- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
373

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KVI ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

quenkeln, sucka (Schmeller 4,88); kärnt. kwienz’n,
qvida (Lexer, 170); ns. quinen, klaga (B. W. B.
3, 408); cy. cwyn, m. gråt, klagan; cwyno, gråta;
jämra sig; moes. qvainon, gråta, begråta;
πενϑεῖν fe. cvinan (cvân, cvinon, cvinen), tvina;
cvincan (cvanc, cvuncon, cvuncen), aftyna, vissna
bort. Jfr kvia.

Kvinklig, adj. 1) sjuklig, opasslig. Sm.; 2)
aftynande; t. ex. om ett sjukt barn. Bl.

KVINNA, f. 1) eg. qvinna. Riksspr.; 2) hustru;
uttalas ofta kvinge. S. Sk.; kwinne, Bl.; kvenna,
Sm. Fsv. qvinna, qvenna, f. qvinna. LL.; fn.
kvinna, f. qvinna; fe. cwen; fht., fsax. quena; d.
kvinde; moes. qvens, qveins, qvino, f. qvinna,
hustru. Jfr kóna.

Kvinn-fólka-lip, n. gråt af fruntimmer. Sm.

Kvinn-fólks-menskä, n. qvinna.
Kvinne-mennskä, n. id. G.

Kvinn-hjon, n. qvinsperson. Fl. (Pargas).

Kvinno-altare, s. julaltare.

Kvinnsk, adj. kättjefull; om manfolk. Vm.
(Herv., Id.).

Kvinn-timbar, n. fruntimmer; (stundom på
skämt). G.

Kvinna-mässä, f. kyndelsmessa; troligen
blott en skämtsam förvridning af kyndels-mässa.
G.

Kvinn-mäss-knåbben, m. def. oväder
omkring kyndelsmessotiden. G. Kyndelsmässo-knutar,
m. pl. id. S. Sverige.

Kvinnsa, f. qvinfolk. Kl. (Stranda).

Kvinn-sida, f. eg. qvinnosida; hvad som
hörer till hustrun eller fruntimren på gården. ”Hä
jär int ann dåligt vä kvinnsida i den gåln”, i
den gården råder en dålig, overksam, sjuklig
eller slösaktig hustru (allt efter omständigheterna),
o. s. v.; mannen har litet eller intet biträde
af sin hustru eller sina fruntimmer eller blir
genom deras förvållande till sin jordiska välfärd
förstörd. Vb.

Kvinnsku, f. 1) mödom; 2) äkta hustrus ära.
Norrl. (enl. Ihre, D.L. 101). Fsv. qvinska, f.
qvinlig heder. Biærk. R. 15,4; fn. kvennska, f.
a) mulieritas; b) pudor muliebris. (Egils.).

Kvinnsl, n. qvinna, qvinfolk. Ög.

KVINSEL, kvinsla, kvinsle, s. kinda.

KVIRA, v. n. 1 qvida, jämra sig, klaga. Åm.
Kviir (ipf. kvirä), id. Vb., mp. Kviir, kvär (ipf.
), id. Jtl. Mht. quiren (quar, quâren), v. n.
sucka (Ben. 1, 898); fht. queran (quir, quar, quâr),
id. Graff 4, 679; fe. cëarjan, klaga; fn. kæra, id.;
österr. quirren, skrika, gråta (Höfer 2, 362). S.
kora 1, som troligen är samma ord. Jfr kvia.

Kverla, v. n. 1 1) jämra sig, qvida, t. ex.
om ett litet sjukt barn. "Barnet kverlar"; 2)
skrocka; om hönor då de vilja värpa. "Hönera
kverla". Sm. Jfr kvidla.

Kverlan, f. jämrande, klagan; t. ex. om ett
litet sjukt barn. Sm. Jfr kvillan.

Kvirrig, adj. som jämrar sig. Mp.

Kyrlot, adj. otålig, knarrig. Sm.

KVISL (p. -är), f. gren: 1) gren eller arm af
en elf, som åter faller ut i elfven. Äfven kweisl
el. kwaisl (pl. -är), f. Dl. (Elfd;, Våmh.); 2)
dynggrep. Äfven kvill, kvill, f. Jtl., hj. Fn. kvísl, f.
gren; n. kvisl, kvitl, f. a) gren eller arm af en
elf; b) dynggrepe; isl. taðkvisl, f. dynggrepe. Af
detta gamla ord kvisl, f. gren ha vi det fornnordiska
namnet på floden Don (Vanais) Vana-kvisl.
Jfr kvill.

KVISLA, kvissli, s. kvesa 1.

KVIST 1 (pl. -ar), m. 1) eg. böjlig smågren.
Riksspr.; 2) visp eller grötkräkla. Vg. Gröde-stikke
(läs: gröde-stittje), f. id. Sk. (Ox.). Fsv.
qvister, m. qvist: ramusculus. S.S. 2, 111. Alex.
M.; deraf löf-qvister, m. löfqvist. Cod. A 27, f.
58 v.; vinqvister, m. vinqvist. S.F.S. 6, 235; fn.
kvistr, m.; n. kvist, m. gren.

Kvista, v.a. 1 l) eg. (såsom i riksspr.) afhugga
qvistar af trän; 2) skilja åt. "Kvista tarmarne",
skilja tarmarne från kött; 3) kvista ryggen,
hugga ryggraden ur ett slagtadt kreatur. Vm.
(Herv., Id.).

Kvist-fógel, m. fogel, som sitter i trän på
qvistarne och icke på marken. Ög.

Kvistig, adj. 1) eg. full af qvistar. Riksspr.;
2) svår att behandla, svårfattlig, kinkig. Allm.

KVIST 2 (pl. -ar), m. utbyggnad öfver
förstugu-trappan; bislag. Allm. N. kvist, m.
utbyggning på ett tak.

KVISTA, v. n. 1 springa, löpa. "Kvista sin
kos, kvista i väg, kvista te sta’n, kvista å". Allm.
N. kvista, id. Hörer hit skr. cest, se movere,
ire, adire? Jfr kósta.

KVIT, s. hvit.

KVITTRA (pl. -ror), f. ett litet stycke;
afslagen mindre del af en sten; grus-sten. Sand-kvittra,
sten-kvittra,
f. Kl. (Stranda).

KVIVA, v. a. 1 omlinda, knyta (kläder, eg.
schalar) om sig. Fl. (Öb.). Nästan obrukligt ord.
Jfr sv. vefva, v. a.

KVIVLA, v. n. 1 tvifla. Fl. (Nl.). Kvivl, id. Fl.
(Qvarkens öar). Fht. quifalôn, tvifla (Kero, enl.
Bopp, vergl. gr. 1, 112).

KWÅ, num. två. Fl. (Ingos skärgård). Kvau,
Kl. Fht. quei (accus. n.), num. två (Kero, enl.
Bopp, vergl. gr. 1, 112).

Kvänne, num. ord. tvenne. Kl.

KWÅDA, f. kåda. Dl. Kvadå, f. G.; koa, f.
Vb., hs.; koe (def. koä), f. id. Jtl. Fn. kvoða,
f. id.

Grå-kwåda, f. grankåda. Dl. (Mora).
Gräne-kvadå, f. G. (F.).

Går-koa, f. sämre kåda, som ej duger att
tugga. Mp. Giru-kwåda (läs: djiru-kwåda), f.
Dl. (Garberg, Mora); gyri-kwåda (läs:
djyri-kwåda), f. id. Dl. (Orsa).

Ko-gär (mjukt g), n. eg. kåd-bildning; ställe
på ett barrträ, der man med knif eller yxa gjort
en inskärning eller afbarkat en liten bit, så att
saften kan stanna der och bilda kåda. Jtl. Af
gära v. a. göra, bilda.

Ko-lobb, m. ett redskap, hvarmed liar
hvässas, och består af en på båda sidor rännformigt
urhålkad trästicka, hvari är gjuten en blandning
af kåda och sand, som sedermera tillhårdnar
och begagnas såsom bryne. Dylikt verktyg för
samma ändamål bestrykes äfven med kokhett
beck, hvarpå strös fin sand och kallas
strykstikka. Vb.

Ko-skate, m. kådig, vissnad topp på en
tall. Hs. (Norrbo). S. skate.

Kvad, n. ett slags kitt, utgörande en
kådaktig massa, som vid näfvers bränning afskrapas i
vatten, tuggas och blifver ett spänstigt ämne,
hvilket åter värmes vid eld och användes att
hopfästa sönderslagna lerkärl. Sdm. Kväd, n. Åm.;


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 02:37:59 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free