- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
335

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KNA ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

òlaus. knjez, m. herre; ulaus, knez, m. id.; knezer,
m. herrskare; medelt. gr. ϰνέζης.

Knast, m. en person af någon betydenhet.
”En rier knast, en någorlunda rik person.
S.Sk.

Knes, m. 1) högdragen sälle. Sk.(Ox.), vm.;
2) styfsint menniska, som ej gifver efter. Du
ä mej en kneser”. Vm.

KNAST (pl.-ar), m. 1) knuta i bräder, plankor
eller bjelkar. Allm. Knast, knåst (knåhst), m. id.;
2) finne (i ansigtet eller på andra delar af
kroppen. Sk. D. knast; ns. knast (Richey, 129);
holl. knoest, m. id.

Knastig, adj. 1) som har knastar; om
timmer. Allm.; 2) svår, kinkig, grälaktig; i
synnerhet om on kinkig husbonde. Sk.,hl.,bl. Ns.
knastig (Richey, 129) = 1).

KNASTRA, v. a. 1 slå sönder. ”Han knastrar
sönder alla glasen”. Vm.

KNATRA 1, v. n. 1 1) braka. ”Dä knatrar å
brakar i skogen”. Vm.; 2) knarra; om snöns gnäll,
då man går eller åker på starkt frusen, snö. Bl.;
3) knastra; äta ben eller något torrt. Ög.
Knattra, Vl.

KNATRA 2, v. n. 1 småle. ”Han knatrar så
gódt. Vm. (Herv., Id.). Knattra, id. (enl.
Spegels gloss., 227). Jfr knesa, knikkär, knåttra.

KNATT, s. knott.

KNATT, n. groft grus på åkern. Deraf
knattig, adj. grusig. ”Knattig åker”. Sm.(Vestbo).

KNATT el. knatte (pl. knattar), m. bergspets,
öfversta klinten af ett berg. Vl.—sm. Knaks, m.
id. Dl. (Elfd.). Knött, m. mindre backe. Bl.
Deraf berg-knatte, m. litet berg. Nk.-sm. Fn.
kniótr, m. mindre backe.

KNATTE (pl. -knattar), m. 1) i allmänhet den
som är småväxt, liten. Nk.—bl.; 2) liten gosse,
Nk.; 3) litet djur af undersätsig växt. ”Dä ä
just en knatte te tjur-unge”. Gris-knatte, m. Nk.
—sm.; 4) liten kutting; 5) mindre sten.
Stenknatte; 6) liten sup, ”Ta en knatte te; dä
blåser väl å når du kommer ut”. Nk.; 7) stå i knatt,
växa långsamt; om trän, menniskor och kreatur.
Sm.,kl. Stå i stammpen, id. Sk. (Ox,). Jfr
knyta.

Knatti(g) (n. knattet), adj. småvuxen,
dvergartad; om trän, menniskor eller kreatur.
”Knattet berke, fere”. Sm.,ög. Knatt-vuksen, Ög.;
knatt-väkst, id. Kl.

Knattet, adv. 1) smått, dåligt. A. ”Takk
för go fägnad! B. ”Ja, Gu bärom óss, vi
havom fägnat er småfärt å knattet”; 2) fattigt.
”Dä ä knattet för honom”. Sm.

KNAUTSTEN, s. knyta.

KNAV, n. stackare, elak sälle; skällsord.
”Ett uselt knav”. Ordet förekom under hösttinget
1848 vid Sköllersta i Nerike, då en bonde från
Svennevad stämt en annan derföre att denne
oqvädat honom med detta ord. På domarens
fråga: ”kan någon i nämnden upplysa hvad detta
ord betyder?”, erhölls ett nekande svar. ”Jo,
min nådig lagman”, inföll käranden, ”nog ä dä

ett sket-ord likka”. Detta bejakade nämnden.
Ordet är alltså ohöfviskt, ehuru egentliga
betydelsen är okänd. Beslägtade härmed äro troligen:

Knavel, m. elak sälle. Ög.

Knavi(g), adj. snattaktig. S. Öl.

KNAVEL, m. 1) stör, stake. Ul.; 2) handtag på
liefästet. Plur. def. knavlan. Fl.(Öb.).

KNAVLE-GRÄS, n. Scleranthus annuus &
perennis. Svealand. Wahlenb.

KNA-VREKKA, f. ett knäppe att vrida för en
dörr, ett lock o. d. Ög.(Ydre). Jfr knape 1.

KNAVÄR (ipf. o. sup. knavrä) 1, v. a. lägga
en sammansättning af hvassa träpinnar i munnen
på kalfvar och kidlingar att de ej må dia
modern. Vb.

KNAVÄR (ipf. o. sup. knavrä) 2, v. n. 1) gå
sakta, långsamt. ”Han knavrä å gikk, dilläs han
vadht all”, han gick i sakta mak till dess han
tröttnade; 2) arbeta långsamt. Han knavrä fäll
vä di, men hä gått int val för ’óm”, han
pysslade väl dermed, men det ville ej blifva för honom;
3) knapra, tugga på torrt bröd. Vb.

KNEBEL, knevel (pl. -blar el. -vlar), m. kläpp
i en ringklocka. Hl. Knebel, knibbel, knevel,
knävvel,
m. id. Sk. På några ställen, t. ex. i
Ingelstads h. skrapar man rost af knäveln för att i
vatten intagas såsom botemedel mot vissa
sjukdomar. När denna rost skall afskrapas, bör man
tigande gå till och från ringklockorna, under
tystnad afskrapa rosten samt gå 7 gånger baklänges.
D. knevel, ns. knepel (B. W. B. 2, 822); knêwel
(Schambach, 106); nht. knöppel.

KNEBLE, knevle, s. knöpple.

KNEGGLA, v. n. 1 träta om lappri; säges eg.
om gnidare, som äro ledsamma att hafva att göra
med. Vm. Jfr knekkel.

KNEJSA (-sede, -sed), v. n. vara reslig; sätta
hufvudet högt i vädret; säges 1) om hästar, som
föra sig väl; 2) om menniskor, som brösta sig,
visa sig stolta. ”Hon knejsar”, hon sätter näsan
i vädret af högfärd. ”Bevars! hva knejsar du
ätte? De ä så knejsennes”. S.Sk. D. knejse.

Knejs, m. reslig gestalt. S.Sk.(Ox.).

Knejsed, adj. reslig. S.Sk.(Ox.).

KNEKK, knekka, kneks, kneksa, s. kni.

KNEKKEL, n. förebråelser, oupphörligt gräl.
”Dä ä tókke knekkel på’en för jävnan, så en kan
dö ve’et”. Nk. Jfr gneggel, kneggla.

KNEKS, knekks (pl. -ar), m. liten backe, kulle;
upphöjning på vägen vintertiden, så att släden
hoppar än upp än ned under åkandet. Knegs,
knigs,
m. id. Nb.,vb.,jtl. Knikk, m. liten backe
eller tvär böjning på en väg. Fl.(Nl.).

Kneksi (n. -it), adj. backig, ojämn; om väg.
Vb.

KNEKT (pl. -ar), m. 1) (i riksspr.) gemen
soldat. Knektar, m. pl. Pedicularis palustris. Bl.;
2) ett dragträ till oxar; sitter i drätten. Knegt,
knejt,
id. Sk. (Skytts, Vemm.). Fht. kneht, m.
a) gosse; b) tjenare; c) soldat (Graff 4, 576);
mht. knëht, m. a) gosse; b) tjenare; c) ung man,
som bildar sig till riddare; fe. cniht, cneoht, m.
a) gosse; b) tjenare.

Knekta, v. a. o. n. 1 1) betjena, uppvakta,
bedja med många böner om lån eller bidrag.
”Ja får löpa å knekta óm mina pengar”. Ul.,
vm.,sdm.,ög.,sm. Kneksta, id. Hs. (Db., Bj.);
kniksta, id. Sdm. (Ornö), fl. (Ingo); 2) göra sig
Ödmjuk, vara ödmjuk, krusa för någon. Hs., fl.
(Pargas), ög.,sm. Kniksta, Fl.(Ingo).
Knäkktä, G.; knikkta, Sm. Kneekt (ipf. ), v. n.
ödmjukt och ifrigt anhålla om något. ”Han
knektä å ba sä innerligen”. Vb. I detta verb
förekommer den ursprungliga betydelsen af knekt,
tjenare. Gl. sv. knekta. Job 11 19; 19, 17.

Knikta-fólket, n. def. soldathopen. Sm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free