- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
343

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KOK ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

KóKKA 1, f. en puppa af fjäril eller annan
insekt. Hl. (Slöinge). Jfr gr. ϰόϰϰος m.
fruktkärna; skr. kóca, ägg.

Kókka 2, s. koka.

KóKKA 3, s. kakka.

KóKKA 4, s. kókk.

KOKKEL (pl. kokklar), m. koka, jordklimp.
Vg. Kokkä (pl. kokkur), f., kokla (pl. koklor),
f. Nk.; kogel, m. Hl.; koggel, m. Bhl. Fn. kökkr,
m. jordklimp; köggull, m.; fin. kokkara, id.

Kókkel-bom, m. åkertrumla. Bhl.
Kókklabullt, m. id. Vg.

Kukker-älla, f. sädesärla (som hoppar på
kokorna eller torfvorna). Hs. (Db.). Kokhälla,
f. id. Sdm.

KóL, m. 1) ursprungliga betydelsen af detta
ord i fornspråket synes, såsom Ihre (gl. 1, 1118)
antagit, hafva varit eld. Ordet har likväl ej
enbart i denna betydelse påträffats i fsv., men
nedan upptagna ord ur våra munarter gifva
anledning att antaga nämnda betydelse varit den
ursprungliga. 2) i nuvarande riksspråk betyder det:
pruna, carbo. Kul, käul, n. kol. G. Kull´, m.
id.; deraf stenkull, m. stenkol. Sk. Fn. kol, n.
carbo.

Kóla, f. kolmila. Gstr.

Kóla-bråta, m. kolved. Fl. (Ingo).

Kóla-grav, f. kolbotten, ställe på marken
der kolbränning egt eller eger rum. Dl. (Elfd.).

Kólande el. kólanne, adv. såsom kol. "K.
mörkt, svart". Götaland. N. kolende, id.

Kólna, v. n. 1 svartna. "Dä kólna for
ögonen". Vm. (Herv., Id.).

Lsne,, m. ljusbrand, förkolnad veke på
ljus. Nk.

Kólstrad, adj. lindrigt angripen af eld;
kolad blott till ytan. Kl.

Kól-vass, m. Scirpus lacustris. Svealand.
"Ob colorem". Wahlenberg.

Kylla, kölla, v. a. 1 göra upp eld, tända
på, lägga i ugnen, elda. Vg. Kylla, v. a. 1
id. "Kylla eld", tända upp eld. Bhl. Kölna,
v. a. 1 id. "Kölna i kakkelonen", tända upp
eld i kakelugnen. Sk.,bl. "Kölna fyr", tända
eld på kas för att värma sig; om vaktpojkar,
då de om hösten vakta kreaturen. Sk. D. d.
köllna, v. a. tända upp eld (Bornholm); fe.
cylne, ugn; e. kiln, id.; lat. calere, v. n. glöda,
vara het, calescere, glöda, råka i hetta, calidus,
varm, het, calor, m. värme, hetta, culina eller
colina, f. kök. Nonius, (ed. Lips. 1826, p. 55)
åberopar Varro, sägande: Varro de vita populi
Romani libro primo
: "colina, dicta ab eo, quod
ibi colebant ignem"); hindost. cûlha, ett
eldställe; hebr. קִִִﬥה, torka vid eld, steka; niph.
part. något brändt, d. ä. brand, antändning,
brännhetta; skr. ǵval, lysa, brinna; lett. kwêle,
glöd; hindost. koelâ, kol; beng. kajla. id.; fn.
kol, n. a) kol: carbo; b) fyrfat; koljarn, n.
eldstål, hvarmed ur flintan slås eld; kolbytur,
m. fyrbötare, som upptänder eld. Hættil Hægns
hist., s. 4; kola, f. lampa; n. kola, f.
tranlampa; fsv. kolbrænna, m. kolbrännare:
carbonariua. VGL.; koleldh, m. koleld. S. Marg. s.
197; kulsvarter, adj. kolsvart. Sv. Pr. L. XX,
s. 288 (fn. kolsvartr. id.); kulsvarf (kol svarff),
n. den olyckshändelse, då man, hustru och
deras barn på en gång blifva innebrända. ÖGL.;
d. kol, kull, kol; fe. col; e. coal; fht. cholo;
mht. kol; nht. kohle.

Kylle-stikka (pl. -kor), f. smal, torr
ugnsticka att dermed upptända eld. Vg. (Frökinds
m. fl. härader) )( förlåg, m. gröfre ugnsticka.
Vg.

Kölle, kylle, n. tändstickor att lätt tända
upp eld med; torrved. Vg. Kölne, n. bränsle.
"Bär in kölne, så att du kan kölna i kölnan".
Sm.,sk.,hl.,bl.

Kölne-hus, n. kölna, torkhus, malthus. Sk.
(Ox.). Fsv. kölna, f. VGL.; d. kjölle; n. kylna,
kjone, f. id.

KOLA 1, v. n. 1 1) krypa; om ormar. Kila,
v. n. id.; 2) dä kolar i kroppen, det kryper i
kroppen; säges om känslan, som förorsakas deraf
att man intager något starkt, t. ex. bränvin. Sdm.

KOLA 2, v. n. 1 ropa högt i skogen, med
rösten eller med tillhjelp af horn, i synnerhet till
boskapen. Hs., Ö. Dl. Korla, id. V. Dl. (Lima).
Fn. korra, sjunga for barn. Jfr kull 1.

Kul-wónn, n. vallhorn; horn, med hvilket
man i vallskog ropar till kreaturen. Dl. (Mora).

Kull-lúa, v. n. sjunga under det man
vallar kreaturen. Hs. (Db., Bj.).

KOLA 3, s. korla.

KOLA AV el. å, v. n. 1 1) eg. dö. Riksspr. (i
hvardagligt tal). Kora å, id. Kl.; 2) svimma,
blifva sanslös. Vm.,ög.,fl. (Öb.). Kool (ipf. ),
Vb.; 3) tyna af. Bl. Fin. kuolen, v. n. a) dö; b)
fig. domna, förlora kraft och styrka: jalka kuolee,
foten domnar; c) vissna; ruoho kuolee, gräset
vissnar; kuolia, död, liflös; esthn. kolima, koolma,
dö; votjak. kulini; syrj. kulünü, id.; fin. kuolettan;
esthn. koletama, döda; finn. kuolo, kuollo, kuolema,
död: mors; karel. kualim; mordvin. kulomo,

kalomo; syrjän. kulem, kolem;</i> votjak. kulon;
vogul. kalam; ostjak. kalol, kul, id.; ung. kolt,
mortuus. Andra ordfränder anföras under kväla.

KOLA-BKÅTA, kola-grav, kolande, s. kól.

KOLK, s. kålk.

KóLL, m. 1) öfre delen af hufvudet. Vg. Kulle,
m. hjessa. Bl. Kulla, f. id. G.; 2) kulle, den
delen af en hatt, som betäcker hjessan. Vg.; 3)
toppen af en kolmila. Kull, m.; deraf kull-vö(d),
m. )( under-rings-vö(d), m. Sdm. Fsv. kolder,
m. hufvudskål, hufvud. VML.; fn. kollr, m. a) id.;
b)spets, topp; koll, m. id.; n. kolle, m. bergtopp;
pers. qulle, id.; beng. kuli, hjernskål; hindost. kallah,
hufvud; ryss. golová, id.; sp. cholla, hjessa;
gael., ir. coll, hufvud; nacke; fpreuss. gallu,
hufvud; hindi kalla, id.

Kolla 1, f. 1) ko som saknar horn. Vg.
Kulla, f. id. A. "Hvarföre fikk kulla inga
horn?" B. "Jo, för ho skulle inte stånga å se
dem". Sm.; 2) elgko. Vl. Fn. kolla, f. ko som
saknar horn; jfr gr. ϰόλος, adj. a) stympad,
med afbruten spets; b) med afbrutna horn eller
utan horn,γένος βοῶν. Herod. 4, 29; n. kolla,
f. ko som icke har horn; hjortkolla, f. hind,
elgskolle, f. elgko.

Kolla 2, f. mjölkstäfva, upptill vid, nertill
afsmalnande, med handtag på sidan, utan lock.
Vl.,dls.,vg. Kóll-bötta, kólle-bötta, f. id. Vg.
(Elfsb.). Kullbytta, f. mjölkbytta med ett
handtag. Sm. (Vestbo). Kóllstop, n. bytta,
mjölkbunke utan öron eller handtag. Hl. Jfr
lókke-bötta. N. kolla, f. mjölkkärl, kollbytta, f. id.;
kollut, adj. afstympad, rundaktig i toppen; fn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0373.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free