- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
396

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Löske-dags-verke, n. dagsverke af en lös
och ledig person, utan häst och vagn. Kl.

Lös-munnt, adj. som talar om allt hvad han
vet. Sm.

Lösning, m. det lösa, som faller af vid
sädesbergning och ej kan bindas i neker. Sk.
Lösing, m. 1) id. Ul., g.; 2) kärnlösa korn, som
vid mältning flyta ofvanpå vattnet. Nk.

Lösnings-mål, n. den tid då man släpper
kreaturen ut på bete. Hs.

Lös-rakka, f. hund som ej är bunden. Sm.

Lös-sövd, adj. som sofver löst, lätt
vaknar. Sm.

Lösungar, lesungar, m. pl. fäkreatur som ej
bära skälla, men höra till samma skälle-ko. Hs.

Löst 1, f. brist, behof; endast i sammans.
brö-löst, penning-löst, f. Vb. Lösa, f. id. "Dóm
lever i brölöson, penglöson, vattenlöson". Fl.
(Nl.). Fsv. løsa, f.

Löst 2, adj. n. (brukas som subst.) penningar,
lösegendom. "Ja har inte löst hos me",
inga penningar. "Han har möe löst", mycken
egendom. Sm.

Lös-vuren, adj. lösaktig, kättjefull. Sm.

Ol-les, adj. löftesbrytande; som ej håller
ord. Hs.

LAUSUN, s. lus 1.

LAUT, laut-tå, s. lauta.

LAUTA (pr. laut, pl. lautum, ipf. lot, låt eller
lut, pl. -um, sup. lutið, p.p. lutin), v. n. 1) luta.
Dl. (Elfd.). Låita (pr. låit, pl. låitum, ipf. lot,
pl. lotum, sup. lutið), Dl. (Mora). Luta (ipf.
lutte), id. Kl.; 2) laut mot, eg. luta emot; bära
uppåt; om en brant backe; laut ätter, bära
utföre; om en backe, som går utföre. Ö. Dl. Luuss
(ipf. lussä), v. d. luta sig ned. "Luss ne däg!"
luta dig ned! "Luss ópp huvunä!" lyft upp
hufvudet! Vb. Fsv. luta (ipf. lutte. S.S. 1, 141,
162; löt, Alex. M.; lutadhe, Sv. Bib. K. f. 69 v.);
fn. lúta (laut, lotið), fe. lûtan (leát, luton, loten);
e. lout; n. luta; d. lude, id. Anm. Dalska au
motsvarar vanligen fn. ú, t. ex. ’aus, hús, baur,
búr.

Lautänd, adj. lutande. Dl. (Elfd., Våmh.).

Luta, luda, f. 1) skjul som stödjer sig (lutar)
intill ett annat hus; 2) kalfhus med blott en
rad sparrar. Sk., hl. D. d. lude.

Luten, adj. (eg. p.p.) redobogen, böjd för
att göra något, färdig till, sinnad. "Är du
luten att byta hästar?" Allm. Luten, lutten,
låten,
Vb.; läuten, G.; låten, nöjd, belåten. Sk.

Lutur, adj. lutande. "Han går gammal å
lutur." Sm. Fn. lútr, fe. leát.

Löt (pl. -ar), f. 1) en liten ouppodlad
gräsbevuxen dal mellan åkrar, hvilken begagnas till
bete eller att först aftmeja till grönfoder. Ul.; 2)
betesmark, utmark, utjord. Hs.—sm. Brukas
äfven i ortnamn på obebodd mark. Sdm.; 3)
fägata. Sm. (Hultsjö s:n af Vestra h.); 4) fägård;
plats, mark, utom och vid ladugården, der
boskapen får fritt gå till och ifrån, och hvarifrån
han drifves till betesmarken. Leut, laut, f. id.;
deraf laut-tå, n. inhägnad väg derifrån till
utmarken. Jfr n. naut-tå. Vb. Fsv. löt, f.
betesmark. VGL. ÖGL. UL. VML. Biærk. R.; laut,
f. id. GL.; deraf fæ-, gen-, hiorþ-löt, ta-laut;
fn. laut, f. a) liten dal, fördjupning; b) gata
väg; c) jord, land.

Mot-luta, f. långsluttande backe, uppför
hvilken man kör. Dl. (Ohre).

Ut-löt, f. betesmark vid och omkring en by
Hs. (Db., Bj.).

LAV, lava te, s. liggja.

LAVA 1, s. lada.

LAVA 2, s. läpe.

LE (pl. -ar), m. lie. Sk. liå, ljå el. ljo (pl.
liår, liåar, ljoer el. ljåar), Dl. (Våmh. Elfd.);
ljå (def. -in), Jtl.,hj.,hs. (Norrala); lej, Hl., sk. (N.
Åsbo, Bjäre); leje, Vl.; löj, Bl.; el. ljö (pl. -r),
id. Bhl. Fsv. le, lee (Alex. M. 3354, 5295. St.
Rimkr. 29: 2); äldsta fn. le (Grágás 1, 501); fn.
ljár; d. le, læ; n. ljå; ns. lehe (Richey, 150. B.
W. B. 3, 46); nfris. lee (Outz., 181).

Le-kall (pl. -ar), m. i) eg. lie-karl; 2)
Pedicularis palustris. Dls. Lie-varg, m. Nk., sm,;
gras-varg, m. id. Dl. (Mora). Benämningen
afser troligen örtens motsträfvighet mot lien.

Le-kar(l), m. lie-karl. S. Sk.

Le-knagg (pl. -ar), m. det knaggiga
handtaget på ett lieskaft; det främre kallas framm-knagg,
det bakre bak-knagg. S. Sk. Le-knagg,
Hs.; liknagg, Åm., sm., kl.; liaknagg, Vg.,dls.,bl.;
liknagge. Ul., vg.; likagg, liakagg, Nk.,ög.,kl.;
örv-krok, m. id. G. D. d. leknag.

Le-lår, n. den delen af lien, som fästes vid
lieskaftet. Sk. Li-lår. Kl. D. d. lelår.

Le-ring, m. järnring, som håller fast lielåret
vid skaftet. S. Sk.

Le-skaft, n. skaft på en lie, hvarmed man
slår gräs. S. Sk.

Le-töj, n. lietyg. S. Sk.

Lia-bränna, lie-bränna, v. a. 2 med lien
afhugga gräset på en äng så nära att gräsroten
skadas af solhetta eller frost och då liksom
uppbrännas. Allm. Ljå-bränna, ljo-bränna, Dl. (Elfd.);
li-bränna el. skalla, id. Dl. (Ohre). Deraf
lie-bränna, f. sålunda skadad gräsmark. Sdm., nk.

Lia-löpe, n. 1) slåtter andra gången på året; 2)
efterslåtterns gräs. Ög., sm., kl., bl. Lia-löpa, f.
id. Ög., sm. Jfr groe.

Lia-mus, f. jordtofs som upphugges med
lien. Bl.

Lia-plugg, m. liten plugg eller kil, som
sättes i ringen vid lieskaftet för att fästa lien. Hl.
(Värö). Li-kil, m. Dl. (Mora); ljå-vägg, m. id.
Dl. (Elfd.).

Lia-rank, m. darrning, som angriper ovana
slåtterkarlar efter ansträngande slåtterarbete.
"Han fikk lóv å sluta mä å slå, för han fick så
ondt å liaranken". Nk.

Lia-tått, m. vidja hvarmed lien fästes vid
sitt skaft. Bl. (Östra h.). Li-tåt, m. Kl. (Stranda).

Lie-fara (ipf. -for), v. a. med lie slå (gräs).
"Han ä bara en ópptórkad börstbakka, men no
måst han äntå liefaras". Fl. (Ingo).

Lie-sko, m. näfverfodral för liar. Hs. Li-sko,
Mora.

Li-hakk, m. kort lie t. ex. att hakka (afskära)
ärter med. Ög.

Li-katt, m. litet handtag på ett lieskaft.
Li-worvs-bukk, m. id. Dl. (Mora).

Li-stikka, f. stryk-sticka till liar. Allm.
Brójn-stikka. Mora.

Li-te, n. fästet på en lie. Hs. (Db.).

Li-tåg, n. smal rot af gran eller björk att
binda lien fast vid skaftet. Nk.

Liå-órv, n. lieskaft. Dl. (Åsens by i Elfd.),
jtl. Liå-urv, Dl. (Våmh., Elfd.); li-worv, Dl.
(Mora); ljå-wórr, Dl. (Orsa); li-órv, Åm.—sm.;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0426.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free