- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
308

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KAN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Jfr fin. kana, höna; nordtschud. kana, id. (Acta
Soc. Scient. Fenn. 6, 87).

KANKOR, f. pl. de åsar uti en eldris, på
hvilka sädeskärfvarne lodrätt uppställas till torkning.
Fl. (Ingo).

KANN (ipf. a. sup. kannä), v. n. när
mjölkafsöndring börjar hos kor och andra hondjur någon
tid före nedkomsten med foster, sägas de kanna.
N. Vb.

KANNE-BLAD, n. näckros: Nymphaea. S. Nk.
A-kanna, f. id. Sk. Benämningen af fröhusens
likhet med förr brukliga kannor.

KANNE-STOLEN, m. def. en hylla på sidan
af spiseln der kannor, tallrickar stå. Vg. (Elfsb.).

KANNóPSI, adj. förmäten, förnäm. G. (F.).
Jfr kana 4.

KANN-SKóTT el. kannskòt, n. 1). ”Sätta sej i
kannskòte", vid ett gästabud sätta sig på ett
sådant ställe att drickeskannan eller bränvinsskålen,
som äro i omlopp, nödvändigt skola blifva
erbjudna. Hs. (Db.,Bj.), vm. ”Komma i kannskòte, a)
komma i vägen för dryckeskannan, då hon skjutes
ikring bland en hop gäster; b) träffas af en
oförmodad lycka. Hs. (Db.); 2) sällskap. ”Ja kóm i
kannskótt mä dom”. Sdm.

KANOR, f. pl. ålar på mältad säd. Vm. (Herv.
Id.). Moes. keinan, gro.

KANS, m. 1) gynnande tillfälle, utväg,
möjlighet, antaglighet att något lyckas. ”Ja ser ingen
känns. Han så sej ingen kanns. Der ä ingen
kanns för’et. Här ha vi god kanns”. Bhl.,kl.,sk.,

hl.,g. ”Vi så oss omöjli kanns ti ligg ópp mot
stórmen, å vind va knapp”. Fl. (Nl.); 2) täflan.
”Nappa kanns mä’n”, försöka krafterna med
honom. Ög.,vm. N. kans, m. ”leilighed, bekvem

anledning”; d. kands; holl. kans, f.; ns. kans,
kansse,
f. gynnande tillfälle, beqväm anledning
(B. W. B. 2, 733); frans., e. chance, f.

KANT, m. rull; endast i sammans. tobaks-kant,
m. tobaksrull. Vg.

KANTA, v. a. 1 göra jämn, kanthugga; om
bräder o. d. Hs. Db. (Bj.).

Kant-trissa, f. en trissa som begagnas att
kanta bräder med vid sågverk. Vb.

KANTA SEJ, v. r. 1 vara högfärdig, vara på
sin kant, gå stolt; om fruntimmer. Sk. (Ing.).
Jfr frans. être sur son quant, se mettre sur son
quant, brösta sig, vara högfärdig.

KANT-GRÄS, n. Sparganium ramosum.
Svealand. Svärd-gräs, n. id. Nk.

KANT OCH KLAR, adj. 1) alldeles färdig,
resfårdig; 2) alldeles utfattig, utan ringaste
tillgång. Sm.,vb. D. kant og klar, fullkomligt färdig.

KAPP, m. kopp. Dl. (Elfd.). Kappe (pl.
kappar), m. liten bägare, tumlare, supkopp af silfver,
tenn eller horn. Ul.,sdm.,nk.,ög., vg. (Vadsbo).
Deraf bränvins-, horn-, silver-, tenn-kappe, Sdm.,
nk.,ög. Fn. koppr, m. kopp, skål; fht. koph, m.
skål, kruka; nht. kopf, kapf, kopp; lat. capis,
offerskål med ett öra (Ldv. 10: 7); lit. kupka, en
bägare; it. coppa, id.; ryss. kubok, en pokal;

arab. kûb, en kruka; osset. koppa, ett vin- eller
bränvinsglas; skr. kûpa, m. en flaska; hindost.
k’appar, ett lerkärl.

KA-PURR, på ka-purr, adv. på halft rus. Ög.,
vg.,sm. På kapórrn, id. Sdm.,nk. På kapórr,
1) id. Vm.,ul.; 2) fort; om körande. Ul.

KAPUT, kaputt, (╰╯━ ) adj. 1) förderfvad,
förstörd. "Hästen ä kaputt. Göra kaputt". Vb.—bl.;
2) drucken. ”Han ä kaput, på kaputt”. Sm. Mht.
kaput, ruinerad, förstörd; d. kaput; ns., kärnt.
kapút; frans. être capot.

KAR (pl. kar), n. kärl, större eller mindre af
trä, lera, porslin. Sk.,hl.,bl. Kar, n. tallrik, Öl.
I riksmålet betyder kar, n. stort, vidt laggkärl.
Kael, n. kärl, träkärl. Vg. Fsv. kar, n. a) kista
eller skrin, eller i allmänhet något hvari saker
inläggas och förvaras: ”i luktu æller læstu kari ark
æller kistaÎ. VGL.; b) kärl (af ler, sten, silfver
o. s. v.). HL. Alex. M. S.S. 1, 40. Cod. A. 27, f.
18; deraf kar-bad, n. bad i ett kar. S. Marg. s.
197; fontkar, n. dopfunt. UL. S.F.S. 6, 87, 434;
silfkar, n. silfverkärl. VGL.; fn. ker, kärl;
fht, mht., bay., schwab., swz., österr. kar; fe.
cere; d. kar; n. kar, kjer; moes. kas, n. kärl.
Jfr skr. karíra, m. o. n. en vattenkruka; hindost.
gara, id.; pers. gere, kruka.

Bäre-kar, n. ett mindre träkärl. Bhl.

Eld-kar, n. eldkärl. Sk.,hl.

Karla-kar(l)a(r), m. pl. skålvestgötar. Vg.

Kara-bunka, m. käril, disk-bunke. Fl. (Öb.).

Kara-fjel, f. hylla för kärl i köket. Sk.
(Ing., Ox.). S. fjäl.

Kara-hylla, f. hylla i stugan, der kärlen
uppsättas. Kl.,öl.,sk. Karahyllo, karhyllo, f. Fl.
(Nl., Öb.); karahill, f. Hs.; karahöll, f. id. Bl.

Kara-klut, kar-klut, m. disktrase. Sk.,öl
D. karklud.

Kara-kulla, f. fruntimmer som vid ett
större gästabud tvättar kärlen (fat, tallrikar m. m.).
Hl. Karapiga, f. id. Fl. (Nl.); kåra-nilla, f.
id. Sk. (Tryde i Ing.); kara-slaskerska, f. id.
Sk. (Lugg.); kara-slaskerskja, kara-tvätterskja,
f. id. Sk. (Onsjö); slabba-kókk, f. id. Sk. (Ox.).
S. kulla.

Kara-lase (pl. -sar), m. disktrase. Kl.,sm.,
sk.,bl.

Karale, karle, kärel (hårdt k), n. litet
träkärl. Hl. Kårale, n. id. Sk.; karal, n. id. Sm.
(Vestbo), vg.,bl.; kjörål, n. id. Bhl.; krälld, n. id.;
deraf kopär-krälld, n. kopparkärl; trai-krälld,
n. träkärl. Dl. Fsv. kæralde, n. kärl. VML.;
deraf trækæralde, n. träkärl. Cod. A. 27, f. 41;
fn. kérald, n. kärl; n. kjerald, kjarald, n.; bay.
kärlein el. karle, n. (Schmeller 2, 302); steyerm.
karl, n. (Lexer, 155).

Kara-roddå, m. fat-tvättare; så kallas de
manliga uppassarne vid gästabud, som aftaga
maten från borden och tvätta faten. På alla
bondbröllop utgöres betjeningen af karlar och
är af tre slag. Det förnämsta utgöres af s. k.
skaffara, som skola se till att alla komma till
bords och äta sig fullkomligt mätta. Det andra
slaget kallas kókka(r), m. pl., hafva bestyr med
matredningen och rätternas framsättande på
bordet. Det tredje och minst aktade slaget består
af kara-roddåna (m. pl. def.) som taga maten
bort från borden och tvätta faten. Alla tre
slagen kallas gemensamt skaffara. Fl.(GK.,K.).

Kara-råska (pl. -skor), f. fat-tvätterska,
diskerska. Så kallas de kärringar, som vid
bröllop aftaga maten från borden och tvätta faten.
Fl.(NK.). S. rask, råsk.

Kara-vann, karevann, n. diskvatten, vatten
att tvätta upp kärlen. Bl.,sk. Karvatten, Hl.;
kärvatten, G.; karvattn, Hs.; kjärolvattn, id. Jtl.
D. karvand, n. id.

Kara-vaska pl. -ske, åef. skán), f.
fruntimmer som vid kalaser tvättar kärlen. Hs. (Db.).
Käravaskerska, f. id. G. S. vaska.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:30:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free