. Jfr dumpin,
sid. 89.

Himoter, adj. 1) plågad, ansatt af svindel;
2) drucken. Fl. (Pargas).

Håvu-häima, f. hufvudsvindel. Fl.
Hau-häima, f. id. S. G.

Hävu-häimugur, adj. som har hufvudsvindel.
Fl. Hau-häimuar, id. S. G.

HIMIN, m. himmel. Sm. (enl. L—n). Himil
(pl. himilir el. himblär), m. Dl. (Elfd.). Himil,
m. Fl. (Ingo). Fsv. himin, m. himmel. VML.;
deraf himilsfærds dagher, m. himmelsfärdsdag.
S.S. 1, 234; himilsliker, adj. himmelsk. Spec.
Virg. s. 287; himilstiærna, f. stjerna på
himmelen. S.F.S. 6, 345; himiltungil, himmeltungil,
hymeltungil,
n. himmelsklot. S.S. 1, 275. Sv.
Pr. L. XX, s. 17, 21. Sv. Pr. L. LIX, s. 3. Sv.
Bib. K. f. 13. S.F.S. 4, 153; 6, 45. Alex. M.
v. 44. S. Marg., s. 127. Cod. A. 49, f. 127 (fn.
himin-túngl, fe. heofontungol, id.); himiriki,
hymiriki,
n. himmelrike (fn. himinríki, himiríki; n.
himmerikje; d. himmerige, id.); hymelbla
(hymelblaa), adj. himmelsblå. S.S. 2, 187; fn. himin,
himinn,
m. himmel. Alvismál, stroph. 12, 13.
Vafþrúðnismål, stroph. 23; hifinn, m. id.
(Fornmanna sögur, ed. Soc. R. Antiqv. Sept. IX, 517,
var. lect. 1): fsax. himil; mht. himel; nht.
himmel; ffris. himul; nfris. hemmel; holl. hemel; fe.
heofon, heofun, heben (Beda 4, 24); e. heaven;
ns. heven; fd. himmæn (Harpestreng, Stenb. 42);
d. himmel; moes. himins, m. id. Hvad nu fn.
hifinn, fe. heofon, heofun, heben, o. heaven, ns.
heven, vidkommer, anmärkes att de höra till roten
fn. hefja (hóf, hafit), v. a. häfva, höja, upplyfta;
fe. hefan, hebban; e. heave; moes. hafjan (hof,
hofun, hafans
), id., och äro således af helt annat
ursprung än det urgamla i småländska munarten,
i fsv. och i fn. förekommande himin, moes.
himins. Grimm har med hänseende till detta ord
jemfört gr. ῆμαρ, n., ἡμέρα, f. dag, Bopp
hänvisar till skr. kam, att lysa, skina, men en sådan
slägtskap är ej sannolik. Ordets rot är utan
tvifvel en helt annan, nämnl. det numera försvunna
verbet hema el. hima, v. a. betäcka, skyla, hölja;
s. hamm 1, hima. På samma sätt bör skr.
wjâman, himmel, härledas af roten wje, v. a. att
betäcka: tegere. (Jfr Pott, etymol. forsch. 1, 230).
Himin, m. himmel, betyder derföre ursprungligen:
betäckning, omhölje, hvilket bekräftas af
fornnordiska urkunderna, ur hvilka några exempel må
anföras. Himinn Odins, Odins sköld. Sæm. Edd.
II, 428; Göndlar himinn, stridsgudinnan Göndlas
sköld. Hávam. 234; mergs himinn, mergens
betäckning, benet. L. c. 258; himinn loga (den
husliga) eldens täckelse, taket. Sæm. Edd. 1, 298;
heila himinn, hjernans hölje, hufvudskålen,
hufvudet. L. c. II, 499, 5. Af detta försvunna verb
hima, skyla, betäcka, hafva vi fn. himma, f. hinna
(Hald.), som måhända är beslägtadt med gr.
ὑμήν, m. hud, liten hud, hölje, hvaraf ὑμένιον,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free