- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
279

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HÄB ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


mång kalv-huda, som ko-huda”, en ung kan
likasåväl dö som en gammal. Ordspr. Vb.; 2) hvad?
huru? Vb.,ög.,bl.,g. Hö? id. Kl.,bhl.

HÄBBA, v. n. 1 1) hänga med nosen; om
kreatur, som tyckas stå och falla i sömn; 2) vara
sömnaktig, trög och långsam i sina göromål;
lägga armarne i kors, ingenting göra. ”Stå å
häbbe”. Sk. (Ox., Ing., Onsjö).

Häbba, f. tafatt fruntimmer. Sk. (Ing., Onsjö),

Häbbed, adj. tafatt; mest om fruntimmer. Sk,

Häbbe-kar, n. långsamt, slarfvigt
fruntimmer. Sk. (Ox., Ing.).

Häbbel, hebbel, m. tafatt menniska. S. Sk.

Häbbere, m. lat, trög menniska. Sk. (Onsjö).

Häbbe-ree, n. ett fruntimmer, som föga
duger till sina sysslor. Sk. (Ox.). Häbbe-raje,
n id. Sk. (N. Åsbo).

HÄBBAR, häbbare, häbbär, s. härberge.

HÄ(D)A, adv. hädan. Vb. Häja, Hs. (Db.),
v. dl.; hädahjäna, id. Vb. Häjanette, häjanå,
adv. hädanefter. Hs.(Db.). Fn. hèđ, adv. hädan,
af hèr.

Hänne, adv. bort, hädan. Vara hänne el.
hän, vara afsvimmad, sanslös. ”Han var en
times tid rent hänne, så kóm han se fóre igen.
Han lå hela förmiddan hän”. Sk. D. d. henne,
borta.

Hän-ta(g)en, adj. 1) matt, medtagen, svag.
”I aftes va han så häntaen”. Sk. (Ox., Onsjö);
2) borttagen, lam. Sk. (Harjager).

HÄFFEL (pl. häffla[r]), m. stort och tjockt
stycke; endast i sammans. brö(d)häffel, m. ”Han
vre(d) å en stor bröhäffel”. Sk. (Ox., N. Åsbo),
hl. Häffling, brö{d)-knykk, m. id. Sk. (Ox.).

Häfflå a, v. a. 1 afskära ett stort och tjockt
stycke (bröd). ”Han häfflade å en stor
bröhäffel”. Sk. (Ox., Ing.).

HÄFTA, 1) v. a. 1 a) eg. löst fästa. Riksspr.;
b) sätta hälla på (en häst). Hj.; c) hindra,
uppehålla. Hs. Hääfft (ipf. ), v. a. hindra. ”Ji
vadht häfftä sä ji int kónd fära dill bröllope”.
Vb.; 2) v. n. a) vara hindersamt, förhindras. ”Dä
haftär i tale för honom”, han har svårt för att
tala. Motsatsen är: ”han har inte munnhäftä”, f.
Sdm.; b) dröja, vänta. ”Ja häfter väl än en
uge, innen (läs: ingen) ja går dit ópp”. Sk. (Ox.).
Freqv. af sv. hafva, v. a. habere. Fsv. hæpta,
hæfta, hepta,
v. a. a) fasthålla, qvarhålla. VGL.;
b) innestänga, fängsla. VGL. ÖGL. S.F.S. 4, 117;
c) inställa, afbryta, ej låta fortfara: ”hepta tiþir”.
GL.; deraf hæpta, f. fängelse. Biærk. R.; hæpti,
hæfte, hæfti,
id. ÖGL. UL. S.F.S. 4, 111.
Spec. Virg. s. 47; hæptur, hæftur, f. pl. hälla
eller annat fängsel, hvarmed kreatur som går ute
på marken, hindras att göra skada. Geta-,
nöta-hæptur.
Biærk R.; fht. heftjan, v. a. binda,
fastgöra; mht. heften, id.

Häfta, f. hälla mellan båda frambenen på
en häst. Hj.

Häfta, f. 1) förstoppning, hårdt lif.
Götaland. Brukas stundom i Svealand, t. ex. Nk,
Bindsel, m. id. Sk.; 2) urinstämma (hos hästar).
Sm. (Vestbö).

Häfte-tróll, n. gråsugga: Oniscus asellus.
Benämningen deraf att denna insekt, torkad och
stött till pulver, anses vara ett läkemedel mot
förstoppning. Vg.

HÄGDA, s. hag.

HÄJA, häa, f. mästerstycke, storverk,
vågstycke; ironiskt. ”Dä va ókkså en häa att göra så!

Ja, må tro, dä va en häja mä dä”. Sk.,hl.,b!.
Stahäja, f., stahäjanne, n. id, ”Dä va ett falit
stahäjanne”. Sk. (Bara). Häja, storhäja, f. något
mycket rart, utmärkt. ”He va storhäja”. Fl. (Öb.).
Jfr fn. <i>hæđ, f. a) höjd; b) höghet, förträfflighet
(af hárr, adj. hög), eller heyja, v. a. göra,
verkställa, uträtta.

HÄJARE, m. 1) storväxt, dugtig, rask, stark
karl. Kl. Häjar, -n, m. dugtig, stark karl eller
häst. ”Hä var häjarn dill häst”. Vb.; 2) dugtig
sup. Hs.,ul.

HÄJGÄ, v. n. 1 ragla, stappla som ett barn. G.
Jfr fn. hika, vika tillbaka; hejkja, nedtrycka,
böja ned.

HÄIKSTA, v. n. 1 hosta till (för en gång, till
tecken åt någon). G.

HÄISKNA, v. inchoat. 1 börja att hissna. N. G.

HÄI8KÄ, s. häsja.

HÄJÄ, s. hia 1.

HÄKEN, adj. ifrig, flink att arbeta. Vg.
(Vadsbo). N. hækjen, begärlig, flitig; d. d. hægen,
begärlig, ifrig efter något (Mlb., DL. s. 234). Jfr
higa. Deraf illhäkjen, adj, som är mycket
angelägen om något. Hs. (Jerfsö).

HÄKI(GT), adj. n. farligt. ”Dä ä inte häki”.
Sdm. Jfr fn. hækilegr, adj. farlig, hækilega, adv.
farligt.

HÄKKA, v. a. 1 lassa i en häck. Häkka i )(
häkka ur. Sm.,kl.

HÄKKA-SULA (pl. -ler), f. tvenne med järn
beslagna trän, hvilka i st. f. hjulpinnar sättas på
bakaxeln af bondvagnar och på samma gång
stödja häckkroken. Sk. S. sula 2.

HÄKKA-VRANGEL (pl. -glar), m. krökt trä,
som sammanhåller höhäckarne. Bl. (Östra h.).
Häkk-vrång, m. id. Kl.

HÄKKÄL, häkkelmakar, s. hake 1.

HÄKKSA (-a, -a), v. a. smäda. Hs. (Db., Bj.).

Häkks, n. smädelse. Hs. (Db.). Jfr hakka.

HÄKTA 1 (-a, -a), v. a. 1 förmå. Hs. (Db.).

HÄKTA 2, s. hake 1.

HÄL, häla i hop, s. hänga.

HÄLA 1, v. a. 1 1) dölja, gömma. ”Hvar ska
ja häla mej?” 2) skydda, berga, försörja. ”Ja ska
häla dej så godt ja kan”. Hl.; 3) berga, rymma,
förvara. ”Han lässte så möet han kunde häla”.
S. hl. Hälla, id. ”Han lässte så mied han
kónne hälla”. Sk. (Ing.). Häla sej, v.r. 1 1) skydda
sig (mot köld, oväder). ”Häla sej för kölden,
ovädret”. Sm.; 2) uppehålla sig, berga sig.

”Stuan ä så gammal, att en knafft kan häla sej i’na.
Ja kan inte häla mej för’n, så ondsinnt ä han”.
Sk.,hl. bl.,sm. Fht. helan (hal, hol), dölja,
gömma, betäcka, heljan, huljan, id.; mht. <i>hilan<i></i> (hal,
geholn
),</i> förborga, hålla hemlig; bay. helen (pr.
hil, ipf. hall, p.p. geholen) Schm. 1, 170; nht.
hehlen, verhehlen, dölja; fsax., fe. hêlan; holl., ns.
helen, id.; d. hæle, dölja: ”hæle med tyve”; d. d.
häle sig, a) dölja, gömma sig; b) berga, begå sig
(Mlb., DL, 235); n. hela, ”hæle (med tyve)”,
”helar å stelar”; lat. cela-re, oc-cule-re, dölja,
öfverhölja, betäcka; moes. huljan, id.; cy. hulio, att
betäcka, öfverhölja; skr. hul, id. (enl. Pictet).
Att detta märkvärdiga och uråldriga landskapsord
häla äfven funnits i fsv. och fn. är utan allt
tvifvel, såsom ättlingarne utvisa: fsv. hæle, n.

gömställe. Kristoph. LL. h. 39: hælad, hælædh, mo. o.
n. hjelte, kämpe (måhända eg. galeatus miles).
Fr. af N. 1327. Flor. 1836. Skaft. 1776; hold,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free