- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
372

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bestyrkes särskildt af vårt fornspråk och dess ännu
lefvande munarter: fsv. och fn. qvika, v. n.
röra sig, lefva; kvikk, adj. lefvande, liflig, flytande;
kvakä, v. n. smattra som en anka. G.; kvakkel,
n. vämjelse. Sm.; kvakkla, v. n. qväljas, vara
nära att kräkas (röra sig i magen). Ög., sm., bl.;
kvek, n. fäkreatur. Bhl., vl., jemte flera andra, som
här nedan anföras.

Kvej-söll, n. qvicksilfver. Sk. (Vemm.).
Fn. kvikasilfr; nht. quecksilber; fht. qvechsilbar,
quecksilubar;
holl. kwikzilver; fe. cvicseolfer;
e. quicksilver; d. queksölv.

Kvek, n. fäkreatur. Bbl., vl. Ffris. kuic; fsax.
quiccafè; fn. kvikfè; d. kvæg, id.; fsv. kviki, m.
(lefvande) kreatur. ÖGL.

Kveka, v. n. sätta mjölk i jufret; om kor
och får, då de börja få mjölk i jufret. Vg.
(Kind).

Kve-kast (ljudvigten på sista stafvelsen), n.
väg, vid hvars sidor jordvallar äro uppkastade
för att derigenom hindra boskapskreaturen
(kveget) att gå in på åkern. Sk. (Klagstorp i Ox.).
Föråldradt ord.

Kvekka ópp, v.a. 1 upplifva, uppmuntra. Sm.
E. to quicken; d. kvæge, vederqvicka, upplifva.

Kvekke, m. qvickrot: Triticum repens. Nk.,
sm. Kveka, f., kvik-tåg, id. Vm. N. kvika, f.;
d. kvæk-græs, n.; ns. queke, f.; fe. cvice, gräs;
e. quick-grass; nht. quecke, f.; holl. kweek, f. id.

Kvekkna, v. n. 1 visa lif, gifva tecken till
lif; om fostrets första rörelse i moderlifvet.
"Barnä ha kvekkna. Dä kvekkna för en månä
sen". Nk.

Kvek-lera, f. fin lera, starkt genomdränkt
och uppmjukad af källådror. "Fastna i
kveklera". Hl. D. d. kvekleer.

Kvek-sand, m. fin sand mycket genomdränkt
af källådror. Hl. Kvegsand, kvegsånn, m. id.
Sk. (N. Åsbo).

Kvie-ko, f. ung ko, som kalfvat en gång.
Sk. (Vemm.).

Kvik-bent-da(g), m. vårdagjämningsdagen
den 21 mars, då man tror att alla ormar och
maskar qvickna vid. Makk-bent-da(g), m. id.
Runö, Wormsö. S. makk.

Kvikk, m. 1) den inre delen af ett horn; den
mjuka benspetsen, som uppfyller det inre
rummet af ett horn. Vb. Kveke, m. id. Ög.;
kvekke, m. id. Kl. Stäle, m. id. S. Sk.; 2) det inre
ömma hornet af hästhofven. Vb. Kveke, m.
Sk. (Ing.). N. kvik, n. id.; fn. kvika, f.

Kvikka, f. jäst. Runö. Fn. kvikur, f. pl.;
n. kveik, f.; d. d. kvæger, id. Jfr cy. chwig,
"fermented"; bay. kikk, kekk, kikel, n. surdeg
(Schmeller 2, 280). Begreppet, som ligger till
grund för benämningen, är: något uppfriskande,
vederqvickande.

Kvikka sej, v. r. 1 skynda sig, vara liflig
och rask (vid ett företag). Hs.—sk.

Kvikkende, n. kreatur. Fl. (Pargas). Fn.
kvikindi, n.; n. kvikjende, n. id. Jfr Rdq. 1,
417.

Kvikk-horn, kvekk-horn, n. vallhorn, gjordt
af ett horn, som fallit af ett lefvande kreatur
under stångning, och tros dess ljud hafva en
underbar verkan, enkannerligen om hornet vid
stångningen blifvit upptaget innan det hunnit så
nedfalla, att det vidrört jorden. Dybeck, sv.
vallv. s. 47.

Kwikk-ställd el. kwekk-ställd, adj. rask i
sina vändningar, liflig. Bl. (Östra). Kveg-stålld
id. Bl. (Lister).

Kvikk-sänke, n. källdrag under en väg eller
i sidländ mark. "Der ä riktigt kvikksänke
på vägjen". Sk. Kvegsänke, n. id. Bl.

Kvikk-tänkt, adj. 1) som har lätt
fattningsgåfva, redigt hufvud. Nk.; 2) fyndig, som har
lätt för att språka. Sdm.; 3) färdig att hastigt
göra ett arbete eller uträtta en sak )( ofjun.
Sm. (Uppvidd.), kl. (Tjust).

Kvinkån (ipf. kvinknä), v. n. qvickna vid
komma till lifs. Vb.

Kväjnändä, f. qviga. G. Fsv. qvighandi,
qvigændi, qvigande,
n. a) stut; b) qviga. UL.
SML. HL.; fn. kvigindi, qvigendi.

KVILA, v. a. o. n. 1 hvila. Dagö, Wi. N.
kvila; fn. hvila.

Kvila, f. 1) hvila; 2) hviloställe; ställe att
hvila eller rasta på. Vl. (Elfd.). N. kvile.

KVILLA v. n. 2 rinna upp, välla upp,
välla fram ur jorden. Kl. Mht. quillen (kval,
kullen, gequollen),
v. n. (Ben. 1, 898): fht. quellan
(qual, quullun, quollan).
Graff 4, 655; nht.
quellen, id. Det synes vara sannolikt att vårt
svenska landskapsord fordom haft stark böjning:
kvilla, kvall, kvullit, och ursprungligen betydt svälla,
svälla upp: intumescere; hvaraf sedan den
nuvarande bemärkelsen: välla upp, rinna upp. Till
denna förmodan föranledes man af nedan
upptagna ord ur svenska munarterna. Att äfven i fe.
ett starkt verbum cëllan (ceall, cullon, collen),
svälla, uppblåsas, fordomtima funnits, synes
troligt, då man tager i betraktande: cille (cylle), m.
a) större lerkärl med bred botten; b) buk; cellod,
adj. eller p.p. rund; calla, m. behjertad man;
cealljan, skrika; collen, adj. uppblåst. Jfr L.
Ettmuller, Lex. anglos., 380.

Kvall, -en (pl. kvallar), m. 1) upphöjning
på en yta; knöl; deraf fot-kvallar, is-kvallar,
m. pl. Sm., kl.; 2) omogen tall utan kärnig ved
)( tjur. Ög. Kvall, f. omogen fur eller gran.
"Ena kvall"; 3) omogen ved. "Dä ä bara
kvaller". Vg. (Vartofta h.).

Kvall-buki(g), kvall-bukki, adj. med
utstående buk; om häst. Ög.

Kvallig, adj. 1) bukig; om drägtig märr.
Sm. (Kinnevalds h.), sdm. (Sorunda s:n); 2)
kärnlös, omogen; om ved, skog. "Feren,
stókken ä så kvallig". Sm., kl. "Skogen ä så
kvallig". Ög.

Kvall-skog, m. kärnlös skog; om barrträn,
som växa knöliga, krokiga och kvistiga samt
tillfölje deraf svårklufna blott till bränsle
användas. Ög. (Ydre), sm., kl. (Stranda).

Kvall-tammp (pl. -ar), m. afhuggen såg- eller
vedstock, som är nästan kärnlös. Sm. (Kinnev.).

Kvill, f. 1) vattendrag; gren af en å eller
bäck. Kl. (Tjust, Stranda), sm. (Vestbo); 2)
stället, der en liten å flyter in i en större. Sm.
(Östra h.). Jfr kvisl.

KVILLA, kvillan, kvillater, kviller, kvillra,
kvillrig, kvillsam,
s. kvia.

KVIMSANE, adj. raglande. Hs. (Db.). S.
hvimsa.

KVINKA, v. n. 1 qvida, jämra sig. Fl. (Nl.),
Wi. Hvinka, id. Nukkö. N. kvinke, id.; fn.
kveina, kveinka; n. kvina, id.; nfris. quinen, klaga,
vara sjuk (Outz., 268); holl. kwijnen, vara sjuk;
ffris. kvinka, tvina, vissna bort; bay. quenken,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free