- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
309

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KAR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kars-ört, kar-söta, f. Spiræa ulmaria.
Benämningen deraf att orten begagnas vid bryggd.
Wahlenb., Fl. Suec.

Krälld-kall, m. 1) tunnbindare; 2)
försäljare af laggkärl. Dl. (Elfd., Mora). Läggär (pl.
-er), tn. id. Dl. (Mora).

Kåra-tapp, m. sil-tapp. Jtl. Föråldr.

Ler-kar, n. lerkärl. Sk.,hl.

Sue-kar, n. sopp-skål. Sk.

Trä-kar, n. träkärl. Sk.,hl.

Tvätte-kar, n. tvätt-skål. Sk.

Wóst-krälld, n. ost-kärl. Dl. (Mora).

KARA 1, v. a. 1 1) hopskrapa, samla, föra
tillsammans. Draga ihop. Allm. ”Skara ellen å
se”. Sm. Kara (ipf. o. sup. kara), v. a. id.
”Kara ell’n onna gryta”, föra elden undan grytan.
”Kara hop brö-bita å häv dem ti kórgen”, för ihop
brödbitarne och lägg dem i korgen. ”Hvor ain
kara unner sin gryt”, hvar söker sin fördel. Ordspr.
Vb.; 2) kara sej fram, sträfva att förbättra sina
vilkor. Dls. N. kara, v. a. raka, skrapa. Ihre
(gl. 1, 1030) anser att kara står i st. f. sv. raka,
v. a. corradere.

Brannd-kare (pl. def. -n), f. ugnsraka
hvarmed eldkol och bränder föras ur ugnen. Hs.
(Db., Bj.). Brannd-kåru, id. Jtl.; kare,
eld-kare,
id. Mp.; ugns-kara, f. id. Gstr.;
eld-kara, f. eldgaffel, brandstake. Hs.

Kare (def. kàre, pl. kàre, def. kàren), f.
ugnsraka. Hs. (Db.).

Karg, adj. 1) idog. Kl.; 2) sträng, hvass.
”E karg kärring”. Nk.; 3) (i riksspr.) snål. Fsv.
karger, adj. snål. Didr. af B. 19; deraf
karughet, karghet, f. snålhet; Alex. M. Sv. Järt.
Post. s. 85.

KARA 2, v. a. 1 karda. Sm.,vg.,nk. Kåra, id.
Kl.; karä (ipf. ), Vb.; kala, Dl. (Mora); karla,
id. Dl. (Ohre, Malung). Kala (-a, -a), v. a. 1)
id.; 2) sno spindlarne (kalan) på repbragdet. Hs.
(Db.). Fn. karra; n. kara; e. card; sp. cardar;
fr. carder; lt. carere.

KaLe (def. -n, pl. kala, det. kalan), m.
spindel i repbragdet. Hs. (Db.).

Kara (pl. -ror), f. karda, ullkarda. Sm.,vg.,
nk. Kåra, f. Kl., sm.; kår, f. Vb.; karla (pl.
-lär), f. id. Dl. (Elfd.). N. kara, f.; d. karde,
f. id.

Kardu-nällk, f. kardnubb i kanten af
kardan. G.

Kardu-klue, kardu-bluk, m. det fyrkantiga
brädet af kardan. G.

Kardu-tann’, m. kard-tanden af ståltråd. G.

KARA SIG, v. r. 1 klyfva sig i ojämna delar;
om trän. Dl. (Elfd.). S. kåra 1.

Karut, adj. n. som ej lätt låter klyfva sig;
om trä. Dl. (Elfd.).

KARGE, m. örmage (hos foglar). Vg. Karve,
m. id. Sdm. (Öfver-Selö). Kroge, m. id. Vg.
(Skarab.).

KARK, m. o. f. ett af rensenor flätadt snöre
eller tåg för att binda om bräder, lass med fogel
eller andra med skinn omgifna varor. Nb.,vb.
Kalk, id. Vb. Kark-tåg, n. Nb. (Cal.).

Kark’ (ipf. ), v. a. med rep binda fast
bördor, eller i slädar instufvade och med skinn
under försegling betäckta varor. Nb.,vb. Kaalk,
id. Vb. jfr lapp. karet, v. a, binda; kares,
band; karts, kartsa, rem.

KAR(L), m. 1) karl. Allm. Kär (pl. kära;
hårdt k), m. id. Nk.,sm.,kl.,bl. På käravis (hårdt
k), adv. på karlavis. Ibid.; 2) gift man. ”Min kär”.
Bl. Kall, m. a) karl, man. Dl.; b) gammal man,
gubbe. Vb.,åm.,jtl.,vg. Kalle, m. a) karl. Sk.; kale,
m. id. Bhl.,hl.,sm. (Vestbo); b) tiggare. Sk.
(Bjäre h.). Fsv. karl, kall, m. a) karl. VML. S.S.
1, 4. S.F.S. 4, 135. Homil. 19: 1; 25: 2; b) enskild
man )( kununger. Sm. Kb.; kale, m. gubbe.
S.F.S. 1, 3 h.; deraf karlkyn, n. mankön. S.F.S. 6,
386, 478 (fn. karlkyn, id.); karmaþer, karman, m.
stark karl. VGL. S.F.S. 4, 100, 119, 521 (fn.
karlmaþr, id.); kerldi, n. a) mankön; b) menniska
(man eller barn) af mankön; kerldis maþr, m.
mankön. GL.; qvættokarl, m. röfvare, som ligger
i försåt för att röfva. Ansg. lifværne; stafkarl, m.
a) eg. en man som går med staf; b) stackare,
tiggare. LL. (fn. stafkall); fn. karl, kall, m. a)
man; b) gubbe; n. kall, id.; d. karl; fht. charl,
charal,
karl; mht. karl, make, man; fe. carl; nht.
kerl, karl; lapp. kalla, kalles, a) gubbe; b) gift
man. (Från sv.).

Hönsa-kar, m. höns-tupp. Vg. (Marks,
Flundre h.). Kål, m. hane (bland sjöfoglar). Fl.
(GK., K.).

Kal-gata, f. allmän landsväg. G.

Kara-kar el. kära-kar (hårda k), m. utmärkt
dugtig karl. Allm.

Kara-märke, n. så kallades det bomärke,
som hvarje bondgård i Skåne fordom hade och
hvilket användes dels att dermed märka
kreaturen, dels vid torfskärning och dikesvallar m.
m. Ännu ser man sådana karamärken, utskurna
i gräsvallen nära landsvägen vid Skanör. D. d.
karmærke.

Karas, käras (hårdt k), v. d. 1 tycka sig
någonting vara, vara stolt, fräck. Sm.

Kara-tag, n. 1) dugtigt tag, t. ex. vid
lyftning af börda. Allm.; 2) manlig bedrift Fl.
(Nerpes och Replot).

Kar-hund, kal-hund (läs: karhong, kalhong),
m. hanhund. Sk.

Kari, käri, kärakti(g) [hårdt k], adj.
karlaktig, rask. Sm. Karug, karig, högfärdig, stolt.
Vm.; karug, id. Gstr. (Årsunda). Karuger,
karlaktig. ”Han vill vara så karuger, säges
om en, som ehuru han ännu icke är karl,
likväl vill anses för sådan; mest om sjelfkär
ungdom. Vm.

Kar-katt, m. han-katt. Sk.

Karl-fora, karl-fola, f. karlaväsen,
uppförande som anstår en man. Hs. Karafol, f. Vb.;
karafora, f. id. BL, m. fl.

Kar-musken, adj. dristig, djerf, karlavuren. Jtl.

Karsker, adj. 1) rask, käck, manligt stark.
Nk.,sm.,sk.; 2) osmaklig, vämjelig. Okarskt, adj.
n. osmakligt. ”Smöret ä okarskt”. Ul.
(Vaxholm). O intens. Fsv. karsker, adj. a) stark,
tapper, rask. Cod. A. 49, f. 198. S.F.S. 7, 260;
b) frisk, sund. S.S. 2, 8; deraf karskeliker, adj.
stark, mycken. Sv. Pr. L. XX, s. 246;
karskhet, f. manlighet, raskhet S.S. 2, 26;
karskleker, m. id. Sv. Pr. L. XX, (s. 286 (fn.
karsk-leiki, m. id.); fn. karskr (quasi karlskr), adj.
alacer; d. karsk; swz. kärsch, rask, stark
(Stalder 2, 89).

Kar-vuren, adj. högmodig, stolt Bl.
Kära-vuren, käravulen, käravolen (hårdt k), manlig,
karlaktig. Sm.; karavolän, karavulen, id. Vb,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:41:48 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free