Print (PDF) - Color (PDF) - full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S96
LAU
LAV
LöSKE-dags-verke, n. dagsverke af en lös
och ledig person, ntan häst och vagn. Kl.
LöS-MUfcNT, adj. som talar om allt hvad han
vet. Sm.
Lösning, m. det lösa, som faller af vid
sädesbergning och ej kan bindas i neker. Sk.
Lösing, m. 1) id. UI., g.; 2) kärnlösa korn, som
vid mältning flyta ofvanpå vattnet. Nk.
Lösnings-mal, n. den tid då man släpper
kreaturen ut på bete. Hs.
Lös-rakka, f. hund som ej är bunden. Sm.
Los-sövd, adj. som sofver löst, lätt
vaknar. Sm.
Lösungar, lesungar, m. pl. fäkreatur som ej
bära skälla, men höra till samma skälle-ko. Hs.
Löst 1, f. brist, behof; endast i sammans.
brö-löst, penning-löst^ f. Vb. Lösa, f. id. »Dóm
lever i brölöson, penglöson, vattenlöson». FI.
(NI.). Fsv. Usa, f.
Löst 2, adj. n. (brukas som subst.)
penningar, lösegendom. "Ja har inte löst hos mc»,
inga penningar. "Han har moe löst», mycken
egendom. Sm.
Lös-vuren, adj. lösaktig, kättjefull. Sm.
Oli-LES, adj. löftesbrytande; som ej håller
ord. Hs.
LAUSUN, s. lus 1.
LAUT, laut-tå, s. lauta.
LAUTA (pr. laut, pl. lautum, ipf. lot, lät eller
ku, pl.-um, sup. lutid, p.p. lutln), v. n. 1) luta.
Dl. (Elfd.). Lätta (pr. låit, pl. Afton», ipf. lot,
pl. lötum, sup. ludd:), Dl. (Mora). Luta (ipf.
lutte), id. Kl.; 2) laut mot, eg. luta emot; bära
uppåt; om en brant backe; laut ätter, bära
utfore; om en backe, som går utföre. Ö. Dl. Luuss
(ipf. lussä), v. d. luta sig ned. "Luss ne dag!»
Inta dig ned! "Luss öpp huvunä!» lyft upp
hufvudet! Vb. Fsv. luta (ipf. lutte. S.S. i, 141,
162; löt, Alex. M.; lutadlie, Sv. Bib. K. f. 69 v.);
fil. Utta (laut, lotid); fe. låtan {ledt, luton, löten);
e. lout; n. luta; d. lude, id. Anm. Dalska au
motsvarar vanligen fn. t*, t. ex. ’aus, hus, baur,
bar.
Lautand, adj. latande. Dl. (Elfd., Våmh.).
Luta, luda, f. 1) slyul som stödjer sig (Intar)
intill ett annat has; 2) kalfhus med blott en
rad sparrar. Sk., hi. D. d. lude.
Luten, adj. (eg. p.p.) redobogen, böjd för
att göra något, färdig till, sinnad. »Är du
luten att byta hästar?" Allm. Luten, hitten,
läten, Vb.; läuten, G.; låten, nöjd, belåten. Sk.
Lutub, adj. latande. »Han går gammal å
låtor». Sm. Fn. Utv, fe. ledt.
Löt (pl.-ar), f. 1) en liten ouppodlad
gräsbevuxen dal mellan åkrar, hvilken begagnas till
bete eller att först aftneja till grönfoder. UI.; 2)
betesmark, atmark, utförd. Hs.—sm. Brukas
äfven i ortnamn på obebodd mark. Sdm.; 3)
få-gata. Sm. (Hultsjö s:n af Vestra h.)j 4) fägård;
plats, mark, utom och vid ladugården, der
boskanen får fritt gå till och ifrån, och hvarifrån
han drifves till betesmarken. Leut, lautt f. id.;
deraf laut-tå, n. inhägnad väg derifrån till
utmarken. Jfr naut-tå. Vb. Fsv. löt, f.
betesmark. VGL. OGL. UL. VML. Biærk. R.; laut,
f. id. GL.; deraf/æ-, gm-, hiorp-löt, ta-laut •
fn. laut, t. a) liten dal, fördjupning; b) gata
väg; c) jord, land. j
Mot-luta, f. långsluttande backe, uppför
hvilken man kör. Dl. (Ohre).
Ut-löt, f. betesmark vid och omkring en by
Hs. (Db., Bj.).
LAV, lava te, s. Mggja.
LAVA 1, s. lada.
LAVA 2, s. tiipe.
LE (pl.-ar), m. lie. Sk. IM, yå ei. tjo (pl.
Här, Håar, Ijoer cl. Ijäar), Dl. (Våmh^ Elfd.);
Ijå (def.-m), Jtl.,hj.,hs. (Norrala); lej, HL, sk. (K
Åsbo, Bjäre); leje, VI.; löf, BI.; fó’ ei. Ud M.-r)
id. Bhl. Fsv. le, lee (Alex. M. 3354, 5295. St!
liimkr. 29: 2); Äldsta fn. le (Grågås 1, 501); &!
Ij år; d. le, læ; n. Ijå; ns. lehe (Riehcy, 150. B
W. B. 3, 46); nfris. lee (Outz., 181).
Le-KALL (pl.-ar), m. i) og. lie-karl; 2)
Pe-dicularis palustris. Dis. Lie-varg, m. Nk., sm,;
gras-varg, m. id. Dl. (Mora). Benämningen
afser troligen örtens motsträfvighet mot lien.
Le-kak(l), m. lie-karl. S. Sk.
Le-knagg (pl.-«r), m. det knaggiga
handtaget på ett lieskaft; det främre kallas
främm-hnagg, det bakre bak-knagg. S. Sk. Le-knagg,
Hs.; liknagg, Åm.,sm.,kl.; liaknagg, Vg.,dls.,bl.;
liknagge. UI., vg.; likagg, liakagg, "Nk.,ög.,kl.;
örv-krok, ra. id. G. D. d. leknag.
Le-lår, n. den delen af lien, som fästes vid
lieskaftet. Sk. Ll-ldr. Kl. D. d. leiar.
Le-bikg, m. järnring, som håller fast Helåret
vid skaftet. S. Sk.
Le-SKAFT, n. skaft på en lie, hvarmed man
slår gräs. S. Sk.
Le-TÖJ, n. lietyg. S. Sk.
Lia-brÄnna, lie-bränna, v. a. 2 med lien
af-hugga gräset på en äng så nära att gräsroten
skadas af solhetta eller frost och då liksom
uppbrännas. Allm. Ljå-bränna, Ijo-bränna, Dl. (Elfd.);
li-bränna ei. skalla^ id. Dl. (Ohre). Deraf
lie-bränna, f. sålunda skadad gräsmark. Sdm.,nk.
Li a-löpe, n. 1) slåtter andra gången på året; 2)
efterslåtterns gräs. Og., sm., kl., bl. Lia-Upa, f.
id. Og., sm. Jfr groe.
Lia-mus, f. jordtofs som upphugges med
lien. Bl.
Lia-plugg, m. liten plugg eller kil, som
sättes i ringen vid lieskaftet för att fästa lien. HI.
(Värö). *IÅ-kil, m. Dl. (Mora); Ijä-vägg, m. id.
Dl. (Elfd.).
Lia-rank, m. darrning, som angriper ovana
slåtterkarlar efter ansträngande slåtterarbete.
»Han fikk lrfv å sluta mä å slå, för han Akk så
ondt å liaranken". Nk.
Lia*tÅtt, m. vidja hvarmed lien fästes vid
sitt skaft. Bl. (Östra h.). Li-tät, m. Kl. (Stranda).
Lie-fara (ipf.-/or), v. a. med lie slå (gräs).
»Han ä bara en Upptorkad börstbakka, men no
måst han äntå Iiefaras». FI. (Ingo).
Lie-sko, ra. näfverfodral för liar. Hs. Li-sko,
Mora.
Li-hakk, m. kort lie t. ex. att hakka
(afskära) ärter med. Og.
Li-katt, in. litet handtag på ett lieskaft.
iÅ-toorvs-buhk, m. id. Dl. (Mora).
Li-stikka , f. stryk-sticka till Har. Allm.
Brójn-stikka. Mora.
Li-te, n. fästei på en lie. Hs. (Db.).
Li-tåg , n. smal rot af gran eller björk att
binda lien fast vid skaftet. Nk.
Liå-orv, n. lieskaft. Dl. (Asens by i Elfd.),
jtl. Lid-urv, Dl. (Våmh., Elfd.); li-toorvr DL
(Mora); Ijå-wórv, Dl. (Orsa); li-orv, Åm.-sm.j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
