- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
286

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HÄT ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


HÄTTA 3 (pl. -tor), f. mössa, karlmössa.
Riksspr. Ätta, f. id. Dl.; 2) fruntimmersmössa,
hufvudbonad för gifta fruntimmer. Dl.,sk.; 3)
något i hättan,
få ett rus. Allm. Fsv. hætta, f.
mössa, hätta, capuchon (dem. af hatter, m. hatt);
deraf hættelös, adj. som saknar hätta eller hatt;
så kallades k. Albrekt af Meklenburg. Dalin, Sv.
hist. 2, 580; fn. hetta, f.; d. hætte, f.

Hätta över, v. a. 1 öfverhölja. Bl.
(Gammalstorps, Gemshögs s:r).

Hätten-tärna, f. ett slags fisktärna med
svart hufvud: Sterna Hirundo. S. Sk.

Pikkel-hätta, f. yllen spetsmössa för
manfolk. Bhl.,sm.

HÄTTA 4, pron. detta. ”Hätta ä min hätta”,
detta är min mössa. Bl.

HÄTTA SIG, v. r. 1 hejda sig, hålla på att
säga något, men i detsamma besinna sig. Kl.
(Madesjö s:n), sk. (Harjagers h.). Jfr
härledningen vid hätta 2.

HÄTÄ, f. nöd, fara, brådska. Fl. (GK., K.).
Fn. hætta, f. fara; n. hætt, n. id.; fin. hätte, fara;
lapp. hete, id. Jfr hätta 1.

HÄUK, -en, m. tungspene. G. (F.).

HÄUROT, s. hira.

HÄUS, häusas, häusvagn, s. hus.

HÄVA (pr. hävur, pl. håve, ipf. hov, pl. hovu,
sup. hävi), v. a. 1) häfva, höja, vräka. G. Häva
(pr. häv, ipf. hov, sup. hävi), V. Dl. (I Elfd. har
häva svag böjning). Häva (ipf. hov, sup. hävt),
Ög.; häva (ipf. hov el. hävde, sup. hävit el. hävd),
Nk.; häve (ipf. hov el. ho, sup. häve), N. Åm.;
häva (hov, hyvi), Ume; häva (hov, hävi), Bygde,
Löfånger; häva el. (hov, hävä), Skellefte; häva
(ipf. hov el. ho, sup. hevi), Lule; häva (hov,
hävi
), Calix. ”Häva hö”, kasta in höet (i ladan).
Ul. ”Hä ópp döra!” öppna dörren! ”Hä gen
döra!” tillslut dörren! Mp, ”Häv ä ti ellom!” kasta
det i elden! ”Häv ónna hä söm står i vägjom!”
skaffa undan det som står i vägen! Vb. ”Hä tå
dä kläan!” kläd af dig! ”Hä på dä skjorten!”
tag på dig klädningen! ”Hä tå lassä!” lassa
utaf! Mp.; 2) talesätt: a) häva på, v. n. falla
ymnigt; om snö. Bl.; b) häva ud, v. a. vräka ut.
Sk.; 3) passiv. hävas, gäsa; om deg. ”Degjen
vill inte hävas i da”. Sk. (Vemm.), bl. Hövs, id.
Sk. (Ox.). Häva sig, v. r. 1 a) id, Hl.; b)
förhäfva sig, högfärdas. Sdm. (Björkvik). Fsv.
häfia, hævia, v. a. a) upplyfta. ÖGL. (B.B. 23):
”hæfær liþ ur hurruku”, lyfter grind ur hake; b)
begynna. VGL. 4, 10: ”þa hæfs i uargs næsi”, då
börjas i Vargsnäs; c) utstöta, förkasta. Kg. St.
294; fn. hefja (hóf, hafit), häfva, lyfta; fht.
hafan, hefjan, heffan, hewan (ipf. hôb, huob). Graff
4, 814; mht. heben (huop, huoben, gehaben). Ben.
1, 643; nht. heben; ffris. heva (hof, geheven).
Richth., 813; fe. heafjan, hefan; e. heave; ns.
heven; n. hevja (svag böjn.); moes. hafjan (hôf,
hôfun, hafans
), id.

Frö-hav, adj. frönyttig. Hs. (Db.).

Få-häv, adj. 1) oduglig; 2) fåfäng, dum,
enfaldig, tölpig, handfallen. Hs. (Db., Bj.), mp.
N. fåhäv.

Få-häva, f. oduglighet, oförstånd. Hs. (Db.,
Bj.).

Hav-bór(g), aubór, m. sandbank, sandrefvel
vid hafsstranden; hafsstrand. Sk. (Ing.). Synes
vara eg. haf-borg, hafvets borg. Fsv. o. fn.
haf, n. mare, altum.

Hov (pl. -ar), m. samling af neker (vanligen
60), som under skördetiden uppresas och ställas
i en rad på åkern för att torka. S. Sk. D. d.
hov, høv, m. id.; fht. hûfo, m. strues, acervus
(Graff 4, 833).

Hove, n. hufvud. Vg.,sm. Hove, huve, Nk,;
hövå, Fl. (Öb.); óvvud, Dl.; hoed, Sk.,hl.bl.;
haude, häue, n. id. G.; hugge (def. hugge, pl,
hugga, def. huggan), n. id. Hs. (Db.). ”Den
som inte har ’ed i hoeded, han får ha ’ed i
benen”, den som icke använder omtanka vid sina
sysslors uträttande, skaffar sig derigenom ofta
dubbelt besvär. Ordspr. Sk. (Harjager). Fsv.
hovoþ, huvuþ, hovuþ, hovod, hofd, n. hufvud; fn.
höfuđ; fht. houbit, houpit, haubit; nht. haupt;
holl. hoofd: fe. heáfud, heáfod, heáfd, heófd;
e. head; nfris. haude, haud, hood, hoed; ns.
höfd, höved; d. hoved; moes. haubiþ; lt.
caput, id.

Fórs-häuv, n. forshufvud, der forsen börjar.
Nb. (Cal.).

Hoe-gär, hoegäre, n. hufvudgärd i en säng.
Sk. Hóvugjäl, huvugjäl f. Vb. Hovgjäl, f. Fl.
Fsv. hofdagærdh, f. S.S. 2, 168; hofpagærþ,
Cod. Bur. s. 522; n. hovugjær, f.

Hoe-kólls, hue-kulls, adv. hufvudstupa. S.
Sk. Hue-kölls (hårdt k), id. Bl.

Hoe-tag, hove-tag, hue-tag, ho-tag, n. gifta
fruntimmers hufvudbonad. Klut, m. id. Sk.

Hovda-mål, p. minnessten på en graf. Sm.
Huvmål, n. id. Öl.

Hovde, m. 1) begynnelse af en gärdesgård,
der han sammanfogas med en annan; 2)
gärdesgårdsfogning, der olika hägnadsstycken stöta
ihop. Vg.

Hóvdes, adv, på hufvudet, hufvudstupa. Nk.

Hóvu-stärk, adj. som kan gå hvar och huru
högt som heldst utan att svindla )( hóvusvag.
Vb. N. hovudsterk, id.

Hua, v. a. 1 slå någon på hufvudet.
”Träffar ja dej, så ska ja hua dej”. Sk. (Ox.).

Hua sej, v. r. 1 1) vara sysslolös, stå
hopkrumpen med hufvudet nedböjdt mot axlarne;
2) draga sig undan att arbeta. ”Hva står du
der å huar dej för?” Sk.

Hue-slags-kamp, hueslagskula, s. kamp,
kampe.

Hu-fimska, f. yrsel, svindel. ”Ja ha fått e
tókka hufimska”. V. Nk.

Hu-fimsker, adj. hufvudyr, svindlande., V.
Nk. (Sällan brukl.). Huv-yr, id. Fl. (Värö i Öb.).

Hu-flätta, f. den från hufvudet afflådda
huden på ett slagtadt kreatur. Ög. Huv-flått, m.
id. V.Nk. N. hovu-flått, m. id,

Hugge-hö (pl. -ar), f. öfversta stången eller
gärdslet på gärdesgårdar )( fot-rö. Hs. (Jerfsö,
Db.).

Hugge-vill, hugg-vill, adj. yr i hufvudet.
Hs. (Db.).

Huggu-lag, n. hufvudlag, hufvudstol på en
häst; den till betslet hörande rem, som lägges
öfver hästens hufvud. Hs. (Bj., Db.). Häu-lag,
n. id. G. Huv-la, n. id. Ög. (Ydre). D. d.
hovedlad.

Hugg-villd, f. yra. ”Tala i huggvilla”. Hs.

Hu-härdig, adj, som har kort och något
framlutande hals jemte breda skuldror. G. S.
härd.

Huv, m. 1) eg. betäckning, litet rundt tak.
Riksspr.; 2) öfverbyggnad öfver en gödselstad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:35:25 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free