- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
337

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KNI ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Knipsa, knifsa, v. a. 1) hastigt knipa; 2)
nypa, slå. ”Han knispa te’n, å dä just regalt”.
I denna senare betydelse nyttjas ordet endast
såvida blott ett enda slag, men detta dugtigt,
utdelas. Nk,; 3) i ett hugg eller hastigt afhugga.
G., bl.

Knip-stomm, m. en urhålkad trä-cylinder
med betäckning i båda ändar och öppning på
sidan, hvilken fastbindes vid en trästam, hvari
knipan (Fuligula clangula) lägger sina ägg. Den
beskattas under tiden efter hand, dock så att
alltid ett eller två ägg qvarlemnas. Vb.

Knip-tagjen, adj. stark, rask. ”Knip-tajna
hera”, raska ynglingar. Sm.

KNIP 2, m. bergsklint. Ordet förekommer i
Hjorta-knipen, m. def. en smal bergvägg i Skärali
af Onsjö härad i Skåne. S. gnaup.

KNIPPA (pl. -por), f. 1) backe, höjd.
Bakk-knippa, mindre backe. Vm.; 2) ojämnhet å
vinterväg, vållad af snö, som under mycken körning
blifvit sammanförd. Gloppor el. groppor, f. pl.
id. Vm. ”Hugga knippor”, taga bort ojämnheter
och gropar, när vägar lagas om vintern. Hs.—vm.
Jfr knip 2.

Knippu(g), knippig, adj. gropig, hålig; om
vinterväg. Vm.

KNIPPEL 1 (pl. -plar), m. 1) eg. stor käpp,
knölpåk. Riksspr. Knepel, kniffel, knyppel, m. id.
Vg. Knyppel, m. id. G.; 2) (torr) gren, som
blåst ner från trän i skogen. Bl. (Bräkne h.); 3)
klippare, skälm. Sk,hl.,bl. Kniffler, m. id. Sm.
Gl. sv. knippel; d. knippel, stor käpp; nht.
knüppel.

Kniffla, kneffla, v. a. 1 slå, basa. Vg.
Knöffla, id. Dls.

Knipplingar, m. pl. små, runda vedträn. Bl.

KNIPPEL 2, s. knöpple.

KNIRKA, v. n. 1 knarka; om frusen snö, torrt
läder, skodon m. m. Sk. D. knirke; ns. knirken,
v. n. knarra; mest om skodon (Schambach, 106).

Knirk (1. knirkj), m. knarrande. Sk.

Knirsa el. knarrsa, v. n. 1 knastra; om det
ljud, som uppkommer, då man går på hårdt
tillfrusen snö. ”Hä ä så kallt att snön
knarrsar under föttren”. Fl. (Ingo).

KNISP, adj. kåt, brunstig; om folk. Hs. (Db.).

Knispa, v. a. o. n. 1, coire; egentl. om
kattor. Sdm.—sm. Jfr kispa, gispa.

Knispanne, n. coitus. Ög.

Knispare, m. otuktig karl, horefux.
Horeknispare, m. högst otuktig karl. Sm.

Knispä, f. lättsinnig och näsvis ung qvinna,
Sdm. Knispa, f. elakt, snålt fruntimmer. Hl.
(Slättåkra).

KNISPA 1, v. a. 1 afdraga (skinn) af mindre
djur; i föraktlig mening om s. k. orena djur; ofta
om kattor. Sdm. (Strengnäs, Öfver-Selö).

KNISPA 2, v. n. 1 1) skära eller bita i sten
eller stenhårda ämnen. ”Knispa mä tännerna”;
2) gnissla; om ljudet som deraf uppkommer.
S.Sk.

KNISSLA (ipf. o. sup. knissla), v. n. flina, ej
våga skratta högt. Hs. (Db.). Jfr fnissla, kny.

KNIV, m. 1) eg. knif. Riksspr. Knaiv, m. id.
Dl.; knejv, m. id. Nb. (Ö. Cal.); 2) balja,
fröbalja. Deraf böna-kniv, m. bönbalja, ärta-kniv, m.
ärtbalja. Benämningen af likheten med en knif.
Hl. (Värö). Fsv. kniver, knifver, knifr, m. a)
knif. ÖGL. VGL. GL. S.S. 1, 95; b) kort svärd.
Alex. M.; fn. knifr; fe. cnif; e. knife; ns. knief
(B. W. B. 2, 823).

Knaiv-skjed (läs: knaiv-stjed), n. kniffodral.
Dl. (Elfd.). D. knivskede.

Knaiv-skjeds-gäddå, f. liten gädda. Dl.
(Våmh.).

Knifsa, v. a. 1 (med knif) afskära. ”Knifsa
av”. Hs., m. fl. Nht. dial. knipsen (Idiot.
pruss.).

Kniva-köp, n. slagsmål (eg. med knifvar).
Sm. (Vestbo).

Knivas, v. d. 1 slås (eg. med knifvar).
”De knivas å slås”. Sm. (Vestbo), vm. D.
knives, slås med knifvar (Moths ordb.).

Kniv-drag (def. -gje eller -gji, pl. -drag, def.
-draga), n. knifhugg. Hs. (Db.).

Kniv-ske-don, n. knifskiddon; en
metallkedja med vidfästad knif i grannt utsiradt
fodral. Dl. (Floda).

Kniv-ski(d)a, f. lie-hylster; omhölje (af
näfver) kring en lie. Hs. (Db., Bj.).

KNO 1 (pl. -ar), m. knoge; knytnäfve. ”Slå
knoana i borde”. Fl. (Nl.), sk., m. fl. Knok,
m. Vb.; knok, knauk, m. Nb. (Calix); knokjil (1.
knotjil, m. Dl.; knugge, m. Hs. (Db.); noä, m.
id. G. Fn. knúi, m. condylus digiti; n. knue,
m. id.

Ben-knoka, f. benknota. Hs. (Db.).

Knjokel (pl. -är), m. 1) knoge. Dl. (Mora).
Knjokel (pl. -ar), m. id. Dl. (Elfd.); 2) fotknöl.
Dl. (Mora).

Knóga 1, v. n. 1 flå huden af ett djur med
knogarne, aflossa huden genom att skjuta den
knutna handen under densamma. Nk. Knoga
(ipf. knoga), v. a. 1) flå (skinn af kreatur).

Knova, knoa (ipf. id.), id. ”Góbbin knoa
skinne å märren”; 2) afskafva (bark af trän). Fl.
(Ingo).

Knoga 2, v. n. 1 1) arbeta med något, som
tager de svaga kraftema i starkt anspråk;
arbeta långsamt, men jämnt. ”Knoga mä arbete.
Knoga å dra. Han knogar å arbetar; knogar å
läser”. Hs.—sm. Knugg (ipf. -a), verb. descript.
göra något sakta. ”Han knugg å arbeit”, han
arbetar sakta. Fl. (GK., K.); 2) vara flitig och
mån samt med litet arbeta sig fram. ”Han
knogar sej fram”. Allm. Knoog (ipf. knogä),
id. ”Han knoga säg fram i sin föttudom”.
Vb.,jtl.; 3) röra sig sakta, men dock efter hvad
krafterna förmå. ”Han kom knogannes”. Nk.
”Knoga åsta”, id. Sm.,kl.; 4) hushålla något
för starkt i smått, öfverdrifvet spara. ”Knoga
ihop, knoga med”. Allm. Knoga betyder
egentligen, såsom Ihre (gl. 1, 1108) anmärkt:
manibus genubusque eniti.

Kkoger, m. en som öfverdrifvet sparar,
hushållar, tager vara på äfven det minsta och
mycket flitigt använder tiden. Nk. Vanligen
säges knogare, m. Allm.

Kogiger, adj. 1) arbetsam, sparsam; 2)för
mycket knog, öfverdrifvet sparsam. Nk.

Knoka, knåka, v. a. 1 trycka ner, hopklämma,
ligga hårdt på. ”Knåka ihop kläderna. Knåka
ner sängen”. Vg.,ög.,vm. Knåka, ”Knåka
te; knåka ihop”. Bl.; knåga, ”Ja knågade

brystet”. Sk.; knukä, id.: ”knukä ner”, trycka
ner. S. G.; knökka, id. Dls.,vl. D. knuge;
nfris. knuke (Qutz., 166).

Knokkel (pl. -klar), m. 1) utstående

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 21:07:53 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free