- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
378

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

byta; kut, n. byte (Ben. 1, 920); bay. kaut, m.
id. (Schm. 2, 342); ns. kütebüten, v. n. byta på
ett opassande sätt (Richey, 29); küten und büten,
kütjebüten,
id. (B. W. B. 2, 902); kutbüten, id.
(Dähnert); bay. kauten, byta; kaut, m. byte
(Schmeller 2, 342); e. cheat, bedraga.

KYTA 2, kyter, s. keta.

KYTTA 1, f. flicka. "E lita kytta". Nk., vg.
(Elfsb.). Ordet är beslägtadt med kutte, m.
gosse.

KYTTA 2, v. n. 1 Kytta fram, framskymta,
hastigt skjuta fram. "Fógeln kyttar fram ur
hålet". Sm. N. kyte (kaut kote), v. n. a) skjuta
fram, komma upp t. ex. om fiskar och andra
sjödjur när de skjuta upp i vattenbrynet; b) löpa,
springa. Jfr kuta 1.

KYTTA 3, v. a. 1 svedja, bränna svedjeland,
antända högar af ris och torf för att genom askan
göda jorden. Sm. (enl. L-n). Ordet är troligen
af finskt ursprung. Fin. kytö öfverhöljd
brinnande eld; kytö-maa, svedjeland; kydön el. kyden,
v. n. brinna fördoldt, i synnerhet om svedjande;
kydötän el. kyttään, v. a. svedja. Jfr Ihre, gl. 1,
1186.

KYTTARE, kytter, kytting, s. kutte.

KYTTRA, v. a. 1 veckla, svepa. Kl. Jfr n.
kyrva, v. a. svepa, veckla.

In-kyttra, v. a. 1 inveckla, hoppacka. Kl.
(Stranda).

Hop-kyttra, v. a. hopveckla. Kl.

KYVA, s. kava.

KÅBBÅ, f. sköka. Fl. (GK.).

KÅFFTÄ, v. n. 1 Springa. Vm. Kååfft (ipf.
håfftä), v. n. springa; om qvinnor. "Ho kåfftä
å lópp fram å dillbaka". Vb. Troligen af kuta 1.

KÅG el. kåk (pl. -ar), m. liten enmastad
segelbåt Bhl. Deraf på Nukkö i Estland flera
ortnamn: Kogg-näs, en landtudde, Kogg-ham(n), ett
landningsställe, Kogg-kro, kogg-stain. Russwurm,
§ 146. Fsv. kogger, m. ett slags bredt fartyg, i
fram- och bakstammen rundadt. Rimkr.; fn. kuggr,
m. större handelsfartyg (S.E. 1, 582); kuggi, m.
id.; d. kog el. kogge, m. ett litet fartyg med flat
botten; d. d. kåg, id.; holl. kog, f. ett slags
fartyg, i fram- och bakstammen rundt; fr. caque, f.
id.; nht. kogge, f. id.; gael. o. ir. coca, båt; e.
coch-boat, båt, julle; fht. kocko, m. ett slags
fartyg (Graff 4, 361); mht. koche, f. (Ben. 1, 857);
gl. fr. cogue; sp. coca; bret. koked, m. "esquif,
petit canot" (Le Gonidec, dict. celtobret. 101); it.
cocchio, cocca, cucca, litet fartyg; mlt. cogo, coqua.

KÅGER, n. pack, byke, skojaresällskap. "Ja
undrar att han vill hysa ett sådant kåger". Hl.
(Kungsbacka).

KÅJS! kåjs! lockningsord till lam. G. N. kås,
f. lockenamn på får. Monne ordet är beslägtadt
med lt. ovis (fn. á), f. får, i hvilket fall det i
gutamålet blifvit starkare aspireradt?

KÅJSÄ, s. kås 2.

KÅJTA, s. kuta 1.

KÅJUG, adj. näsvis. Näs-kåji(g), id. Vm.
(Herv,, Id.).

KÅK, m. liten kolmila. Hs., Nora bergsl.

Fanta-kåk, m. liten kolmila. Nora bergsl.
Jfr fant 2.

KÅKER, adj. afmattad, hängsjuk; olustig,
nedslagen. "Di såg så kåka å mosuga ut. Han går
óppe, men ha vari kåker i flera dar. Han ha vari
kåker länge, fast han intä ha lega förrn i går".
Nk. Jfr fn. kúgadr, a) utmagrad; b) tvungen
kufvad; af kúga, tvinga, kufva. S. våker.

KÅKU-SKÖTING el. haku-sköting, f.
förestående brödlöshet, då det börjar blifva slut på
brödet så att man snart måste baka nytt. Jtl. Af
kaku, brödkaka och skööt’, v. a. fästa ihop, skarfva.

KÅL, m. 1) eg. kål. Riksspr. Kal, G.; kaul
Bl.; 2) blad och stjelk på allahanda jordfrukter.
"Pära-kåla ä kölda", potatisstjelkarne äro frusna.
Og., vg., vl. "Potatis-kål. Kål’n på rovera". Nk.,
3) göra kål på nån, slå någon förderfvad. Nk.,
m. fl. Fsv. kal, m. kål; i allmänhet grönsaker.
S.S. 1, 20; 2, 147. Spec. Virg. s. 13. Biærk. R.;
fn. kál, n.; d. kål; fe. cawl; e. cole; fht. kol, koli; nht. kohl; sp. col; hind. ##, kallâ, kål.

Kall-går(d), m. kålgård, köksträdgård. Ög.,
sm., bl. Kall-gål, m. Öl. Fsv. kalgarþer, m.
kålgård. Biærk. R.; fn. kálgardr; d. kålgård;
n. kålgår, id.

Kaul-bjär, n. kålhage. Bl. S. bjär.

Kål-knabb, m. kålstock. Kål-strånk, m.
id. Vg.

Kål-orm (pl. -ar), m. kålmask, larven af
kålfjäriln (Papilio brassicæ). Sk. S. orm.

Kål-stelk, m. kålstjelk. Vg.

Kål-supare, m. kamrat af lika ålder och
vilkor; skämts. Allm.

Kål-vass, m. Scirpus lacustris, L. Ul.

KÅL el. kol, n. ett slutet sällskap att roa och
förpläga sig i all förtrolighet; nöje, tidsfördrif i
ett slutet sällskap af några få personer. Vb. N.
kule, n. sammankomst till lek och lustighet.

Kåla el. kola (ipf. o. sup. kåla el. kola), v. n. leka, roa sig tillsamman vänskapligen utan
buller. N. Vb., nb. (N. Calix). Kura, Nb.
(Lule).

KÅLD, s. kala 1.

LE, s. kward.

KÅLK (pl. -ar), m. en drick, så stor man kan
nedsvälja. "Taga stora kålkar". Ul., vl., sm. Kulk,
m. id. Vg., sm. Det synes ej osannolikt att kulk,
kålk
ursprungligen betydt strupe, svalg och
derefter en så stor dryck, som på en gång går
genom strupen eller svalget. Kulk, kålk har i så
fall egentl. hetat kurk, kårk af kvärk, hals,
strupe, Gotl.; fsv. qverk, f. hals; fn. kverk, f. hals,
strupe, svalg. I detta antagande styrkes man af
d. kulk, a) "strube, spiserør, svælg; b) såmegen
vædske, som på engang bringes igiennem
svælget" (Mlb., dansk ordb.); holl. kolk, f. svalg; fin.
kurkku el. kulkku, strupe, svalg.

Kålka, v. n. 1 dricka med stora klunkar, i
stora tag; dricka med begärlighet i stora
klunkar så att det hörs. Hs., vl., ul., nk., ög., sm.
Kullka, id. Vg., sdm. Kulka, id. Dls. D.
kulke, id. Jfr kórkna, v. n. storkna.

Kålker, kulker, kålk, m. stordrinkare.
Deraf brännvins-kålk, drikkes-kålk, fylle-kålk, m.
Äfven hólk, brännvins-hólk. Sm.

KÅLKON,? busken Viburnum opulus. G. (F.).

KÅLL, kålla, kållhälta, kållsklin, s. kala.

KÅLL (ipf. o. sup. -a), v. a. trassla. Fl. (GK.,
NK., K., P.).

KÅLL-BYTTA, kållstop, s. kóll.

KÅLLK el. kalk (pl. -ar), m. lax-not, utan kil.
Nyttjas i s. k. karsina, en laxfiske-byggnad af
finsk uppfinning. Kålken, hvilken har samma
längd med karsinans bredd, kastas vid dess öfre
sida och drages utföre strömmen emot den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free