- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
318

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KIK ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


kiftar. Kifta ätter ån’n”. Vg.,ög.,sm.,kl.,bl.; b) om
hornboskap, får och hästar. Kl. (Madesjö); c) om
foglar, som af sjukdom eller i dödsnöd öppna
näbben och tyckas liksom insupa luften. Fl. (Nl.).
Jfr sv. käft, m.; kippa 1.

KIK, kikk (kjik, kjikk, pl. -er), f. spene (hos
hyndor, kor). ”Väpen ålldär i kjika å disär”. Dl.
(Elfd.). Kiikk, ko-kiikk, f. Vb.,åm.

Kik el. kikk (ipf. o. sup. -kä), v. a. dia.
”Kalven kjikä kon”. Vb.

KIK-I-RAMMEN, liljekonvalje: Convallaria
majalis. Åm. Wahlenb. Fl. suec.

KIKKLóT, adj. ostadig, som ej står säkert;
utnött; säges t. ex. a) om utnötta gångjärn. Fl.
(Nl.); b) om bord. ”Bole ä kikkló(t)”. Fl. (Öb.).

KIKKR, kikkär, f. klimp, kluns, mjölklimp i
mat (t. ex. gröt, soppa, välling), då han ej nog
sorgfälligt blifvit vispad. Nb.,vb. Kikkrär, pl.
id. Åm. Fn. kekkr, m., kikki, n. id. Jfr lat.
cicer.

Kikkri el. kikkru, adj. klumpig, med
mjölklimpar blandad. ”Kikkri gröt”. Nb.,vb.

KIKKU, -n, f. jäslera. Ler-kikku, f. Vb. (Ume).
Jfr fin. kiikun, v. n. röras af och an, gunga,
vaggas.

KILA, v. n. 1 springa fort, skynda åstad. ”Kila
å, av, på, i väg”. Allm. i hvardagsspråket. D. d.,
n. kile; ffris. kilen; ns. kilen (B. W. B. 2, 770);
swz. kilen, id. (Schmid, 100); skr. cel, kel, gå,
röra sig.

KILLA, killespräng, killevärsle, s. kala.

KILLA, killen, s. keta.

KILLE, s. kidde.

KILLER (hårdt k), f. pl. får; lockelseord. Ög.
(Ydre), sm. Jfr fh. kind (pl. kindr), får, lam.

KIL-SKO (pl. -r), m. fruntimmerssko utan klack,
men med ett litet läderstycke innanför sulan. Fl.
(Öb.)–bl. Sv. kil, m. cuneus; figura cuniformis.

KILT. s. käras.

KILTA 1 (pl. -ter), f. 1) (i fornspr.) sköte; 2)
mindre börda (t. ex. af hö eller annat), som bäres
i skötet eller förklädet. Hs. (Db., Bj.), åm.
(Stigsjö). Jfr kylt 2) svep, barnlinda. Hl. (Fjäre).
Fsv. kilta, f. sköte: gremium, sinus. VGL.; fn.
kélta, kjalta, költa, f. id.; kilja, f. tegumen, vestis.
F. 6, 362, 2; fd. kilta, f. sköte: ”i barmæ sinum
ællær i kiltu sinni”. Skånske L., cd. Thorsen, s.

62; moes. kilþei, f. moderlif: γαστήρ. Luc. 1,31;
inkilþo, f. hafvande: ἔγϰυος, συνειληφυῖα; d.
d. tiald, yllekläde närmast blöjan, hvari ett spädt
barn svepes.

Kilta, 1) v. n. 1 bära något i skötet,
förklädet. Hs. (Db., Bj.); 2) v. a. svepa, linda
(barn). Hl. (Fjäre h.), vg.,bhl.

Kilter-band, n. band, hvarmed de
uppskörtade kläderna hopbindas kring skötet. G.
I), kiltebånd; fn. kiltíng, f. id.

Kilträ si(g), v. r. 1 1) uppfästa kläderna
på sig, skörta upp sig; säges när fruntimren
binda något upp kjorteln G. Gjora sej, id.
Sk. (Ing.); 2) trasslas i hop, blifva oredig.
”Tra-härvan kiltrar si”. N. G. D. kilte,
opkilte, kilte si op,
id.; slesv. kiltsted, kiltested, n.
det ställe, hvarest fruntimmer uppskörta sina
kläder; skot. to kilt, kilt up, v. a. uppskörta.

Kiltar, n. oreda, osämja. G.

Kiltrug, kiltruar, adj. trasslig, oredig.

Kålltring (pl. -ar), m. barn. Vg. Fe. cild,
cyld,
n. barn (deraf cildhâma, m. uterus); e.
child, barn. Jfr kulla, kullt, kullsing, kyl, som
utan tvifvel, äro beslägtade ord.

Små-källting, m. litet barn, liten gosse.
Nk. Små-källtring, m. id. Vg. (Skarab.).

KILTA 2, v. n. 1 med bila hugga en stock
jämn och rät. Nk.

KILTA 3, s. käras.

KIM 1, m. sot. Ög. (enl. Ihre, DL. 89. Gl,
1, 1063). Ordet, som finnes qvar i ättlingen sv.
kimrök, är nu troligen föråldradt. Mht. kien, m.
”kien, fackel”; nht. kien, m. id.; kienruss, kimrök;
ns. keen-rook, id. (B. W. B. 2, 759), keinrauch
(Schambach, 98).

Kimme sej, v. r. sota sig, sota ner sig. Ög.
(Ihre, DL. 89. Gl. 1, 1063).

KIM 2, m. grodd, brodd på malt. Malt-kim
(mahlt-kimm), m. maltgrodd, de svarta groddarne
af maltet, när det torkas på kölnan; det fina
stoftet af dessa groddar, då det males på qvarnen.
I senare fallet kallas det ock malt-göst, m. Sk.
(Ox.). D. kime el. kiim, m. grodd på säd; kime,
v. n. gro, skjuta fram grodd; fht. kimo, chimo,
kim,
m. grodd; keimen, v. n. gro; (Graff 4, 450);
mht. kim, m. grodd; kimen, v. n. gro; nht. keim,
m. grodd; keimen, v. n. gro: ns. keim, m. grodd;
kimen, v. n. gro (B. W. B. 2, 771, 772); holl.
kiem, f. grodd; kiemen, v. n. gro; fsax. kinan, v.
n.; ffris. kinia, v. n. id.; moes. us keian (kai, kijnn,
kijans
), v. n. uppspira: φυῆναι keinan, v. n.
gro, växa: βλαστάνειν. Marc. 4, 27. Bopp
jemför skr. gâye, nascor, af ganye; gánman, n.,
gániman, m. födelse; lt. germen (i st. f. genmen),
grodd. Bopp, gloss. sanscr. 134. Beslägtade ord
äro bret. kin, égin, hégin, m. grodd på korn; skott
på trän (germe des grains; bourgeon des arbres);
kina, égina, hégina, v. a. gro, utskjuta skott
(germer, bourgeonner). Le Gonidec, dictionn.
celtobret. 91, 272; gael. cinn, v. n. fieri, crescere;
slav. ćyn, incipere.

KIM 3, n. 1) tuppkam; 2) den krokiga
framdelen af slädmeden. Hl. (Breared). Jfr kamm.

KIMB (pl. -bar), m. tunnstaf, del af ett laggkärl,
skilda stycken i sidorna af ett träkärl. Fl. (Nl.,
Öb.); kimbe, kimme (pl. kimbar, kimmar), m. id.
Sdm. (Sorunda); kimme (pl. -ar m. 1) id. Ul.—
sm.; 2) stäfvernes öfverskott öfver bottnen på ett
laggkärl. Nk. Kimm, m. liten brädlapp. Bräd-kimm.
G. Ns. kimm, m. kant, lagg på ett laggkärl.
(B. W. B. 2, 772); kijmer, m. tunnbindare (Richey,
115); kiemer, m. id. (Schütze 2, 254); kim, f.
framskjutande kant af ett laggkärl; holl. kim, f.
a) id.; b) horizont; d. d. kimer, m. tunnbindare;
c. chimb, ”the end of a barrel or tub”
(S. Johnsons dictionary); fin. kimpi, tunnstaf. Det synes
vara troligt att i fornskandinaviska tungan funnits
ett numera förgånget starkt verb kimba, kamb,
kumbit,
förena, sammanbinda? Jfr ofvananförda
kimb, vidare kammb, m. kam: pecten. Dl.,g.,fl.;
fn. kambr; fe. camb; fht. kamp; mht. kamp, m.,
kambe, f. id.; fn. kumbl, n. kam; crista; kuml, n.
grafhög; hs. kummbel, n. uppkastad stenhop på
grund i sjön.

Kimma 1, f. balja, större träkärl med lock,
hvari mjöl, smör o. d. förvaras. Vg.,ög.,sm.,kl.,
bl. Deraf bir-kimma, f. öltunna. Vg. Fe. camb,
fat: dolium (Bosworth). Jfr kippa 2.

Kim-stav (pl. -ar), m. tunn-staf. Vb.

KIMMA 2, v. n. 1 klämta genom att slå slag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0348.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free