- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
280

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HÄL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


huld, n. hull, kött. VGL.; fn. hilma, v. a.
betäcka, hölja; halr, m. man; hæli, n. tillflygt,
gömställe; hold, n. kött; kropp; hollr, m. välvillig,
huld; hulda, f. betäckning, hölje; hjálmr, m. a)
betäckning; b) hjelm; hylja (hulda, hulit), hölja,
betäcka, dölja; hylli, f. ynnest. Verbets böjning
har sannolikt fordom varit stark såväl i fn., fsv.
som äfven i våra landskapsmål.

Helika, hilka, f. 1) hufvudbonad för
fruntimmer; fruntimmerskråka, fruntimmersmössa af
lärft, som brukas om sommaren för att
förekomma solbränna. Jtl. Hilka, f. id. Åm.,vm.,
ul.,sdm.,nk. Helik, sol-helik, f. (pl. -e, def.
-kán). Hs. (Db.); sol-ilka (ipf. -kur), f. Dl.
(Mora, Våmh.); hilk, f. Nb., vb.; hyllika, hölka,
f. Sm., kl.; hylka, f. id. Ög.; deraf hölka sek,
v. r. 1 taga på sig ett sådant hufvudkläde. Sm.
(Vestbo); 2) liten barnmössa af eget. slag för
att förekomma solbränna. Hillika, Sm. (Östra h.);
hòllika, f. Vg.; ilka, f. id. Sdm.; hilkå, f.
barnmössa. Fl. (Öb.). N. hylk, hylik, høllik, f.
undermössa, barnmössa; d. d. hylleke, f. id.;
fht. hulja, hulla, f. duk, hvarmed fruntimmer
betäcka hufvudet (Graff 4, 847); mht. hülle, f.
id. (Ben. 1, 680); nassau hille, hillche, f. ett
slags fruntimmersmössa (Kehrein 1, 166); ns.
hülle, f. mössa, fruntimmersmössa (Richey, 100.
Schütze 2, 166); fin. hillika, hilkku, linnehufva,
barnmössa (lånadt fr. sv.).

Helma, 1) v. a. 1 täcka (tak). Kl. Fn.
helma, hylma, öfvertäcka, skyla. F. 6, 384. 2)
v. n. lindra, förtaga värk, svullnad; endast om
sårnader, värk- och smärtstillande läkemedel.
”Nu har dä helmat lite”, nu har värken eller
svedan lindrats eller något aftagit. Sk. (Ox.).
Fn. hilma, v. a. betäcka, dölja; d. helme, v. n.
upphöra, afstanna.

Helmter, tant. pl. tomma ax och smärre
stråstycken efter tröskad säd; smått halmboss.
Kl. D. d. hælmter, id.; fht. helawa, helewa,
helwe,
f. agnar, sådor; n. hylma, helma, f.
halmstubb. S. emter.

Hjall, m. ett slags hinna eller nät, som
stundom betäcker rågbrodden, då snön om
våren aftinat. Vb. Fn. hjalmr, m. eg. betäckning,
hölje.

Hjelm (pl. -ar), m. 1) omhölje, hylster, (hvari
häfrekornet sitter). Havra-hjelm, m. Hl.
(Ölmevalla, Värö, Frillesås); 2) fristående skjul
eller tak, hvarunder säd och hö förvaras.
Sädes-hjelm, m. Allm. Fsv. hiælmir,
hiælmber, hielmer, hælm,
m. hjelm: galea. S.S.
3, 154. Didr. af B. 296. Rimkr. Alex. M,; fn.
hjálmr, m. a) betäckning, hölje: ”kalla (skal)
hjálma hjálm, hatt eþa fald”. S.E. 1, 420; b)
hjelm: galea; c) hvälfd betäckning: ”sólar
hjálmr”, solens hvalf, himmelen; ”tiggi sólar
hjálms”, himmelens konung, Gud. S.E. 1, 320,
3; ”hjálmr lopts”, luftens hvalf, himmelen. S.E.
1, 314; byghjálmr, heyhjálmr, m. sädeshjelm,
höhjelm; fht, fsax., fe., ffris., e., holl., nht., ns.
helm, m. hjelm; moes. hilms, m., hilm, n. hjelm;
medelt, gr. ἕλμος; mlat. helmus; sp., pg., it.
elmo; ffrans. healme, hialme; frans. heaume;
prov. elm; cy. helm, f. stack. Ordets
ursprungliga betydelse: omhölje, betäckning, som finnes
i fn. och svenska landskapsmål, saknas i fsv.
och i norska munarterna.

Hjelma, v. a. 1 upplägga (löf) i hässja; om
löftägt. ”Hjelma löv”. Sm. Cy. helmu, att
stacka.

Hjelmig, adj. brokig i hufvudet; om boskap,
som har hvitt hufvud, men färgad kropp. Dls..
ög.,sm.,kl.,bl. Hjelmig, hjelmed, Hl.; hjelmig,
hjelmog,
Fl. (Nl.) hjelmed, id. Sk. Deraf
hjelm, m., hjelma, f. namn på en sådan oxe
eller ko. Sk., m. fl. Fn. hjálmóttr (Hald.). d.
d. hjelmet; nfris. jalmig, jalmi, jalmet, id.
(Outz., 136); kärnt. helm, m., helma, f. namn
på en hjelmig oxe eller ko (Lexer, 138).

Hjälla, v. a. 1 upplägga ett loft (hjälle)
af lösa stänger (hjällestänger, f. pl.) eller
bräder ofvanpå bjelkarne öfver loge eller stall. Sk.
N. hjella; d. d. hialde, id.
Hjälle, hjelle (pl. -lar), m. rum eller
ställning, der något förvaras: 1) skulle, höskulle;
rummet ofvan om det vanligtvis upphöjda
bjelklaget öfver loge eller stall, hvarpå halm, hö
o. d. upplägges. Dls.,vg.,sm.,hl.,sk. ”Kornslaven
ligger på hjällen”. Hl. Hjällning, stallhjälle.
Sk. Hjäll, m., fäus-hjäll, m. Hjäll (def. hjäll’n,
pl. hjällar), m. ’Ö-hjälln, m. def. höskullen.
Dl. (Elfd.) Jtl.; deraf hjälla-ty(g), n. på skullen
upplagda stänger eller flakar, hvarpå hö eller
halm lägges. Sk.; 2) rum under taket, hvarest
man ligger. Deraf fjås-hjäll (def. fjås-hjäll’n),
m. rum med säng under fähustaket, der
pigorna, som vakta boskapen, ligga. ”Gantas min
kullum a hjällum”. Hjäll-gång, m. frieri. Dl.;
3) hylla, stänger eller ställning under taket i
stugan, hvarpå allahanda saker till förvarande
eller torkning uppläggas. Dls.,bhl.,vg.,ög.,sm.
Deraf a) bråd-hjälla, -n, m. ställning, hylla i
taket, hvarpå brödet uppsättes att torkas. Utom
vid högtiderna, hvartill bullan bakas, begagnas
i Ö. Dl. allmänt s. k. tunnbröd, liknande ett
gråpappersark , ehuru till formen cirkelrundt.
Dl. (Elfd.). Bröd-hjäll, m. id. Åm.; b)
fat-hjäll, m. hylla der kärl uppsättas. Bhl., c)
hjälle-stång, f. α) stång uti ställningen i taket,
hvarpå kärl o. d. upphängas. Ög.,bl. (Östra h.);
β) tvärbjelke vid spismuren i ryggåsstugor,
hvarpå ofta en ställning, lik en ledstång, är
fastgjord. Hl. (Vinberga); d) mjölk-hjäll, m.
hylla der mjölkkärlen sättas. Bhl.; e) ost-hjälla,
-n,
m. ställning, hvari ost torkas. Fl. (Ingo);
4) en ställning af flera våg- och lod-rätt
hopfästade läkten med hög fot att på åkern
topphänga och torka foderväxter, ärter, löf o. d.
Kl. Deraf löv-hjälle el. löv-hjäll, m. löfhässja.
Nk. 5) vågrätt på stolpar hvilande stockar,
försedda med pinnar eller qvistar, på hvilka
strömmingsnät hängas till torkning. Hjälla, -n, m.
Fl. (Öarne i Qv.); 6) hjäl, m. den närmast
dörren belägna delen af en ryggåsstuga, egentligen
från den s. k. hjäl-bjelken, m. def.,
innefattande spisen och rummet der frammanför. Hl.
(Slättåkra). Hjälle, -n, m. id. Sydligaste
Halland. Fsv. hjælle, m. logeloft. Kristoff. LL.
35: 1: ”hænger lin æller hampa å ung æller
hiælle”; d. d. hiald, hild, hill, n. höskulle,
stänger öfver fähuset (Mlb., DL. 206, 210); n.

hjell, hjall, hille, m.. a) skulle, loft i lador och
fähus; vanligen af lösa stänger eller bräder, som
läggas på bjelkarne; deraf fjos-hjell,
løde-hjell;
b) hylla (på en vägg eller under loftet);
c) ställning af stänger till att torka fisk på.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:41:48 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free