- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
313

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KAS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


hon förmenar vara en följd af onda andars
inverkan , så skall det vara ovilkorligt nödigt för
helsan att skafva smärre kåror af tre slags metall,
hvilka hon inom 8 dagar efter den yppade
sjukdomen bör under vissa ords utsägande kasta
öfver venstra axeln någon aftonstund, sedan folket
insomnat. Detta kallas kasta ut Hs. (Dl)., Bj.).
Fsv., fn. kasta; d. kaste; e. cast.

Kast 1, n. 1) e g. ett kast, handlingen att
kasta: jactus. Rikasspr.; 2) gång: vicis. ”I
första kastet”, med allraförsta. Hs.; 3) hög, hop,
uppkastad hop. KL., ög. Gödselkast, n.
gödselhög. Kl.; 4) en hög vid allmänna landsvägen af
grenar och qvistar, hvilka förbigående vandrare
ditkastat öfver det stället, der en menniska
blifvit ihjelslagen eller vådligen omkommit. Kl.
Vdrdkast, n. id, Kl.,sm.; 5) lycklig händelse,
påhitt, väl träffadt. Hä var rätt ä kast”, det
var en synnerlig lyckträff; 6) spratt,
skalkstycke. ”Han gjol mäg rätt ä kast”, han gjorde
mig just ett spratt. Vb.; 7) brottningsförsök att
pröfva vighet och styrka. ”Ta i ett kast”;
om täfling vid brottning. Hs. (Bj.); 8)
omkullstörtning. Lappkast, n. ett eget sätt, hvarpå en
Lappman vid brottning i ett ögonblick
kullstörtar en äfven i styrka öfverlägsen menniska, som
ej förstår att akta sig derför. Vb. Fsv. kast,
n. a) kast: jactus; b) strid, täflan. M. Rimkr.;
c) sjökast. Biærk. R.; kaster, m. hög, stapel.
VGL. St. Rimkr. 37; deraf kastlaþa, kastlæggia,
v. a. lägga i kast. VGL.; kastning, f. kastning,

nedkastning. S.S. 3, 85; fn. kast, n. jactus:
”koma i kast við e-n”, congredi cum aliquo.
Njals saga, 150; köstr (gen. kastar), m. vedhög.

Kast 2 (def. kasta), f. stället, öppningen på
not-is, der noten neddrages. Hjalp el. hjälp
(def. -a), f. den öppning på isen der noten
uppdrages. I dagligt bruk förekomma dessa ord
sällan annorlunda än med bestämda artikeln. Vb.

Kasta 1, f. liten skofvel hvarmed säd
rensas. Vb.

Kasta 2, f. hop, hög; så mycken säd som
man efter tröskningen rengjort på en gång. ”E
rågkasta”. Nk. Kastning, f. id. Sm.,kl.,sk.
Kast, m. upplagd hög eller hop af ved, timmer
m. m., t. ex. spån-kast, m., ved-kast, m.; säges
dock mest om ved; deraf kast-ved, m. klufven
ved, som är lagd i kast; ved-trafve. Vb. Kast,
m. hög, stack; deraf myr-kast, m. myrstack. Ög.

Kast-klabb, m. 1) person, som skickas att
uträtta hvarjehanda ärenden, som andra
undandraga sig. Hs.,vm.,sdm.; 2) barn, som börjar
kunna gå ärenden och uträtta småsysslor. Sdm.

Kast-käpp, m. 1) ringa aktad menniska.
”Vara kastkäpp”, ej få sköta sina bestämda
sysslor, utan visas hit och dit att uträtta det
som andra ej vilja göra; vis-pojke. ”Hvem vill
vara kast-käpp åt dej?” hvem vill uträtta alla
dina hundärenden? Vm. N. kastekjepp.

Kast-räka, -m, f. kastskofvel; liten skofvel
för en hand, hvarmed man kastar säd på logen.
DL,ul. Kast-raka, kast-rakä, f. id. Sdm.
(Ö. Rek., Södertörn). Jfr räka.

Kast-vikdå, f. ett slags haspeldon (likt en
skärkrona eller ett par varpar), som vågrätt
sättes fast i väggen. S. G.

KAST-LÖSER, f. pl. Adonis vernalis. Öl.
Benämningen af socknen Kastlösa, hvarest blomman
växer.

KASUL, m. lång, rakskuren jacka, som räcker
till knäet; liknar en säckpaletot, men har
ståndkrage. Fl. (Värö i Öb.). Jfr mlat. casula, f. ett
slags presterlig drägt; ns. kasel, messdrägt
(B.W.B. 2, 748). S. kasjakka.

KASUNG (pl. -är), m. pels, pelströja,
(klädesplagg för karlar och fruntimmer). Ö.Dl. Fn.
kausúngr, m. tjock öfverklädnad. Eg. 457. Jfr gr.
ϰάσας, ϰασᾱς eller ϰαςῆς, m. hvilket ord

Arcadius (24, 1) förklarar vara τό πιλωτὸν
ἱμάτιον
. Synes vara beslägtadt med gr. ϰῶας (smdr.
ϰῶς), n. mjuk, ullig fäll; ullskinn. S. kase.

Kall-kasung, m. karlpels. Dl.

Kassungs-bó(Ð), -en, m. fruntimmers
skinntröja. Dl. (Elfd., Mora, Våmh.).

Kvinnfóks-kasung, -en, m. fruntimmerspels.
Dl. (Elfd., Mora, Våmh.).

Källing-kasung (hårdt k i båda orden),
m. skinnpels, som en hustru nyttjar. Dl. (Mora).

Laung-kasung, m. lång skinnpels att om
vintern nyttja öfver de andra kläderna. Dl.
(Elfd.).

NiÐå-kasung, m. skinnkjortel; så kallas
endast en sådan skinnkjortel, som qvinnor
nyttja och hafva utseende samt begagnas såsom
kjortel. Dl. (Mora).

KATE, katebjörk, katig, kåtbjörk, s. kart.

KATHOLSK, adj. galen. Vg. Lt. catholicus.

KATIG el. kartig, adj. 1) rask och kry,
dugtig, braf; tilltagsen, djerf, dristig, modig. Nästan
allm. ”Dä ä en katig man”, det är en dugtig,
djerf man. ”Dä ä katigt kva dä blåser i
sómmar”. Nk. ”Han ä inte rätt katig”, ej rätt
duglig. Ög. (Ydre). ”En katig kar”, duglig karl. Ul.,
kl.,sm. ”Dä ä en katig tös”, ganska rask,
ihärdig piga. Sm.,öl.,bl. Katug, katog, Sm.; katug,
id. Sdm. (Lunda s:n). Katu, dristig, modig. Vb.
”Han börjär bli så kartig, så han kan gå”, om
ett litet gossebarn. ”Han börjar bli så kartig, så
han sitter óppe”; om sjuka. Sdm.; 2) arbetsam,
stridig, flitig att försvara sin rätt; styfsint, stolt.
Hs.–bl. Katun, besvärlig, svår, kinkig. Dl.; 3)
slug, klok. Katug. Sm. Jfr fn. kátr, glad, liflig.
S. kåt.

Katet el. kàtet, kàtött, adv. ovanligt,
öfvermåttan, utmärkt. Hs. (Db., Bj.).

KATISA, kattisa, f. katsa, konstgjord fisk-pate
af spjelor och vidjor för att med håf fånga lax
eller sik. Nb.,vb. Kattis, kats, f. id. Vb. Kattes,
-n,
f. fiskredskap af spjelor hopbundna med vidjor

i form af en matta, hvilken reses på ända i
ringlar och faststötes vid botten. Hs. (Db.). Fin.
katitsa, katiska el. katsi, ”nassæ species piscatoriæ
ex assulis erectis”. Renvall. Jfr e. to catch,
fånga, gripa; catch, fångst, byte; lt. captare (i äldre
språket capsare), gripa, af capere.

Katis-ved, m. störar, som nedsättas i en
elf för att i en katsa fånga lax eller sik. Vb.
(Skellefte).

KATT (pl. -or), m. 1) eg. katt: felis. Riksspr.
”Slå katten ur tönnan”, en ännu i S. Sk. bruklig
barbarisk lek under fastlagstiden. Katten,
kattingen,
m. def. ”Ta me katten (el. kattingen)”, en
lindrig ed. Sm., bl.; 2) penningpung, vanligen
tillverkad af kattskinn. Vb. I denna betydelse
femin.; 3) kardad och hoprullad ulltapp,
innehållande omkring 10 till 12 kardor. Sk.; 4) råstklabben
öfver kroppåsen; den öfversta och minsta stocken
i rostet, hvarpå kroppåsen hvilar. Ul.,sdm.; 5)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0343.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free