- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
304

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KAL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


lt. collis, kulle. I tyska ortnamn förekommer
stundom kall, m. ”schroffer fels”, t. ex. Kallenfels,
Kallenberg
(Mone, celtische forschungen, s.
98).

Is-kall, m. den sluttande och något upphöjda
delen af isen, som bildar sig när sjelfva
ismassan på sjöar spruckit och sjunkit undan.
Sdm. (Ornö). Is-kallar, m. pl. Fl. (Ingo).

Land-kalla, m. det isband, som qvarblifver
vid stränderna sedan isen spruckit ooh sjunkit
undan (skjutit). Fl. (NK.). Land-kalle eller
land-kalla, -n, m. 1) åbacke, hög kant invid å
eller sjö. Sdm.,fl. (Nl.); 2) vall, fast mark
utmed sank äng, Sdm. (Sorunda); 3) då under
sträng vinter sjöbottnen vid stränderna är
genomfrusen eller kälad, kallas han kalla eller
land-kalla. Fl. (Ingo).

Snö-kallar, m. pl. på stränderna hopad snö.
Fl. (Ingo).

KALL 3, s. karl.

KALL 4, s. kala 1.

KALLDA, kalld-gatu, kalle, kallflina, kallgräs,
kallhärskne, kall-jord, kallkvistare, kallo, kallset,
kallvättne,
s. kala 1.

KALLE 1, m., palta-kalle, m. matta, tillverkad
af gamla kläder. Sk. (N. Åsbo). Kluda-kalle,
m. id. S.Hl. (Karup).

KALLE 2, s. karl

KALM, m. stenröse, stenkummel; vanligast
ättekullar och kämpegrafvar. G., bl. Deraf
stajn-kalm, G.; sten-kalm, Bl. Nordtschud. kalm, graf,
grafkulle (Acta societ. Fennicæ 6, 87); lapp.
kalme, graf: sepulcrum, som de hedniska Lapparne
fordom hade i skogarne och på berg; finn.
kalmisto, ättekummel i skogarne hos de hedniska
Finnarne.

KALME-ROT, kalmare-rot, f. kalmus: Acorus
Calamus. Retzius, fl. oec. 1, 5. Flägg, id. Sk.

KALÓSS el. kaluss, m. hufvud, eg. den
hårbevuxna delen af hufvudet; luf. ”Han to’en i
kalóssen”. Sk. (Ing.,Onsjö). S. kaluv.

Kalóssa, kalóssja, kalussja, v. a. 1 draga
någon i håret eller luggen. Sk. (Ing., Onsjö).

KALUN 1, n. innanmäte (hjerta, lefver, lungor
och vomb) af slagtkreatur, eg. af hornboskap och
får. Sk.,hl.,bl. < i>Kålun, kållun,</i> id. Sk.
Lappakålun, n., al-manakkan, f. def. en af magarne hos
idisslande djur mellan vomben och slöddran.
Moelösan
går till lappakålunet, Sk. (Ox.). Kaläun,
n. slarfsylta. G. D. kallun, n.; ns. kalunen; nht.
kaldaunen, pl. inelfvor; mlt. calduna; böhm.
kaldaun, kaltaun, id.; gael. caolán, tarm, pl. caoláin,
innanmäte af slagtkreatur; bret. kaloun, f. hjerta.

Kållún-soppa, kållún-sue, f. soppa, kokad
på kött och hackad kallun. Sk. (Ox.). D.
kallunsuppe.

KALUN 2, m. på nykter kalun, på fastande
mage; om morgonen. Ul. Kalur, m., på nykter
kalur,
id. Sdm. Jfr kaluv.

KALUV, m. öfre delen af hufvudet med håret;
håret på främre delen af hufvudet. Allm. Kalú
el. kalúr (╰╯━), m. id. ”Ta’an i kaluen!” lugga
honom! Sk. Kaluffs, m. id. Ul. (Rosl.).
nykter kaluv,
vid redigt begrepp. Fe. calvere, m.
hufvudskål, caluv, adj. skallig, af lt. calva, f.
hufvudskål; calvaria, f. id.; calvus, skallig; jfr fin.
kallo, hufvudskål.

Kaluvas, v. d. 1 hårluggas, lufvas. Vg.

KALV 1, m. 1) kalf. Riksspr. Kall, kal, m.
id. ”Jula-gris å påska-kal gör bonnen gal, men
jula-kal å påska-gris gör bonnen vis”. Sk.(N.
Åsbo). Kåv, id. Dl.; 2) kil eller förlängning på en
not, der fisken stannar vid uppdragningen. ”Dra
ópp kalven”. Allm. Kåv, id. Dl.; 3) liten sjö
intill en större, med hvilken den med in- eller
utloppet är förenad. Vb.,vm. Äfven i Dl., t. ex.
Björken, Björk-kalven. 4) en rund vedcylinder midt
i ett trä rundtomkring kärnan. Hs. (Db.), gstr.
Fsv. kalver, m. kalf. LL.; deraf kalfs fostre,
kalva fostre,
m. en som uppföder kalfvar. UL.
ÖGL.; hiortkalver, m. hjortkalf. Horol. f. 82; fn.
kálfr, m.; d. kalv, m.; fht. chalp, n.; kalba, f.;
mht. kalb, n.; nht. kalb; fsax., holl. kalf; fe.
cealf; e. calf, id.; moes. kalbo, f. qviga; ir.
colpa, f. ko; n. kalv, m.

En-kälva (hårdt k), f. ko, som kalfvat en
gång. Sm.

Fede-kal, m. gödkalf. Sk.

Kalva-bukr, m. ung kalf, som ej gerna vill
växa utan knutit sig i växten. Nk. Jfr stutabukr.

Kalva-hus, kalv-hus, n. hinnan kring en
ofödd kalf. Sm.,kl.,vm.,åm. Ns. kalver-huus,
id. (Schutze 2, 215). Jfr fölahus.

Kalv-blom, f. Achillæa millefolium. Fl.
(Öb.).

Kalvetr (n. plur. kalveta), adj. kalfvad,
född; om kalf. ”Kalveta i skogen å hemburna
i en hämtakorga”; om barn, som ej ha folkvett.
Ordstäf. Ög.

Kalv-hjortron, n. Rubus cæsius. Ul.
Busken kallas kärring-tarmar, m. pl. Sk.

Kalv-huvud, n. Anthirrinum Orontium. Sk.
(Retzius, fi. oec. 1, 59).

Kalvig, adj. som har en större eller mindre
vedcylinder (kalv) i sig. ”Träet ä kalvigt”.
Fl.Öb.).

Kalv-ko, f. ko som nyss kalfvat. Ul. (Rosl).

Kalv-kåta, f. 1) eg. kalfhydda; 2) hinnan
kring en ofödd kalf. FI.(GK.;NK.). Fin. kota,
a) hydda; b) involucrum foetus.

Kalv-mage, m. löpe. Vb. Kalla-leve, m.
id. Sk.(Ox.).

Kalvog, kalvig, adj. drägtig; i kalf. Fl.
(Nl.).

Kalv-rev, f. Lycopodium clavatum. Ög.

Kalv-rumpa, -n, f. Hieracium piloseila. Sm.

Kalv-skinn, n. 1) eg. kalfskinn. Riksspr.
Kalsking, n. id. ”Den der inte vill ly(d)a far
å mor, han får ly(d)a trómmor å kalsking”.
Ordspr. Sk.; 2) korg vid frieri:

        Fem gålar ja gekk
        Fem kalvskinn ja fekk;
        Ha ja gått en gål täll
        Ua ja fått en full fäll”. Hs.

”Få kalvskinn”, få afslag vid frieri. Ul.,vm. ”Fa
kalvskinne (läs: kalvstjinne)”, id. Fl. (Öb.).
Kåv-skinn (läs: kåv-stjinn), id. ”Gävå
kåv-stjinn”, gifva korgen, då någon ångrat ett
tilltänkt giftermål, i hvilket fall skänkerna (t ex.
ring, näsduk o. d.) gifvas tillbaka. ”O ar faið
kåvstjinn. An ar faið kåvstjinn”. Dl. (Elfd.,
Vämh.). Käskinn, n. id. ”Få kåskinn", få

korgen. Jtl. Jfr ge skinn, re skinn; 3) stryk.
”Han har fått kalvskinn”. Ul. (Rosl.).

Kalv-skinns-brev, n. pergamentsbref. Hs.

Kalv-skito-bär, n. jungfrubär: Ribes
alpina. Fl.(Öb.).

Kalv-skånk, -en, m. 1) eg. kalfskank; 2)
smalt ben; spefull benämning på
bonddrängarnes smala ben. Sdm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free