- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
332

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KLÄ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

m. som af vallackare spännes om
hästens skap, då hästen skall snöpas. Hs.(Db.);
2) klafve, halsband af trä eller järn, hvarmed
boskapen bindes i fähuset Uttalas klamm. Sk.,
hl.,bl. Fe. clamm, m. band, fängsel; snara.
Jfr moes. klamm, n., klamma, f. snara: παγίς.

Klammer (def. klammrä), n. 1) klypa,
skrufställning, press, hvarmed något klämmes eller
pressas, t. ex. det verktyg, som snickare nyttja,
då de sammanlimma något. Jtl.,vb.,hs. ”Sätta
klammer på hoplimmade bräder, sätta klammer
óm en mur”. Hl.; 2) en i ändan klufven käpp,
hvari man fastar dödade ormar, när man vill
bära dem från ett ställe till ett annat. Hj. m.
fl.; 3) stenrör. ”Hästen här fått foten i ett
stenklammer. Vägen ä sóm ett klammer”. Hl.,
vl. Fn. klömbrur, f. pl. skrufställning; n.
klåmbr, f. klämma, redskap att knipa och
klämma med; d. klammer, id.; mht. klamme, f.
”beklemmung, beengung, haft, fessel” (Ben.
1, 842); nht. klammer, f. tenaculum.

Klammra, v. a. 1 med klammer pressa
något ihop. Hs.

Klummsen, adj. halfstelnad och styf af köld;
frusen och stel i händerna. Nb.,mp.,hs. (Db.),
ul.,sm. Klumsun, id. ”Klumsun i nävun”. Dl.
(Elfd., Våmh.); klâumsen, id. Hs. (Bj.); klömen,
id. Jtl.; klomsen, id. Vb.,åm.; klómsin, fl.(Öb.);
klomsoter, id. Fl. (Pargas); klummshändt,
klömmhändt,
id. Jtl.; klummerhändt, id. Vg.(Skarab.).
Jfr fe. clumjan, v. a. sammantrycka. S. krumsen.

Klämma (pl. -mor), f. 1) trång plats mellan
tvenne berg; trång väg, gränd (der berg
klämmer ihop gatan). Deraf bergklämma, f. id. Bl.
(Karlshamn); 2) smal gång mellan tvenne hus.
Sk.(Ox.). Jfr kärnt. klamme, f. klippigt berg.
Lexer, 158.

Klämmel, m. en fyrkantig lång träram, som
öfver hölasset fasthåller höet. Sdm. (Ö. Rek.),
vm.,ul.,nk. Klämming, m. id. Nk. Jfr
krämmel.

Klämmer el. klemmer, n. ställe på ett berg,
der flera stenar rasat ner och bilda en klyfta,
som är tillhåll för vilda djur. Vg. (Vättle h.).

Klämmsel, m. 1) kolik; 2) all slags
sjukdom i underlifvet. Sk.,hl. D. d. klæmsel.

KLÄNG-BORRE, klänk-bórre, klänke-bórre, m.
Arctium Lappa. Bl.,sm.,ög. Snar-bórre, m. id.
Sm. Af sv. klänga, v. n. hålla sig fast.

KLÄPP 1, m. fröknopp på potatis. Ög. Fn.
kleppr, m. knuta.

KLÄPP 2, m. 1) barn; stundom i mindre god
betydelse. Vb.,jtl.,åm.,hs.,gstr.,vm.,ul.,fl. (Öb.); 2)
liten gosse. Ul.—kl. N. klebb, m. gosse; d. d.
klæp, klep, m. ett kelet barn; nht. dial. (Nassau)
klepper, m. liten gosse (Kehrein 1, 228).

Efter-kläpp, m. det barnet, som födes sist,
eller ock sedan fadren är död. Vm.

Hors-kläpp, m. horunge. Norrl.

KLÄPP 3, m. 1) höjd, bergshöjd. Berg-kläpp,
m.; 2) del af en by, då han ligger högt och skild
från hufvudbyn. Vb. Jfr fn. kleppr, m. knuta:
nodus.

KLÄPP 4, s. klipa.

KLÄPPA, v. n. 2 framkasta ett ord om något,
ej kunna tiga. Sm. Troligen samma ord som
gläppa 2.

Kläpp el. gläpper, m. en som ej kan tiga. Sm.


KLÄPPA, kläppta, s. klappa.

KLÖDRA, s. klådra 2.

KLÖFSE, f. en bandstump af hopvikna
trådändar. Sk. (Ox.). S. kliova.

KLÖFTA, klöfte-fall, klöft-hage, s. kliova.

KLÖK, s. klak.

KLÖKAS el. klöks, v. dep. 2 vara nära att
kräka, vilja spy. Götal. Klyka, klöka, v. n. id.
Sm. Klöka sej, v. r. id. Ög. D. kløge, kløges,
klørge sig,
id.

Klökning, f. kräkning. Ög.–bl. D. kløgelse.

KLÖKLINGAR, s. kläkkling.

KLÖSU, f. en besvärlig och efterhängsen
qvinna. Vb. (Ume).

KLÖTER, klöder, klör, pl. blås-tång, klo-tång;
Fucus vesiculosus. Sveriges Östra kust. Jfr Fries
Bot. utfl. 2, 81. D. d. klyder, klør.

KLÖTTER, n. boskap. Vb. Jfr kritter.

KLÖVER-HOTT, -en (p]. -hottar), m. liten
klöfver-stack. S.Sk. Jfr kott.

KLÖV-HALLTA, klövning, klövvna, s. kliova.

KNABB (pl. -ar), m. pinne, afhuggen liten gren,
egentl. efter löfbrott. ”Hugga knabba”. Ög.

KNABBA 1, v. a. 1 1) stöta lätt, knacka.
”Knabba på dörren, fönstret. Knabba rutan i tu”.
Götal.; 2) slå, piska. Sk.

Knabb, m. bestraffning med knogen. Bl.

KNABBA 2, v. n. 1 springa fort. ”Knabba
på!” Sm.,kl. Jfr knapla, knapp 1.

KNABBA 3, f. mun (när det är fråga om dess
bruk till talande); föraktligt. ”Håll knabban på
dej!” Sk.

KNABBAS, v. d. 1 munhuggas, småträta,
gnabbas. Sk. Knäbbjas, id. Ög.(Ydre).

KNABBE (pl. -bar), m. 1) knubb, klabb. Sm.;
2) liten undersättsig och stark karl. Ög.,kl.,bl.;
3) tjock och fet oxe el. tjur. Stutknabbe,
tjurknabbe.
Ög. (Gullbergs, Lysings h.), vm.

KNABER, s. knaper.

KNAGG (pl. -ar), m. 1) eg. liten knöl, knuta.
Riksspr.; 2) liten kulle. Vb.,hs.; 3) knaggigt
handtag på en lie. Knagge, m. id. Ul.-sk.
Li-knagg, Sdm.; leknagg, Sk.; 4) stark menniska.
”Dä ä en knagge te va stark”. Sm. Jfr e. knag,
knöl på trä eller hjorthorn; s. kagg 2.

Knagge-bagge, m. 1) stark menniska; 2)
knarrig, ej medgörlig menniska. Sm.

Knaggel, n. 1) ojämnheter; 2) småsten, groft
grus. Vb.

Knaggig, adj. 1) knölig, knutig, knagglig.
”Grenen ä knaggig. Vägen ä knaggig”. Sk.,hl.
Knavvlig, id. Hs. (Db.); 2) qvistig, knölig. Ög.,
sm.; 3) mager, så att benen synas; om kreatur.
Hl.; 4) knarrig, ej medgörlig. Sm. E. knaggy,
knölig; ns. knakerig, mager (knake, knota).
Dähnert.

Knaggli, adj. 1) eg. ojämn, stenig,
knagglig. Riksspr.; 2) hinderlig, krånglig, besvärlig;
som har någon svårighet med sig. ”Han fikk
ä knagglit erän”, han erhöll ett svårt uppdrag.
”Hä jär int an knagglit vä den saka”, den
saken har nog sin svårighet. ”Knagglit arbait”.
Vb.

KNAGGE, m. kotte af gran eller tall. Vg.
(Mark). Jfr knagg.

KNAIV, knaiv-skjged, knaiv-skjeds-gäddå, s. kniv.

KNAK, adj. rak, styf; om personer. Vb.,mp.

KNAKA (ipf. knaka), v. a, stöta, skada,
trampa in stickor, spik, glasbitar m. m. i fotsulan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free