- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
285

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HÄS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


(Mora). N. hæs, f., hesja, f.; fin. haasia el.
haasio, häsja för ärtor, hö m. m. (lånadt från sv.).
Deraf a) bark-äsa, f. häsja att derpå upphänga
afskalade barkskifvor till torkning såsom foder åt
boskapen. Dl. (Elfd.); b) hässja, v. a. 1 upphänga
i häsja hö eller säd till torkning. Allm. Häsi
(ipf. hässjä), id. Vb.; ässja, id. Dl. (Mora). N.
hesja, v. a. id.; hæsa, a) v. n. torka, genom en
stark och långvarig torka, i synnerhet af vinden;
b) v. a. torka starkt, genomblåsa; fin. haasioitsen,
v. på häsja torka ärter, hö (lånadt från sv.).
Häsja, f. torkställning, synes förutsätta ett äfven i
sv., likasom i norskan, brukadt verb häsa, v. a.
att torka, hvaraf häsna, v. n. torka, vissna, är en
ättling. Om häs, m. stack, hörer till samma rot,
så är dess ursprungliga betydelse: till torkning
upplaggd hop eller hög. c) hässje-sta(d), n. stöd,
lång spira, hvarmed häsjor stödas, så att de ej må
störtas af storm. Åm.; häsi-ståd, n. id. Vb.; d)
hässje-stänger, f. pl. tvärstänger på en häsja. Åm.;

e) lin-hässja, f. häsja för torkning af lin. Hs.; f)
äss-krakje (läs: äss-kratjé), n. de stänger i en
häsja, hvarpå spjelarne läggas. Dl. (Elfd.); g)
äss-yrkjä (läs: äss-yrtjä), n. virke till en häsja. Dl.
(Elfd.).

HÄSKE (pl. -n), n. hushåll, matlag. ”I hin
går-(d)en bor två häsken. Der va tie häsken på
gillet”. Sk.,hl. Häske, n. id. ”I dä huset bo 3
häsken”. Bl. (Gemshög). Häsk, häske (läs: hässj,
hässje
); heske, n., häskap, n. id. ”Häskapet ä
stort”. Kl. Hiskap, matlag; deraf brö-hiskap.
Runö vid Estland (enl. Russwurm, § 210). I
Skåne (Ing.) säges äfven håll, n. ”Der va fem håll
på gillet”. Fsv. hæskaper. hæskap, hiskepr m.
familj, hus, husfolk. VGL. ÓGL. GL. S.S. 1,144;
fn. hiúskapr, m. ägtenskap, hyski, n. familj,
husfolk; hús, n. hus; hjú, n. pl. familj, husfolk; d. d.
hæske, hedske, hidske, hiske, hæskend, n. hushåll,
familj; Bornholm hæskje; gl. d. hædske; fd.
hæskap, n. id. (Siæll. L. 1, 6); n. hyskje, n.
familj, sällskap; ffris. hiske, hiskthe, n. familj

(Wiardas wb., s. 190); fe. hivisc, hivscipe, familj,
slägt, husfolk; hiven, n. familj, hivung, f.
ägtenskap; (af hiv, m. hus); hivisc fäder, m. husfader;
fht. hiwiski, hiiske, huske, n. familj; hiwiska
(hiuuisca), f. id.; hiwisclih, huslig; hiwjan, hijan,
gifta sig; hiwi, n. ägtenskap; hirât, f. giftermål:
hiwo, m. make; hiwa, f. maka (Graff 4,
1063–1068); mht. hiwische, hiwiske, hiusche, n. familj,
husfolk; hiwe, hije, hie, make, maka; hiwen (hije,
hie
), gifta sig (Ben. 1, 694, 695); ns. hisch, n.
familj, husfolk (Dähnert); moes. heiva-frauja, m.
husherre: οὶϰοδεσπότης. Bopp (gloss. sans. 350)
lägger skr. çi. jacere, dormire, till grund.

HÄSKEN, adj. ostadig, ojämn; om väderlek.
Sm.,bl.

HÄSKJELIG, s. haske.

HÄSNA, hesna, v. n. 1 torka, vissna. ”Kornet
häsnar”, kornet blir hvitt och kärnlöst af för
mycken torka. Hl. (Värö, Frillesås). N. hæsa, v. n.
torka. Jfr häsja.

HÄSSLE, s. hassel.

HÄSSEN-HJERNA, s. hinn.

HÄSSJA, häsja, v. n. 1 flåsa häftigt, af
öfverdrifven ansträngning; andas tungt. ”Häsja å
blåsa”. Mycket utbredt ord. Hässj (ipf. ), id. Vb.
Håsa, v. n. 1) id. Ög.,kl.; 2) susa, brusa. ”Hä
håsar i skogji. Fórse håsar”, Fl. (GK.). N.
hæsa, v. n. pusta, vara kortandad; hæs, n.
stillhet; hvila. Jfr hås, adj. hes; häsna.

Häiskä, v. a. 1 flåsa tungt, draga efter
andan. G.

Hässjande, n. flåsande, pustande. Sdm. N.
hæsing, f.

HÄSLA, f. lindocka, en knispa af 2 näfvar
bråkadt lin. Sdm.,sm.,fl. (Hl.). Äsla (pl. äslur), f.,
läjn-äsla, f. Dl. (Mora): häsl (def. -on), f. Fl.
(Nerpes); häslo el. häslä, f. id. Fl. (K., NK.).
Lin-knåkkå, f. flera hässlor hopvridna. Fl. (GK.);
knåkka (pl. -kor), f. id. Fl. (Ingo); hör-dukka, f. id.
S. Sk.
HÄST 1, adj. snäll, beskedlig. ”Dä ä ett häst
barn”. Sk. (Hököpinge s:n i Oxie h.; föråldr.).
Fn. hæstr, adj. superl, af hárr, hög, förträfflig.

HÄST 2, m. häst: eqnus. Riksspr. Hist, id. Vb..
Åland (Kökar). Fsv. hæster, hester, m. a) häst
eller sto. SML. S.F.S. 7, 363; b) häst )( skiut.
SML. Deraf hæstafoþer, hæstafodher, n.
hästfoder. UL. SML.; hæsta hale, m., hästsvans. S.F.S.
4, 735; hæsta korn, n. hafre. ÖGL. SML.; hæsta
köp, hæsta kaup,
n. hästköp. UL. HL. SML. GL.;
(fn. hesta kaup, id.); hæsta man, m. hästman.
Alex. M.; hæsta sven, m. stallmästare eller
stalldräng. VGL. S.F.S. 5, 99: hæst bak, n. hästrygg.
SML.; hæstfyl, n. hästföl. fåle )( marfyl. ÖGL.;
stodh-hæster; fn. hestr; d. hæst.

Hästa, v. a. 1 betäcka: coire, salire: om
hästar. Sk. (Ox.).

Hästa-pung (pl. -ar), m. Iris germanica. Sk.

Häst-botare, m. hästläkare. Sm.

Häst-fibler, f. pl. Arnica montana. Sm.
Nys-blad, n. Ög. Vill ringblomma, f. Nk.
Burmänner, m. pl. Bhl. Hå-väkster, f. pl. Vg.

Häst-fólk, n. pl. rytteri. Sk. m. fl.

Häst-fännä, Equisetum sylvaticum. Dl.
(Särna); ästfännäd. Dl. (Elfd.).

Häst-gröning, f. Equisetum sylvaticum. Jtl.
Gran-gräs, n. Mp.

Häst-kulor, S. gula.

Häst-ros, f. Primula farinosa. Dl. (Rättvik).

HÄSTRÄ, adv. någorstädes. G.

HÄTTA 1, v. n. 1 1) finna något farligt eller
vågsamt, draga i betänkande. Häjta, id. ”Ja
häjtar inte för att göra dä. Ja häjtade ve att slå
te’en”. Kl.; 2) våga, sträfva. Häjta, id. ”Häjta
å föjta”, våga och fäkta. ”Han häjtar å föktar
nog för att”. Hl. (Breared). Fsv. hæta, v. n.
våga, äfventyra. UL. Alex. M v. 1991; fn. hætta,
blottställa för fara; hætta, hætting, f. fara:
hættiligr, hættligr, adj. farlig; fd. hætte, våga,
blottställa (Jydske Lov. 3, 18); e. d. to heed, id.; n.
hætt, n. fara, vågspel, hætt, adj. n. farligt,
vådligt; fin. hætte, fara; lapp. hete, id. Jfr hätä.

HÄTTA 2, v. n. 1 klarna upp; om luften. Kl.
”Nu hättar dä i väjret”. Bl. (Bräkne). Hättna,
Bl. (Bräkne); häjta, id. Sk. (Gärds). Fsv.
hæta, heta, v. a. hålla upp, afstå. ÖGL. Didr. af
Bern; fn. hætta, id.; d. d. hæte, hætte, v. a.
hålla tillbaka; hæte, v. n. och imp. afstanna; om
regn och snöväder: ”det hæter; regnen hæter”
(Mlb., DL. 239). Jfr fn. heiđa, v. imp. klarna
upp, blifva klart; om himmeln, skyarne.

Hätti(gt), adj. n. upphörande, afstannande
med regn. ”Nu ä dä hätti”, nu håller det upp
att regna. Sm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:48:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free