Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - J ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grus och småsten; grusig jord. Sm., kl., Öl., sk. (Göinge). Jetter-grund, -en, m. sådan stenbunden grund. Sm., kl. Jettri(g), adj, stenbunden; om åker. Sm.,kl. Sten-jätter, u. stengrus, småsten blandad i åkerjordens öfriga beståndsdelar. Kl. JO, n. propr. Jon el. Jonas. Jtl. JOE (pl. joân), m. maskar i ost. Jtl. Jfr fn. jód, n. afkomma, barn; yngel; ir. i, afkomma; iochd, pl. barn. JOGA, v. n. 1 gå långsamt af lättja. Ul. JOGA-BLUND, -en, m. sömn; Jon blund. Sdm., ög. Jogablund, jogarblund, m. id. "Jogablund kommer å lägger bly på ögonlókken". Nk. Joga, f. id. "Joga kommer på'n". Sdm. JOHANNIS-GRAS, n. Hypericum quadrangulum. Dl. (Elfd.). JOKKA, 1) v. a. 1 hopröra, hopblanda. "Jókka ihop gröt å välling". Ul., sdm., kl.; 2) v. n. syssla med en sak utan att få henne ur händerna. V.Nk. Jókk, n. opassande blandning af något vått ämne. Sdm. Jókkä, f. blöt massa; gyttja. G. JOL, f. jul. Dl. Jäul, id. G. Fsv. iul, n. pl. jul. SML.; iaul, n. pl. id. GL.; deraf iula aptan, iula apton, f. julafton. VGL. UL. ÖGL. (fn. jóla aptann, id. F. 4, 480); iula dagher, m. juldag. VGL. S.S. 1, 5 (fn. jóladagr, id.); iula friper, m. a) allmän fred under julhelgen, från julafton till tjugonde dagen. VGL. ÖGL.; b) frihet från lagsökningar under julhelgen, från julafton till tjugonde dagen. UL. SML. HL. (fn. jólafridr, id. Cod. Membr. arnam. n:o 60, in 4:o); iula nat, f. julnatt S.F.S. 4, 33 (fn. jóla nótt, id.); iula otta, f. julotta. VGL.; iula tidh, m. jultid. UL. (fn. jólatid, id.); iula timi, m. id. UL.; fn. jól, n. pl. jul; n. jol,.jul, f. id.; fe. ærra och æftera geóla, geohól, november och december; skot. yule, jul; moes. fruma jiuleis, m. november (Calend. goth.). Ihre (gl. 1, 1005) anser, troligen med rätta, ordet beslägtadt med fn. hjól, n. hjul, emedan festen firades midvinters vid vintersolståndet, då årstiden likasom vänder sig. Esthn. joulo ku, månaden december; lapp. joula passe, julmånad; troligen lån ur nordiska tungan. Jula v. n. 1 lefva friskt om (såsom om julen). Bl. N. jula seg, lefva i sus och dus. Jul-altare, m. matskott till presten vid jultiden; så kalladt till skilnad från altare-mat, m. d. ä. ost med brödkaka, som kyrkogångshustrun medförde i kyrkan, då hon kyrktogs. Vg., sm. (Vestbo). Nästan föråldr. Kvinnoaltare, m. var fordom i några landskap (t. ex. Vestergötland och Bohuslän) en ur kyrkoväggen ini en af fruntimmersstolarne utskjutande häll, med duk försedd, å hvilken kyrkogångshustrun offrade ofvannämnda altaremat, hvilken gåfva tillföll tjenstgörande presten. I Wetterbergs samlingar af eccles. författningar rörande Göteborgs stift finnes intagen en häradsrätts-dom att presterne må sin altaremat behålla. Jul-blóss, n. bloss af torrvedsstickor, som fordom brukades på landet under färden till julottan. Bl. (Bräkne h.). Jule-galt, -en, m. ett stort och aflångt bröd, som hela julhelgen öfver ligger på bondens bord oskuret. Ög., sm. Jule-gris, m. 1) den gris, som gödes till julen och hvaraf skinkan ätes på juldagen! Sdm., nk., m. fl.; 2) den som kommer objuden om juldagen för att helsa på någon. Sdm. (Dalarö). Jul-galt, m. id. Sdm. (Rek.). Jul-krona, f. en krona af halm eller såsom förhållandet är i Jemtland af fina träspjelor och hänger i taket under julen. Norrl. Jul-hös, s. hös, Jul-kórs, n. ett kors af trä, merendels rundtomkring så täljdt, att spånor qvarsitta och bilda ett slags löfverk. Sådana julkors resas i Sveriges nordligare landskaper i på gården sammanförda högar af snö, äfvensom i sista vedlasset, som för julen blifvit hemfördt. Julkors ristas mer allmänt öfver förstugudörren och å dörrarne till uthusen. Man tror sig med dessa kors afhålla de s. k. jule-svennerne, hvilka, i skepnad af resliga män, klufna ända upp under armarne, förmenas uppehålla sig på sjöar, men mot jultiden framkomma till bebodda ställen, der i synnerhet barn, äfvensom äldre, hvilka störa jule-friden, äro för dem utsatta. R. Dybeck, Runa, 1844, s. 117. Jul-stång, f. stang, prydd med granrisvippor, hvilken vid jultiden uppreses invid husknutar och portar. V. Dl. Jul-sugga, f. en som juldagen objuden gör besök. Fl. (Nl.). Jul-sugga, v. n. 1 objuden göra ett sådant besök. Fl. (Nl.). Jaul-rakä, vedtrafve, ämnad till bränsle öfver julen. G. JOLA, f. 1) orenlighet, smuts; 2) oordning, förvirring. Hl. (Skällinge). Jfr fn. jóla, v. a. besmutsa, nedsöla. JOLJAS, v. d. 1 känna behof att kräka. Ul. Jólla, jóllka, v. n. 1 1) hafva svårt att svälja, låta som om man kände benägenhet för kräkning. Nk.,vm.,sdm.; 2) hafva svårt att utföra sitt tal. "Han står å jóllkär"; om en offentlig talare. Sdm. JóMPA, v. n. 1 hoppa upp och ner, såsom då man rider. Sk. (N. Åsbo). E. to jump, JONG, brónns-jóng, m. brunnsvind, brunnstång med dertill hörande svängel att draga upp vatten ur en brunn. Brónn-jung, bränn-jóng, bränna-jong, m. id. Sk. Jung, m. G. Sidan 58 är ordet skrifvet brónn-ljung, men det synes vara rättare att ej nyttja l. D. junge. JONGE el. junge, -n, m. sämre bordsknif, liten matknif. Jtl.,vb.,mp.,åm.,hs.,dl.,vl.,bhl. Junga, m. liten knif, som bäres vid bältet inom samma hölster som "pukkon"; brukas mest vid måltider. Fl. (GK., K., P.). Jonge, m. liten matknif, buren jemte tälgknif och syl i slida vid högra sidan af byxlinningen. Vl. Jonga, m. Gstr. Fn. júngi, m. den runda delen af ett knifsblad; n. jungje, m, bordknif, matknif; fin. junki, tälgknif. JOR(D), f. jord. Allm, Jol 1) jord; 2) graf. "Far'n skal dill joln åt helgän", fadren skall begrafvas nästa söndag. Vb. Fsv. iorp, jordh, iord, f. a) jord. VML. S.S. 1, 49; b) jord, mark; c) jord, fast egendom, L.L.; deraf iordobok, f jordebok. S.S. 3, 246; iorpa, iordha, iorda, v. a. begrafva. S.F.S. 4, 274, 296. S.S. 1, 146. St. Rimkr. s. 179; iorp aign, f. jordegendom. GL.; iorpa aværkan, f. åverkan å annans jord. ÖGL. UL. HL.; iorpa dela, f. jordatvist. ÖGL. UL. SML.; iorpa fastar, m. pl. gode män (fastar), som voro närvarande vid köp o. s. v. af jord; iorpa gipta, f. arrende af jord. UL.; iorpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
