- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
374

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kväe (def. kväe, pl. kväa, def. kväan), n. Hs.
(Db.); kved, n. id. Vm. (Herv., Id.).

Kväda, v. a. 1 med sålunda beredt kitt
limma ihop lerkärl. "Kväda hop". Åm. Kväa, v.
a. id. Hs. (Db.).

Läkj-kwåda, f. läkekåda; kåda som
användes att stryka på sår, t. ex. då man skurit sig.
Dl. (Garberg, Mora).

Späng-koa, f. grankåda som allmänt tuggas
af fruntimmer. Mp. Spänn-koa, f. id. Vb. (Åsele).
Tugg-kwåda, f. id. Dl. (Elfd.).

Tåll-kwåda, f. kåda af tall. Dl. (Mora).

KVÅL, n. tvål. Fl. (Ingos skärgård).

KVÅNGJIN, p.p. tvungen. Fl. (Ingos skärgård).

KVÅNT (pl. -ar), m. kort, kubbigt trästycke,
som afhugges från en större bjelke. Sdm. (Selö).

KVÅT, s. kvant 1.

KWÅTT, s. kvatt.

KWÄÐÅ (pr. kwäð, pl. kwäðum, ipf. kwað, pl.
kwaðum, sup. kwädið), v. a. sjunga (en visa),
qväda. Dl. Kwäa (ipf. kwa, sup. kwäi), id. Hs.
(Db.). Kväa (ipf. kvad, kva, kvadde el. kvädde),
sup. kvatt el. kvätt), 1) id.; 2) skrocka; om höns,
då de skola värpa. "Hönera kväa". Sm. Fsv.
kuæþa (ipf. kvaþ, ÖGL.; koþ, VGL.), v. a. säga;
deraf iakvæþi, n. yttradt bifall. ÖGL.; okvæþi, n.
något som är otillbörligt att säga; okvæþins orþ
(okvæþings orþ),
n. oqvädinsord; okvæþis orþ, n.
id. ÖGL.; fn. kveða (kvað, kveðit), v. a. a) säga,
påstå, berätta; b) dikta (vers); n. kvede el. kvea,
sjunga, qväda; fe. cwæðan; fnt. quedan;
mht. queden; fsax. quedhan, quethan; ffris, queda, quetha;
moes. quiþan; skr. kat, att säga, tala; beng.
katan, id. Jfr lt. in-qua-m.

KVÄ-FLASK, adv. framstupa. "Han fol
kvä-flask". Fl. (Värö i Öb.). Ursprungligen måhända
kväd-flask el. kved-flask. S. kwið, mage.

KVÄJNDÄ, s. kvikk.

KVÄLA (ipf. kvalde), v. a. 1) plåga, qvälja.
"Dä kväl mi"; 2) strypa. G. Kwäla el. gwäla
(-a, -a),
v. n. gnälla, jämra sig. Hs. (Db.). Fsv.
kvælia el. quælia (pr. qvæl, ipf. qvalde), v. a. a)
oroa, besvära (med rättegång). UL. HL. S.S. 2,
153. Didr. af B. 338, 7; b) klandra, väcka tvist
om. ÖGL.; deraf kval, n. a) qval, oro. S.F.S. 4,
256; b) tvist, klander. ÖGL.; qvala lös, adj. fri
för tilltal eller ansvar. UL. VML.;
oqvalder,oqvælder, adj. a) oroad, oqvald. Cod. A. 27, f. 20:
"thu mat stundom thær af koma til fafænga ok
syndelika thanka som thit samwit blifwir ey oqvalt
af"; b) oklandrad, om hvilken ej anställes
rättegång eller åtal. VML. SML.; fn. kvelja (kvalda,
kvalit),
v. a. a) oroa, ängsla; b) döda; fht.
quelan (ipf. qual); mht. queln, oroas, ängslas; fsax.
quelan, a) id.; b) dö; quelmian, döda; fe. cvelan,
cvylan,
omkomma, förgås, dö; d. kvæle (kvalte,
kvalt),
v. a. döda en lefvande varelse genom att
hämma andedrägten; kvæle, v. a. plåga, oroa; fd.
qual, m. död; deraf qual-drik, m. giftig, dödlig
dryck (Harpestreng); d. kval, m. plåga, oro; fe.
cvelian, cvellan, v. a. döda; e. kill, id.; quail,
kufva, dämpa; moes. ana-qval, n. lugn, ro.

Kvalkä-bär, m. 1) eg. qväljande bär; b)
Viburnum opulus. Kålkon? så kallas hela
busken. G. (F.).

Kvallmt, adj. n. 1) eg. qväfvande; 2)
qvalmigt. "Kvallmt i väre". S. Sk.

Kvallma, f. den tunga luften, då det börjar
snöa. Öl.

Kvalna å, v. n. 1 domna af; deraf åkvalnad
adj. afdomnad. Nk. Jfr e. qwalm, svimning,
dåning.

Kvalsam, adj. qvalmig; om luft. Jtl.—sm.
Kvalsamer, besvärlig. Nk. "Kvalsam väderlek",
då man för ofta inträffande regn om sommaren
ej får göra sitt arbete utan uppehåll. Vm.

Kvalster, n. 1) ett slags spindel: Acarus.
Riksspr. Kvallster, n. N.G.; kvaster, n. id. S.
G. D. d. kvoister; ns. qualster; holl. kwalster,
id.; 2) segt slem i bröst och hals. Hl. D.
kvalster; ns. qvalster (B. W. B. 3, 393); holl.
kwalster, id.

Kvälansam, adj. jämmersam. Kvälug eller
kvälet, adj. id. Hs. (Db.).

Kvällma, v. n. 1 uppstiga, intränga i stora
och täta hvirflar; om tjock dimma, rök och
ånga. Ög.

KVÄLLD, m. qväll, afton. Dl., g. Kväll, n. Sm.
Fsv. qvælder, quæld, m. o. n.; fn. kvölld, kveld, n.

För-kvällse, adv. i förgår på aftonen. Ög.

Kväll-fläkse (def. -ksa), f. flädermus:
Vespertilio. Jtl. Kvälls-fnaska, f. Dl. (Floda);
kvälls-bläkkta, f. N. Åm.; kväll-läppa, f. Jtl.,
mp.; skinn-wajn (läs: stjinn-wajn), m. id. Hj.
Fe. quælderædæ, cueldehrede, id.

Kvall-pjälten, m. def. Jon Blund. Hs.

Kväll-ringa, v. n. 2 ringa med klockan i
kyrktornet vid solnedgången under sommaren. Hl.

Kväll-ruka el. kväll-ruk, f. liten hvila på
qvällen. "Sitta kvällruk", taga sig en liten sömn
i skymningen, innan man tänder ljus. Vg.
(Vättle h.). "Sitta mösje", id. Huka, v. n, id. Vg.

Kvälls-feuk el. kvälls-fäuk, m. sista
arbetet på dagen och hvarmed brådskas. Vb.
(Skellefte). Jfr fäuk, f. en stund.

Kvälls-for, n. nattfoder åt boskapen, sista
fodergifningen för dagen. Nk.

Kvälls-göra, n. qvällsarbete, något lättare
arbete, som verkställes vid skenet af spiselden.
"Te sy ä intä nå kvällsgöra". Nk. Kvälls-gjera,
n. id. Vb.

Kvälls-huk, kvälls-hugg, m. skymning.
"Sitta kvällshugg", sitta i mörkret nedhukad
någon stund om aftonen, innan man tänder ljus.
"Månen sitter kväll-huk", är ännu ej uppgången
(ɔ: tager sig liksom en liten aftonsömn). Bhl.
"Månen sitter huk". Dls.

Kväll-si(d)an, f. def. längre fram på
eftermiddagen. Vb.–hl. N. kveldside.

Kväll-sitta (ipf. -satt), v. n. arbeta inne vid
ljus om qvällen. Bhl., hl.

Kväll-säte, n. 1) aftonskymning; 2) tiden
då man går till sängs. Sm. "Göra kvällsäte",
arbeta hemma vid ljus eller lågans sken från
spisen under vinteraftonen, sedan alla utsysslor
äro undangjorda; om fruntimmren då de spinna
m. m. Ög., sm. I andra landskaper kwäll-sättå,
kväll-sätta,
f., kväll-sete, n., kvälld-sitä, n. N.
kveldseta.

Kvälls-sömnu, adj. sömnig om aftnarne; som
ej gerna håller sig vaken på qvällen. Vb.
Kvälls-sómnug, Ul.; kväll-sevd, id. Hs. (Db.). Fn.
kvöllsvæfr; n. kveldsvævd el. kveldsvæv, id.

Kvälls-vökkän, adj. som ej vill sofva pa
qvällen. Kvälls-vak, id. Vb.

Kväll-tafsa, f. flädermus. Sdm.

Kvälläs (ipf. -ä,) v. d. blifva afton, blifva
skumt. "Hä håll å kvällas. Hä kvälläs brådt",
det är kort dag. Vb. Fsv. qvældas, qvællas,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free