- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
328

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KLI ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kligande halt, Sdm. Glingande halt, Vm.;
gling’alt, id. Dl. (Mora).

Kling-ris, n. dvergbjörk: Betula nana. Vb.

Klinka, v. a. 1 bulta, slå (så att det
klingar). Vg. Klinka på, id. Sk. (Onsjö). Bösta
på,
id. Sk.

Klinki-rink, n. stoj, gräl; om barn. Sdm.

KLånk, m. ett bullrande, skramlande
påhänge. Vm. (Dybeck, sv. vallv. s. 46).

KLINGER, klingerlaggd, klingerlett, klinglug,
klingrug, klingär,
s. kring.

KLINHÅV, s. klen.

KLINKA, v. n. 1 bullra med klinkan på en
dörr. ”Porten klinkar”, någon söker taga upp
klinkan på porten. Sm. (enl. L—n). Af fn. o. sv.
klinka, f. pessulus. Mht., ns. klinke, f.; nht.
thürklinke, f.; lit. klingis, id.

KLINT (pl. -ar), m. knöl eller rundning på fot
eller hand. Sdm.(Öfver-Selö). Jfr klannt.

KLIOVA (pr. kliov, pl. kliovum, ipf. klóv, pl.
kluvum, sup. kluviđ), v. a. klyfva. Dl. Klauva
(pr. klauvur, pl. klauve, ipf. klauv, pl. kluvu, sup.
kluvi), G.; klyva (ipf. klöv el. klóv, conj. klöve,
sup. klyft, p.p. kluven), Ög. (Ydre); kliva (klev,
kluvi
), id.”Kliva i tug”, klyfva i tu. Hs. (Db.);
klyve (klöv, klöve), N. Åm.; klyv (klöv, kluvi),
Ume; kluv (klöv, kluvi), Bygde, Löfånger; kluuv
(klauv, kluvä), Skellefte; kliuv (klöv, kluvi), Lule;
kleuv (kleuv, kluvi), id. Calix. Fsv. klyfva, klöfva
(ipf. klöf), v. a. klyfva. Alex. M. S.S. 4, 38;
kliufa, id. GL.; n. klyva, kluve (klauv, klove);
fn. kljúfa (klauf klofit), v. a. klyfva; fht.
kliuban (klaub, klub, klob). Graff 4, 546; mht.
kliuben (kloup, kluben, gekloben). Ben. 1, 845; nht.
klieben, kleuben; fe. cleófan el. clûfan (cleáf,
clufon, clofen
); e. cleave; holl. kluiven (kloof,
gekloven
), id. Jfr lit. lupti, skr. lup, klyfva.

Klauar, f. pl. klöfvar. Sma-klauar, f. pl.
lätt-klöfvar (på kreatur). Stor-klauar, f. pl.
de egentliga klöfvarne. S. G. Klauv (pl.
klauva, def. klauvän), f. klöf (på kreatur). Vb. N.
klauv, f.: d. klov.

Klautar, m. pl. stora och oformliga händer
och fötter. G.

Klauv, adj. det som lätt itnklyfves; klyfbar.
Hs. Klóv, adj. id. Ög.

Klavse (pl. -sar), m. redetråd på en härfva,
som delar henne i vissa delar. Hl. (Ö.Karup).
Klavse, klause, klövse, m. id. Sk. Taffse, m.
id. (snodd af garnet); bunntrå(d), m. id. (snodd
af blår). Hl. (Värö, Frillesås). D. d. klaus, ett
stycke garn eller en viss mängd af spunnet
garn; en fätt garn.

Klausa·bånn, n. band som bindes om ett
garnstycke. Sk. (Ing.).

Klavv, m. gaffelformigt don, på hvilket
fiskanglar hängas, då man skall bära dem. N.
G. Klaive, m. id. S. G.

Klev, f. o. n. klufven eller tvådelad börda
på häst; börda på hästrygg, fördelad i två lika
delar å ömse sidor. Ög.,sm. Klev, f. Hs,; klyv
(pl. -ar), f. Dl. (Mora); klöv (pl. -är), f. Dl.
(Elfd.). Klöv, n. ”Rida på klövet”, om
gårdfarihandlande. Bhl.,vm.,bl. Klev, klaiv, Sm.
Klövja, f. Vb. Fsv. klyf (kliff), f. id. VGL.
S.S. (Karl Magnus): ”fyra kliff bly”; fn. klif
(p. klifiar), f. klyf (pl. klyfiar), f.; n. klyv, f. id.

Kleva, klöva, v. a. o. n. 1 klöfja, föra
varor på hästryggen, i brist af väg för hjuldon.
Kl.,hl.,ög.,åm. K/evja, Hs.,sm.; klövi (ipf.
klövjä), id. Vb. Fsv. klyvia, klivia, v. a. id. VML.;
fn. klifja, klyfja; n. klyvja.

Klev-sal (pl. -ar), m. klöfsadel; sadel af trä,
som begagnas till klöf]ande. Vb—kl.

Klyv-(h)äst (pl. -ar), m. klöfhäst; häst som
nyttas till klöfjande. Dl. Fsv. klæfiahæster
(clæffuia hesther), m.; fn. klifjahestr, m. id.

Klyv-kräll (pl. id.), n. laggkärl till att
deri förvara fi&k, då fisken forslas på
hästryggen från någon sjö. Ett sådant kärl rymmer
omkring 15 kannor. Dl. (Elfd.). S. kar.

Klöv-don, n. pl. klöfsadel med tillbehör.
Dl. (Elfd.). S. meis.

Klöv-meis, m. två vidjekorgar på klöfsadeln.
Jtl. N. klyv-meis, f. id.; fn. meiss el. meis, m.
korg. S. meis.

Klöv-väg (pl. -ar), m. klöfjeväg väg, der
man endast kan färdas fram med häst, ridande
eller klöfjande, men ej med kördon. Åm.
Klyv-väg, m. Dl. (Elfd.); klevjeväg (uttal.
klevjeväj), m. id. Hs.

KLo-drag, n« rättighet till mulbete i
skogsmarken. ”Hava klodrag”. Hs.

Klóv, n. öppning, klyfta; i tales.: ”få klóv
på”, finna passande ställe att klyfva något. ”Dä
ä inge klóv på den här stubben”. Nk. ”Der ä
ej klöv i stenen el. träet”, det låter ej jämnt
och lätt klyfva sig. Vg.

Klóva, f. hållet hvaråt trä eller sten låter
klyfva sig. ”Dä ä inga klova på den här sten”.
Ög. (Ydre). D. d. klov, n.

Klóv, adj. rättklufven; t. ex. om gran. Hs.
(Db.).

Klóve 1 (pl. -var), m. klämma: prelum; består
af ett trästycke, hvars ena ända man klufvit
till litet ofvanför dess andra ända, som är
oklufven. Kl. N., d. d. klove.

Klóve 2, m. frånklufvet stycke af trä o. d.
Klóff, m. id. Sm.; kluff, klöff, m. id. Hl.
Klyft, klöft, klövning, m. 1) id. Sk.; 2)
benägenhet att klyfvas jämnt. ”Der ä go klyft
i träet, stenen”. Hl. Klóft, f. en frånskild del
af ett trä eller en sten. Hs. (Db.). Klóft, m.
1) klyfning (i ändan af käpp, stång); 2)
grenarnes klyfning, delning från stammen. Bl.,sk.;

3) snärtpinne, hvarom snälingjen vikes; deraf
snärteklöft. S. Sk.

Klófta, v. a. 1 klyfva i klofter. ”Klófta
spinge”. Sm.

Klóv-länd, adj. så fet, att landen stiger upp
som valkar på ömse sidor om ländkorset.
Kl.,sm.

Klóvna, v. n. 1 spricka, remna, klyfvas. Nk.

Klóv-står, m. gärdesgårdsstör af klufvet
trä. Nk.

Klyfta, v. a. 1 bryta, häckla (lin). ”Klyfta
lin”. Hs.,dl. (Våmh.). Klifta, id. ”Klifta lin”.
Fl. (Ingo); klöfta, id. Sm.; klöfta, klöfsa,
id. Vg.

Klifta, f. linbråka, redskap vid linberedning.
Fl.(Ingo). Klöfsa, t. id. Vg.

Kltfte-fall, klöfte-fall, n. grofva blånor;
det gröfre linet som klyftats eller brutits.
Skäkkte-fall, n. id. Sm.; skätte-fall, n. id. Sk.

Klysa, f. 1) öppning: apertura; 2) cunnus.
Ög.(Ydre).

Klysna, klyssna, f. vinkel på ett trä, der
grenarne dela sig. Dl. (Våmh., Orsa, Ohre), vm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free