Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- I
- ISK ...
- J
- JAA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Is-nööt (ipf. -nött), v. n. draga is-not,
hvarmed fisk fångas under isen. Vb.
Is-pigge, m. 1) eg. pigg af is: stiria; 2) fig.
hård, känslolös menniska. ”Du is-pigge!” Sm.
Is-pipa (pl. -por), f. is-pigg. Åm.,gstr.
Is-raun, äis-raun, m. el. f. isbark;
isstycken som vräka i sjön. G. Fn. hraun, n. lava;
sten.
Is-stikkel, m. istapp. Hs., fl. (Ingo). Fn.
stikil, m. spets af horn, hornspets. Jfr stikkla.
Is-sår, m. is-sörja. Jtl. S. sör.
Ve-is, m. frusna regndroppar, ej i form af
hagel, utan som skärfvor, hvilka ibland falla
om vintern. Bhl.
ISA el. esa, v. n. 2 värka, sticka (i tänder
eller sår). ”Dä isar (esar) i tännera. Tännera isa.
Dä isar (esar) så skräkklit”. Sm.,vg.,ög. Isa, id.
Sk. (Ing.). Äjsa, id. ”Dä äjste så te i
tännorna”. Hl. (Breared). Jäsa, id. ”Dä jäser i
tännera”. Hl. (Värö). Fn. æsa, v. a. uppegga,
upphetsa, ærr, adj. delirus; mht. eisen, v. imp.
känna rysning.
ISA, f. delfin. Bhl. (Foss). N. ise, f. id.
I SEG, adj. död, förlorad, förstörd; förkommen.
”Nu ä farfar i seg. Stölvera ä snart i seg”. V. Nk.
I SISTERS, adv. nyligen, för en tid sedan. Vg.
I sisterse, id. Sdm.
I-SMORDER, adj. förtrollad, förhexad. ”Dä ä
ismordt”, säges om något, som går en emot, och
då den mindre gynsamma utgången skylles på
någon ovän, hvilken medelst trolleri föranledt
densamma. Nk.
ISNA-ÖRA (pl. -ren), n. eg. ox-öra: Anemone
pulsatilla. Sk. (Ing.). Ysner, pl. id. Hl. Yksner,
öksner, pl. id. Vg. (Hof, 323).
ISPEN-KóRV, m. fläskkorf. Ul. Isl. ispen, f.
ändtarmen af kreatur, fylld med fett (Hald.).
ISSEN (f. issu, n. ittä), pron. denne, denna,
detta: ille, illa, illud. G. Issn (sing. f. issu, n.
ittađ; pl. m. f. isser, n. issu), id. Dl. (Elfd.).
Isen (sing. f. isu, n. ita; pl. m. f. n. ise), id. Dl.
(Mora). Issen (sing. f. isso, n. itta; pl. m. f.
isser, n. isso), id. Dl. (Orsa). Hisa (f. hiso, n.
hisi), id. ”Hisa kar”, denne karl. ”Hiso
grättsjö”, denna flicka. ”Hisi bol, detta bord. Fl.
(Esse). Hisan (f. hison, n. hitt, pl. his), id. Fl.
(K.). Hissen, hessen, denne, denna. Kl. Fn.
þessi (f. þessi, n. þetta, pl. n. þessi, þessur), hic,
hæc, hoc; moes. is, han; ïta, det; skr. êsû, êsâ,
êtát, iste, ista, istud; zend. aisô, aisa, aitad. id.
(Bopp, vergl. gr. 2, 133). Jfr it. esso, gl. it.
isso; sp. ese; port. esse; prov. eis; wal. insu,
pronom., af lat. ipse, sjelf; gl. sp. essi, af ips’ hic,
just denne.
Hissen-hjern, hessenhjern. pron. den här.
Kl. Hessenhjerna, id. Bl. )( hinhjern, den der.
Kl. Ässenhje’n, den här. Dl. (Järna). Fn.
hérna, adv. här.
Äss-sinne, adv. på denna sidan. Dl. (Järna).
ISSJE, adj. n. kulet. ”Issje väder. Dä ä issje
ute”. Hs.
IST, yst, öster. Mp.
Ista-ve, adv. östervid. ”Istave löo”,
östervid ladan. Hs. (Db.).
Istra-me, adv. österom. ”Istrame löo”,
österom ladan. Hs. (Db.).
Istan-ette, adv. öster ifrån. Hs. (Db.).
Ista-vär, n. östlig vind. Hs.
Ist-ute, adv. österut. Hs. (Db.).
Ist-ått, adv. österut. Hs.
I STA, på stan, adv. i afton. Hl. I sta, id.
Sk. (N. Åsbo). På stan, om en stund. Hl. Gl.
sv. på staden, strax: statim; isl. í stad, id.; d. d.
i sted, i afton; n. i stad, strax.
ISTAS, v. d. 1 vara bångstyrig, istadig.
”Hästen, marra istas”. Sm.,ög.
ISTRA (pl. -ror), f. isterhinnan (på
slagtkreatur). ”Istran vägde ett pund”. Sk.,hl.,bl. Isl.
ístra, f. adeps, arvina.
I-STÄ, adv. åstad. G.
ISTÄD, n. stegbygel. G. Fsv. istæþ, istaþ,
istad. VGL. Flor. v. 535. Didr. af B. 15 &c.; fn.
istad; fd. istede, id.; n. istig, n.
ITRA-ME, præp. utom. Hs.(Db.).
I TRÄG, adv. med berådt mod; tredskande.
”Han gör dä bara i treg”. Vl. Fn. tregr, ovillig.
ITÄSTA, v. n. 1 idissla. Ö. Dl. Itjersta, id.
V. Dl. (Äppelbo).
Itästä, f. 1) idissling. Dl. (Elfd.). Itiesta,
f. id. Dl. (Våmh.); 2) sjelfva tuggan, som
idislas. ”Kyrä ar tappat itästun a mi”. Dl. (Elfd.).
IV-AKKSLAD, adj. som ofvan midjan går i
lintyget. Ög. (Gullbergs h.). I fsv. betyder ivin
axlaþer, adj. med capuchon nedfälld öfver
axlarne. UL. SML.
I-VALN, adj. säges om en yta, då hon kring
kanterna är högre än på midten. ”Syrka stannar
kvar i tegen för han ä ivaln. Bol-skiva ä ivaln”. Nk.
IVER-GÅNG, m. smittosam sjukdom i ett hus. Sm.
IVLAS, v. d. 1 1) anstränga sig, sträfva med
något. Sm.kl.; 2) färdas, resa. Kl.,bl.
IV-ORD, n. 1) hädelse mot Gud; tvifvel (om
religionens sanningar). ”Tala inga ivord!” tala ej
hädelse, yttra ej tvifvel om Gud. Kl.; 2) hårda
utlåtelser. Kl. Fn. eford, n. a) undantag; b)
tvifvel; ef, if, n. tvifvel.
IVRIGER, adj. 1) eg. ifrig. Riksspr.; 2) girig.
Sdm.; 3) rädd; vanligast för en för ögonen
stående fara. ”Når ja såg’en gå ut på isen, så vardt
ja så rädder å ivriger”. Nk.,sdm.
Iver-sinnt, adj. som har sådant sinne. Sdm.
Ivrighet, f. ifver, häpnad, förskräckelse. ”Ja
gne ifrå alltihop i ivrigheta”. V.Nk.
IVÄLIG, ivälen, adj. svag. ”Ivälen å spä(d)”. Åm.
I-’ÅLLDAD’N, adj. efterhängsen, envis. Dl.
(Elfd.). S. hallda.
J.
JAA, v. n. o. a. 1 jaka, bifalla. ”Han jaade”.
Sm. Fn. jáa, bejaka; fsv. jaka, v. a. jaka,
samtycka. S.S. 1, 45; deraf iakvæþi, n. yttradt
bifall. UL.; bay. jehen, v. a. tillstå (Schmeller
2, 267).
Jakare-ord, n. samtycke, bifall. Vg.,dls.,
sm. Jak-or(d), n. id. Sm.; ja-ol, n. id.
Hs.
Jakare-öl, n. trolofningsgästabud. Vg.,dls.,
sm. Ja-öl, n. id. Sk.,bl. D. d. ja-gilde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Oct 10 21:07:53 2022
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0324.html
