- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
284

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HÄR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Li-öga, n. axelled. Vb. l-yg, n. id.
Nb. (Cal.).

Härda-bred, hära-brójer, hala-bre, adj.
axelbred, bredskuldrig. Sm. Härabred, härebred,
Sk.; härabre, härabröj, Bl.; labred, Vg.,ög.:
halebre, Dls.; halbred, Vl. ärđbred, Dl. (Elfd.);
är-bred, id. Dl. (Våmh.). Fsv. herdabredher
(Didr. af B. s. 295); fn. herdabreiđr; n.
hærebreid; d. hærdebred.

Härdä-milla, adv. mellan skuldrorna. G.

Här-skilja, f. rummet mellan skulderbladen
på en menniska. Här-skillra, f. id. Ög.

Krok-äLi, adj. krokig öfver skuldrorna och
ryggen. Dls.

Kul-harter, adj. krokryggig. Vg. (Elfsb.).

HÄRDING, häresten, härsken, s. hal 1.

HÄRI (ipf. härjä), v. n. harkla med rännstaf i
snön, då man ränner på skidor utföre en backe,
för att hejda farten. Vb. Jfr harv.

HÄRJA, s. harrja.

HÄRKA, härska, härskt, s. hark.

HÄRKEN, härkjän, adj. ömtålig, som tar illa
vid sig vid minsta vidröring eller sår )( häggtålu.
Vb.

HÄRMA, v. a. 1 omtala, eftersäga. ”Dä ä
ingen ting att härma ätter”. Ög., sk. Fn.
herma, v. a. förtälja, berätta; herma eptir, efterapa;
n. herma, hærme, v. a. förtälja; herma ette,
efterapa andras tal och åtbörder.

Härmelse, f. berättelse, saga. Mp. (enl.
Ihre. DL. 66). N. herm, n. utsaga, berättelse.

HÄRMES-GÄLL, s. harm.

HÄRNA, f. 1) skalle, hufvud; hårmassa, luf.
”Taga en i härna”, taga någon i håret. ”Få i
härna”, få rus. Hs.,mp. Häna, f. id. Åm.; 2) den
del af djurets hud, som betäcker pannan. Nb.
(Ö. Cal.), mp. Härn, hän, han, f. 1) panna; 2)
den del af djurets hud, som betäcker pannan.
Vb.: deraf kalvskinns-häna, f. Åm. Hänna,
hanna,
f., kalvhänna, f. Dl. (Ohre); hänna, f. Jtl.;
anna (pl. -nur), f. id. Dl. (Våmh.). N. henna,
hedna,
f. skinnet af ett djurs hufvud. Aasens
förmodan (s. 171) att n. henna står i st. f. herna,
bekräftas af våra munarter. Fsv. hærne, m.
hjerne. Tref. tidh. f. 165: ”wælsignadh wari thit hælga
hwffwodh, haar oc ænne, hærne, oc hwffwdh
skaal”; hiærne, m. a) hufvudskål: deraf fd.
hiernpanna, f. hufvudskål. Skånske Lov (Orbodamal,
Thorsens uppl. s. 233): Ӿn vm man huggir swa
at gar gøman hiernpanna til hinna, tha bøde han
fari siex mar”; fsv. hiern skal, f. hufvudskål. GL.;
b) hjerne. S.S. 2, 63. St. Rimkr. 84. Tref. tidh.
f. 188; deraf hiarna hinna, f. hjernhinna: dura

mater. HL.; hiærna hwarf, n. ett slags sjukdom,
hufvudyra, yrsel. S.F.S. 1, 3 h.; fn. hjarni, m. a)
hufvudskål. Ynglinga saga, kap. 33; b) hufvud:
”hjarna mænir”, hufvudets topp, hjessen. S.E.
1, 282, 3; c) hjerne. Sturlúnga saga. Kaupmannah.
9, 52. Verelius uppgifver äfven fn. huarn,
hufvudskål, men man känner ej hvarifrån denna
ordform är hemtad. Fht. hirni, n. hjerne; hirniscala,

f. hufvudskål (Graff 4, 1035); mht. hirne, hjerne;
nht. hirn; d. hjerne, id.; bay. hirn, n. panna,
hufvud: ”aufs hirn fallen”, falla på pannan, hufvudet;
deraf hirnbätzlein, n. en knäpp med fingren på
pannan; hirnhäublein, n. ett slags fordom bruklig
fruntimmersmössa (Schmeller 2, 238); moes.
hvarnei, f. el. hvarni, n. hufvudskål, endast i sammans.
hvarneins staþs, hufvudskalleplats. Våra
landskapsmål, fornspråk, norska och bayerska
munarterna samt moesogötiskan gifva vid handen att
sv. hjerne, m. cerebrum, ursprungligen betydt
hufvud, hufvudskål. Jft lt. cranium, n. hufvudskål;
gr. ϰρανἰον, n.; deminut. af ϰράνον, n.; ϰάρα,
n., ϰάρηνον, n. id.; arm. krhunkn; cy. creuan,
f. id.

Härnäs, v. d. 1 luggas. Nb. (Cal.).

HÄRPA-SNÄRPA, härpe-snärp, s. harp.

HÄRSA, v. a. 1 harfva upp (garn). ”H. garn”,
harfva garn till varpning. Bl. (Bräkne). Jfr härv.

Härse, m. harfva. Bl. (Ibm.).

HÄRSJA, v. n. 1 lysa, t. ex. om tyger. Sk.
(Ing.). Jfr hyr.

HÄRSK, härska, härskt, härskug, härskugvulen,
s. hark 1.

HÄRSKA, härskla, s. hark 2.

HÄRSKNE, -n, m. (eller f.?) härsknad;
egenskap att vara eller kännas härsken; om smör,
grädda o. s. v. Deraf kall-härskne, -n,
härskenhet som bildas i smör af grädda, hvilken afsatt sig i
låg värmegrad. Vb.

HÄRSL, härslä-vatten, s. hård.

HÄRS-MASK, m. en oräknelig samling af tätt
vid hvarandra krypande fluglarver af Sciara
Thomæ, hvilka framskrida i en bred, lång och
bandlik rad. Vidskepelsen diktar att härsmasken, som
på tyska kallas heer-wurm och i norra Sverige
silv-skred (sölv-skred), antingen bebådar krig och
olyckor eller ock, der han framskrider, utvisar
nedgräfda skatter, såsom guld, silfver, penningar
m. m. Ög. m. fl. landskaper. Jfr J. W.
Zetterstedt, Resa genom Umeå Lappmark år 1832, sid.
255–256.

HÄRS-SVEP, härrs-svep, n. i hast gjord
rännsnara. ”Han slog härrs-svep”. Sdm.

HÄRSÄ, s. hors.

HÄRT, härrt, adv. i talesätten: härt å tvärt,
hit och dit. Ul. ”Han svarte mej härrt å tvärrt”,
d. ä. han var ond och missbelåten. ”Dä gikk
härrt å tvärt”. Sdm. ”Pa härrt u tvärt”, härs och
tvärs, vårdslöst. N. G. Härt är troligen
sammandr. af sv. häråt.

HÄRV (ipf. ), v. a. varpa (en väf). Vb.
Härvä, v. a. 1 uppvinda garn från rullen pä härveln
(haspeln). Mp.

Härv-trä, n. varpträ. Vb. D. d. harreträ,
n. garnhaspa; fris. hærre, v. a. vrida omkring.

HÄRVILS-HORN, n, kortbyxor med spännen
vid knäna. Sdm. (Öfver-Selö).

HÄS (pl. -ar), m. stack: 1) mindre höstack. Vg.,
hl. Häs, hes, m. (aflång) höstack; häsj, m. Sk.;
häjs, m. id. Bl.; 2) halmstack. Halm-hes, m. Sk.
Häjs, m. Bl. Fsv. hæs, m. höstack. St. Rimkr.
27; d. hæs.

Häsa, v. a. 1 stacka (hö). Hl. (Morup).
Hässja, id. Vg.

Häs-gård (pl. -ar), m. gård, inhägnad plats
der sädes- och halmstackarne förvaras. S. Sk.

HÄSJA, hässja, f. torkställning; ställning att
torka foderväxter, säd eller lin på. Häsjan
bygges i flera landskaper af stolpar eller bjelkar med
inskärningar tvärt öfver, hvari stänger vågrätt
insättas till lagom afstånd från hvarandra för att
lemna rum åt sädeskärfvarne eller annat, som
torkas. De byggas efter råd och lägenhet, antingen
enkla, dubbla eller flerdubbla, till den storlek och
längd, som af behofvet påkallas, och förses
vanligen med tak, stundom med loge derunder.
Norrland, Svealand. Häsi, f. id. Vb. Äsja, f. id. Dl,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:30:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free