- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
384

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kerg, kärg, n. 1) gräl, gnat, osämja. Sdm.
Kerk, n. ordvexling. Sm,; 2) olåt. Sdm., gatr.

Kergig, adj, 1) knarrig; 2) olåtig. Sdm.
Kärgug, id. Vm.

Kälta, källta, v. n. I 1) smågräla, tidt och
ofta påminna. Allm. i hvardagsspr.; 2) begära
ofta och enträget, tigga. Killta, v. n. 1 ligga
öfver en med enträgna böner om en småsak,
som ej gerna kan medgifvas. Sdm., nk. Fsv.
kælta. S.S. 1, 127. Kälta är troligen
freqventativum af kära, klaga, så framt det ej snarare
bör härledas af fn. kilja, v. n. träta: "kiljar
kvân ok olja". S.E. 2, 481, 2.

Kält, källt, n. 1) eg. idkeligt påminnande
om något; kältande. Allm. i hvardagsspr.;
2) idkeligt smågräl, gnatande. Allm.; 3) ifrig bön,
tiggande. Nk., sm. Killt, n. id. Sdm.

Kältra, v. n. 1 vara skamlös i ord och
seder. Sk. Nfris. keltern, sich keltern, "ein
zügelloses grobes mani branchen" (Outz., 156); gl.
d. kieltre, keltre, oblygt tigga.

Kältring, m. 1) gnatare. Ög.; 2) tiggare,
stackare. Vb. – sk. I riksspr. utmärker ordet:
en skojare, nedrig menniska; zigenare. D. d.
kieltring, a) tiggare; b) skojare; zigenare (Mlb.,
DL. 265—267);. nfris. keltring, m. landstrykare,
zigenare.

Kältug el. trå-kältug, adj. en som är
alltfor envis i sin begäran. Vm. (Herv., Id.). Jfr
trå 1.

KÄRRING, kärringa-hagg, kärring-dink,
kärringe-riksdag, -ruka, kärring-fis, -gaffel, -gris,
-knut, -rygg., själ, -tand, -tarmar,
s. karl.

KÄRKA, v. n. 1 draga något med ansträngning,
svårighet. Åm. Kerka, v. n. göra något med
svårighet, dragas med, släpa och draga. Ög.

Kerk, n. 1) mödosamt arbete. Ög.; 2)
krångel, svårighet. Sm.

KÄRLEKS-ÖRT, f. huslök, taklök: Sedum
Telephium. Wahlenberg, fl. suec.

KÄRN, s. tjärn,

KÄRN-FIL, n. kärn-grädda, vispad grädda.
Vm., åm. Jfr kinna 1.

KÄRN-GÅS, m. bröd med påklinadt nykärnadt
smör. Sm.

KÄRN-HELT, adv. begärligt, gerna, ifrigt,
häftigt. "Han äder dä så kärn-helt", säges om den
som äter med begärlighet hvad som lägges för
honom )( kräsen. S. Sk.

KÄRN-TYL, s. kinna 1.

KÄRR-DANK (kärr-dangk}, n. fuktig mark.
Ög. Ydre)

KÄRR-FYLLE, n. kärrfylla; de stora
höstregnen, som fylla kärren med vatten. Sk.

KÄRR-HÄSTÄR, m. pl. kärr-skalmar. Sdm.
(Björkvik, äfven trakten kring Trosa). Monne
hästär är beslägtadt med nht. ast (plur. äste), m.
gren på ett trä, i hvilket fall h är satt framför,
såsom brukligt är i vissa kustlandskaper?

KÄRRSA, s. kasse.

KÄRR-TJETAR, m. kärr-mes: Parus palustris
Fl. (GK., K., P.).

KÄRR-TÖREL, m. Euphorbia palustris.
Svealand. Wahlenberg, fl. suec.

KÄRV, adj. 1) eg. sträf för känsel och smak.
Riksspr.; 2) torr; om hjulaxlar, då smörja fattas;
3) motvillig, som ej har håg att göra hvad han
bör. "Dä går kärvt te arbetä". Sdm.

KÄRVA I HOP, v. a. 1 binda ihop i bundtar.
"Kärva ihop löv te får". Hl. (Värö). Af fsv,
kærve, kärfve, bundt. S.S. 1, 99; fnt kerfi, n.; d,
kærv; fht. garba, karpa, f.; nht. garbe, l; holl.
garf, f.; fr. gerbe, f.

KÄSA (ipf. käsäð; hårdt k), v. n. flämta pusta.
Dl. (Mora, Elfd.).

Käsend (hårdt k), adj. flämtande, pustande.
"An e så käsend". Dl. (Mora, Våmh.).

KÄSE (pl. -r; hårdt k), m. löpe; eg, stycke af
en kalfmage, som begagnas för att få mjölken att
löpna. Dl. (Elfd., Våmh.). Kjäs, kjes, m. Hs.,
vb.; kese, m. id. Mp., åm. Fn. kæsir, m. löpe,
stycke af en kalfmage, som begagnas för att få
mjölken att löpna; n. kjæse, m. id.; holl. kaasleb,
kaaslebbe,
f.; swz. haslab, kaslebb, id. (Stalder
2, 91). Jfr nht. käse, ost; holl. kaas; ns. kees;
kernt. kâs (Lexer, 155); lt. caseus, id.

Kjäs-mage, m. stycke af en kalfmage, som
begagnas till löpe. Hs. (Db., Bj.).

Kjäs-mus, -a, f. färsk-ost, nyss beredd ost,
innan han ännu är sammanpackad. Hs.
Kjesmus, f. id. Jtl., mp.

Käs-wattn (hårdt k), n. vatten af käse,
som slås i mjölk. Dl. (Elfd., Våmh., Mora och
Orsa Finnskogar), hj. Kes-vatten, n. id. Hs.
Fht. chasiwazar, chesewazer, casewazzer, n.
serum, tenucla (Graff 1, 1129); nht. käsewasser,
n.; kärnt. kaswasser, n. (Lexer, 155); holl.
haaswei, f. id.

KÄSSLA, kätta, kättel, s. katt.

KÄTA, käte, s. kåt.

KÄTA, käter, kätig, s. keta.

KÄTEL, m. kittel. Vg. Kel (pl. -ar), m. Sk.;
käl, m. Bhl.; kessle (def. kesseln, pl. kessla, def.
kesslan), m. id. Hs. (Db.). Fsv. kætil, kætl, m.
kittel. S.S. 1, 260; fn. ketill, m. kittel; d. kedel;
n. kil, kjel; fht. kezil; nht. kessel; ffris., holl.
ketel; fe. cetil, cytel; e. kettle; moes. katils; fin.
kattila; lit. katilas; lett. katls; böhm. kotel; ill.
kotal; mag. katlan; ryss. kotël; gr. κοτνλη;
hindost. ketlî, id.

Kela-böder, s. böta.

Kela-pikkare, m. kopparslagare. Sk. (Ing.).
Af sv. pikka, v. a. minutis ictibus tundere.

Kessel-vinn (pl. -a, def. -an), m. lyftarm af
trä, hvarpå kittlar hänga öfver elden under
kokning. Hs. (Db.).

KÄTTE (pl. -tar), m. litet afstängdt rum: 1)
afstängdt rum för kalfvar, föl, får och svin.
Kalvkätte, fårkätte. Allm. Kätt, kett, m.; får-, kalv-,
svin-kett,
Vb.; käffte, m.; får-, kalv-käffte, Vm.,
sdm., nk.; kätt, m. Kl., sk.; kitt, m. Nb. (Pite);
kitte, m. id. Vl.; 2).den lilla delen af
ryggåsstugan, som liksom afskiljes af tvärbjelken vid
spismuren och innefattar platsen framför spisen intill
dörren. Hl. Kytte, m. a) liten inhägnad kring
åker. Dl. (Elfd.). Kitta, id. Dl. (Ohre); b)
täppa; inhägnad, uppodlad mark; c) liten inhägnad
kring några buskar (för att freda dem för
kreatur, såsom kor och getter). Dl. (Elfd.). Käfte,
n. gömställe, smyghål. Kl. Fsv. kæfte, n.
gömställe. VGL.; kætti, kietti, m. a) litet rum. ÖGL.
S.F.S. 4, 129; gorkætti, m. gömställe, der stulen
boskap af tjufvar förvaras. ÖGL.; b) vagga. GL.;
fn. keta, liten afdelning eller vrå i ett hus (Hald.);
fe. cete, cella; d. d. kiette, kiætte, "en smal krog,
et indelukke, aflukke ved huset" (Mlb., DL. 269).

In-kättad, adj. instängd. Ög.

Kätta, v. a. 1 kätta av, afstänga, afplanka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free