- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
327

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KLE ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Klessi(g), adj. vidhäugnnde. ”Dä ä så
klesset sóm klister”. Ög. Klajsug, degig, klibbig.
G. N. klessen, mycket mjuk och klibbig; fn.
klessa, f. fläck, orenlighet.

KLETT (pl. -ar), m. klippa, mindre berg, klint.
Vl.,bhl.,vm. Klett, klätt, klitt, m. id. Dl.,hs. Fn.
klettr, m. klippa; n. klett, m. klint, bergtopp;
skot. clett, m. en klippa i hafvet, avskild från
klipporna på fasta landet; fe. clit; gr. ϰλιτύς, f.
kulle. Detta gamla ord klett är roten till sv. klättra,
v. n. per loca ardua eniti, scandere montes; nht.
klettern, id.

KLEV 1, f. 1) högt och brant berg, brant
backe. Ög.,sm.,vg.,vm.,dls.,nk., m. fl. Deraf
stenklev, f. stenbacke. Vg.; 2) bergsklyfta, bergsrefva,
bergpass. Vl.,dls. Klaiv, f. id. Sm.; kleiv, f. id.
Fl. (Pargas); 3) träng och brant bergsstig, brant
stig eller väg uppför ett berg eller bland klippor.
Nk.,vg.,ög.,sm. Kliv, n. id. G. Ordet härledes
troligen af fn. klifa (kleif, klifit), v. n. klifva.
Fn. kleif, f. klippa, kulle; kleifar, f. pl.
bergsklyftor, klippiga backar; klif, n. brink; klippstig;
fsv. klöf, f. klyfta: fauces (riparum vel rupium).
VGL.; n. kleiv, f. a) brant backe på en väg; b)
brink eller bergsrygg, hvaröfver en väg går; ns.
klif, klef, n. brink, brant backe (Schambach, 103);
fsax. clif, n. berg, klippa; fe. clif, cliof, n. id.;
holl. klif, n. brant klippa, sluttning af en brant
höjd; lat. clivus, m. kulle.

KLEV 2, n. hushåll, anhöriga. ”Takk för mej
å mitt klev! Ja ska kómma mä hela klevet”.
Nk. Klöv, n. slödder, pack. G. Jfr fe.
cleofan, hänga vid. klibba vid; e. cleave, hänga vid.;
d. klæbe ved, id. S. klibb.

KLEV, kleva, klevsal, klyv, klyv(h)äst,
klyvkräll, klyv-väg,
s. kliova.

KLIA, s. kläja.

KLIBB (ipf. ), v. n. klibba vid, fastna vid, t.
ex. om kram snö, som fastnar vid kördon. Vb.
Kläja ve, kläja onner (onger), klibba vid, under.
S. Sk. Fht. klîban, hänga vid, fastna, klibba vid;
gakliban, kleibjan; klebên, klebjan v. n. klibba
vid; kleib, kleb, klister (Graff 4, 542—546); fe.
clifan (clâf, clifon, clifen), hänga vid, fastna vid;
clifjan el. cleofjan (sv. böjn.); e. cleave; mht.
kliben (kleip, kliben, gekliben), id. (Ben. 1, 841);
nht. kleben; holl. kleven, id.

Klebbi(g), adj. 1) seg, vidfastnande; 2) svag.
”Pójken min ä klebbeter att äta”, har klen
matlust. Ög. (Ydre).

Kläjed, adj. klibbig, t. ex. om bröd. S. Sk.

KLIE (pl. kliar), m. klipsk person, klippare,
skälm. ”Han ä en stor klie”. Götal. Klit, m. 1)
rask, flink, dugtig karl. ”Hä var klit’n dill kar”.
Nb.,vb.: 2) slug, illistig person. Vb. Jfr krie,
kriare
.

KLIFS (def. -on), f. klase, bärklase. Fl.(Öb.).

KLIFSA, kliffsä, f. hög, hop, mängd, i
synnerhet om pengar och papper. Sdm. Kleffsa, f.
(sedel)packe, bundt som hänger i hop. Sdm.
(Sorunda, enl. D.D.). Klisse (def. klisse, pl. klissa,
def. klissan), f. klunga. Klysse, n. klunga,
klase. Hs. (Db.). Jfr klibb.

KLIJ, s. kläja.

KLIKK (pl. -ar), m. 1) eg. liten smula af något
mjukt, smörjigt, klibbigt ämne. Lerklikk,
smörklikk, grötklikk.
Riksspr. Kläkk, m. id. ”En
kläkk gröt”. Bhl. (Foss); 2) jordklimp; mindre
jordstycke. Kl.; 3) liten hög eller hop af något.
”Ja fikk en klikk bränne”. Hl. Klekk, m. id. ”En
klekk hö i ladan”. Vl.; 4) tår, skvätt. ”Dä går
ännu en liten klikk (uttal. klittj) på ankaret”. Sk.
(Bunkeflods s:n); 5) litet stycke väg, bit, stump.
”Ja kör alldri en klikk mer”. Kl.; 6) fläck,
förorsakad genom beröring med något mjukt,
smörjigt eller klibbigt ämne. Nk.,ög.(Gullbergs h.),
bl.(Bräkne). Klekk, m. id. Ög.(Ydre). Klikk,
m. fläck; liten smutshög. Fl.(Nl.); 7) fläck på
ens goda namn och rykte, skamfläck; förtal,
öknamn. ”Dä ä lätt att få en klikk. Han har fått
en stygg klikk på sej”. Sdm.,vm.,nk.,bl., m. fl.
Klekk, m. id. Vl.,vg. Klekk, glek, gläk, m. id.
”Dä ä lätt att få sej en glek”. Ög. Kläk, gläkk,
m. id. Kl.; klekk, kläk, klaik, m. id. ”Sätta
klekk (eller klaik) på nåen”, utskämma, förtala
någon. Sm. (Östbo). Fn. klikkr, m. fläck; klækr,
m. fel, förseelse, vanart; klæki, f. fel, odygd,
skam; d. klik, fläck; fel, lyte; ns. klik, kliks,
liten smula af något klibbigt ämne (B. W. B.
2, 783); fe. cleac, m. fel.

Klekka, v. a. 1 smutsa. ”Klekka ner sej”,
nedsmutsa sig. Ög. (Ydre). Klekka, kläcka, v.
a. 2 tillvita, förebrå någon något, sätta fel på
något, orättvist klandra. Sm. Kläka, v. a. 2,
id. S.Hl. Fn. klikka, v. a. sätta fläck på;
klækja, v. a. tillvita, påbörda någon en last
eller förseelse; mht. klecken (ipf. klacte), v. a.
nedsmutsa; nht. klecken, beklecken (ipf. -kte),
v. a. id.

Klekke-namn, kläkenamn, n. skymfnamn,
öknamn. Vl.,dls.,vg. Kläknamn, klägnamn, n.
id. HI. Fn. klækisnafn, id. F. 2, 69.

Klikkut, adj. n. styckadt, kringspridt i
stycken eller bitar. ”Dä ä så klikkut mä åkerjoren
ve dä hemmanet”. Klittrigt, adj. n. id. Hl.

Kläk-or(-d), kläks-or, klaik-or, klekk-or,
klikk-ord,
n. skällsord. Sm. Gläk-ol, n. id.
Ög.(Gullbergs h.). Fn. klækis-orđ, id. F.
5, 136.

KLIKKA 1, v. n. 1 halka. ”Klikka utför". Hs.
(enl. L—m).

Klikk-skor, m. pl. skridskor. Ul.

KLIKKA 2 (pr. klikke, ipf. ind. klakk, ipf. conj.
kluki, sup. klukkji). v. imp. mislyckas, slå felt.
Hs. I andra munarter sv. böjn. ”Dä klikkade
el. klekkade”. Ul.,sm.,bl.,fl. Dä tebåt klikkte
för ’en”. Nk.,ög.

För-klikkadt, p.p. förgjordt, i olag, icke
såsom sig bör. ”Dä ä förklikkadt”. Vm.

För-klikka sig, v. r. 1 förgå sig, göra
något galet. Vm.(Ihre,DL. på Vesteerås biblioth.).

Klikk, m. klickning; fel, miste. ”Dä slo
inte klikk”. Bl.

KLINA, s. klema 1.

KLINGA (pr. kling, pl. klingum, ipf. klang, pl.
klungum, sup. klungjiđ [klundjiđ]), v. n. klinga.
Dl. Klinga (ipf. klang), id. Ög.,bl.; kling (klang,
klungi
), Vb. (Ume); kling (klang, klingi), Vb.
(Bygde, Löfånger); kliing (klang, klängä), id.
Skellefte. Fsv. klinga (ipf. pl. klungo el.
klingado), id. St. Rimkr. 32: 1: "swærdin klwngo";
1. 1. 19: 1: "klingado"; fn. klingja, v. n. (sv. böjn.),

id.: n. klinga (klang, klungje) el. klyngje (ipf.
klång); d. klinge (ipf. klang); fht. klingan; mht.
klingan (klanc, klangen, geklungen) (Ben. 1, 843);
fe. clingan (clang, clungon, clungen); lt. clangere.

Klingande, adj. ”Klingande före”. Allm.

Kling-halt, adj. n. mycket halt. Ul.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 02:37:59 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free