- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
297

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J - JOE ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


grus och småsten; grusig jord. Sm.,kl.,öl.,sk.
(Göinge).

Jetter-grund, -en, m. sådan stenbunden
grund. Sm.,kl.

Jettri(g), adj, stenbunden; om åker. Sm.,kl.

Sten-jätter, n. stengrus, småsten blandad
i åkerjordens öfriga beståndsdelar. Kl.

JO, n. propr. Jon el. Jonas. Jtl.

JOE (pl. joân), m. maskar i ost. Jtl. Jfr fn.
jóđ, n. afkomma, barn; yngel; ir. i, afkomma;
iochd, pl. barn.

JOGA, v. n. 1 gå långsamt af lättja. Ul.

JOGA-BLUND, -en, m. sömn; Jon blund. Sdm.,
ög. Jogablund, jogarblund, m. id. ”Jogablund
kómmer å lägger bly på ögonlókken”. Nk. Joga,
f. id. ”Joga kómmer på’n”. Sdm.

JOHANNIS-GRAS, n. Hypericum
quadrangulum. Dl. (Elfd.).

JOKKA, 1) v. a. 1 hopröra, hopblanda. ”Jókka
ihop gröt å välling”. Ul.,sdm.,kl.; 2) v. n. syssla
med en sak utan att få henne ur händerna. V. Nk.

Jókk, n. opassande blandning af något vått
ämne. Sdm. Jókkä, f. blöt massa; gyttja. G.

JOL, f. jul. Dl. Jäul, id. G. Fsv. iul, n. pl.
jul. SML.; iaul, n. pl. id. GL.; deraf iula aptan,
iula apton,
f. julafton. VGL. UL. ÖGL. (fn. jóla
aptann,
id. F. 4, 480); iula dagher, m. juldag.
VGL. S.S. 1, 5 (fn. jóladagr, id.); iula friþer, m.
a) allmän fred under julhelgen, från julafton till
tjugonde dagen. VGL. ÖGL.; b) frihet från
lagsökningar under julhelgen, från julafton till
tjugonde dagen. UL. SML. HL. (fn. jólafriđr, id. Cod.
Membr. arnam. n:o 60, in 4:o); iula nat, f.
julnatt S.F.S. 4, 33 (fn. jóla nótt, id.); iula otta,
f. julotta. VGL.; iula tidh, m. jultid. UL. (fn.
jólatiđ, id.); iula timi, m. id. UL.; fn. jól, n. pl.
jul; n. jol, jul, f. id.; fe. ærra och æftera geóla,
geohól,
november och december; skot. yule, jul;
moes. fruma jiuleis, m. november (Calend. goth.).
Ihre (gl. 1, 1005) anser, troligen med rätta, ordet
beslägtadt med fn. hjól, n. hjul, emedan festen
firades midvinters vid vintersolståndet, då årstiden
likasom vänder sig. Esthn. joulo ku, månaden

december; lapp. joula passe, julmånad; troligen
lån ur nordiska tungan.

Jula v. n. 1 lefva friskt om (såsom om
julen). Bl. N. jula seg, lefva i sus och dus.
Jul-altare, m. matskott till presten vid
jultiden; så kalladt till skilnad från altare-mat,
m. d. ä. ost med brödkaka, som
kyrkogångshustrun medförde i kyrkan, då hon kyrktogs
Vg., sm. (Vestbo). Nästan föråldr.
Kvinnoaltare, m. var fordom i några landskap (t. ex.
Vestergötland och Bohuslän) en ur kyrkoväggen
ini en af fruntimmersstolarne utskjutande häll,
med duk försedd, å hvilken kyrkogångshustrun
offrade ofvannämnda altaremat hvilken gåfva
tillföll tjenstgörande presten. I Wetterbergs
samlingar af eccles. författningar rörande
Göteborgs stift finnes intagen en häradsrätts-dom att
presterne må sin altaremat behålla.

Jul-blóss, n. bloss af torrvedsstickor, som
fordom brukades på landet under färden till
julottan. Bl. (Bräkne h.).

Jule-galt, -en, m. ett stort och aflångt
bröd, som hela julhelgen öfver ligger på
bondens bord oskuret. Ög.,sm.

Jule-gris, m. 1) den gris, som gödes till
julen och hvaraf skinkan ätes på juldagen. Sdm.,
nk., m. fl.; 2) den som kommer objuden om
juldagen för att helsa på någon. Sdm. (Dalarö).
Jul-galt, m. id. Sdm. (Rek.).

Jul-krona, f. en krona af halm eller såsom
förhållandet är i Jemtland af fina träspjelor och
hänger i taket under julen. Norrl.

Jul-hös, s. hös,

Jul-kórs, n. ett kors af trä, merendels
rundtomkring så täljdt, att spånor qvarsitta och
bilda ett slags löfverk. Sådana julkors resas i
Sveriges nordligare landskaper i på gården
sammanförda högar af snö, äfvensom i sista
vedlasset, som för julen blifvit hemfördt. Julkors
ristas mer allmänt öfver förstugudörren och å
dörrarne till uthusen. Man tror sig med dessa
kors afhålla de s. k. jule-svennerne, hvilka, i
skepnad af resliga män, klufna ända upp under
armarne, förmenas uppehålla sig på sjöar, men
mot jultiden framkomma till bebodda ställen,
der i synnerhet barn, äfvensom äldre, hvilka
störa jule-friden, äro för dem utsatta. R.
Dybeck, Runa, 1844, s. 117.

Jul-stång, f. stång, prydd med
granrisvippor, hvilken vid jultiden uppreses invid
husknutar och portar. V. Dl.

Jul-sugga, f. en som juldagen objuden gör
besök. Fl. (Nl.).

Jul-sugga, v. n. 1 objuden göra ett sådant
besök. Fl. (Nl.).

Jaul-raká, vedtrafve, ämnad till bränsle
öfver julen. G.

JOLA, f. 1) orenlighet, smuts; 2) oordning,
förvirring. Hl. (Skällinge). Jfr fn. jóla, v. a.
besmutsa, nedsöla.

JOLJAS, v. d. 1 känna behof att kräka. Ul.

Jólla, jóllka, v. n. 1 1) hafva svårt att
svälja, låta som om man kände benägenhet för
kräkning. Nk.,vm.,sdm.; 2) hafva svårt att utföra
sitt tal. ”Han står å jóllkär”; om en offentlig
talare. Sdm.

JÓMPA, v. n. 1 hoppa upp och ner, såsom då
man rider. Sk. (N. Åsbo). E. to jump.

JONG, brónns-jóng, m. brunnsvind, brunnstång
med dertill hörande svängel att draga upp vatten
ur en brunn. Brónn-jung, bränn-jóng,
bränna-jong
, m. id. Sk. Jung, m. G. Sidan 58 är ordet
skrifvet brónn-ljung, men det synes vara rättare
att ej nyttja l. D. junge.

JONGE el. junge, -n, m. sämre bordsknif, liten
matknif. Jtl.,vb.,mp.,åm.,hs.,dl.,vl.,bhl. Junga, m.
liten knif, som bäres vid bältet inom samma
hölster som ”pukkon”; brukas mest vid måltider. Fl.
(GK., K., P.). Jonge, m. liten matknif, buren
jemte tälgknif och syl i slida vid högra sidan af
byxlinningen. Vl. Jonga, m. Gstr. Fn. júngi, m.
den runda delen af ett knifsblad; n. jungje, m,
bordknif, matknif; fin. junki, tälgknif.

JOR(D), f. jord. Allm, Jol 1) jord; 2) graf.
”Far’n skal dill joln åt helgän”, fadren skall
begrafvas nästa söndag. Vb. Fsv. iorþ, jordh, iord,
f. a) jord. VML. S.S. 1, 49; b) jord, mark; c)
jord, fast egendom, L.L.; deraf iordabok, f
jordebok. S.S. 3, 246; iorþa, iordha, iorda, v. a.
begrafva. S.F.S. 4, 274, 296. S.S. 1, 146. St.
Rimkr. s. 179; iorþ aign, f. jordegendom. GL.;
iorpa aværkan, f. åverkan å annans jord. ÖGL.
UL. HL.; iorþa dela, f. jordatvist. ÖGL. UL.
SML.; iorþa fastur, m. pl. gode män (fastar,)
som voro närvarande vid köp o. s. v. af jord;
iorþa gipta, f. arrende af jord. UL.; iorþa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 11:54:56 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free