- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
437

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - MES ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


marlinen, id,; holl. marren, maren, mérren, v. a.
binda, fastbinda i fht. marrjan, merren, v. a.
hindra.

MES 1 (p).-ar), m. 1) eg. rädd stackare.
Riksspr.; 2) oskicklig senfärdig menniska i sina
göromål. Vb.,sm.

Knåpa-mes, s. sid. 340 b.

Meis, v. n. 1 vara sölig. Han går å
meisar”. Fl. (Öb.).

Meskér, adj. pjåkig, långsam i arbete. Hs.
(Bj.).

Påta-mes, s. påta.

MES 2, s. meis.

MES el. mese, n. penis tauri. Sm. Mes,
tjura mes, m. id. Nk. Troligen samma ord som
mege; s. miga.

MESA, f. ostvassle. Hs. S. misa.

Hvit-mese, f. skum af ostvassle. Åm.
Gvit-messe (def. — messo), f. Hs. (Db.).
Froð-mysu, f. id. Dl.; mess-froa. f. Hs.

Mysu-smyr, n. vässle hopkokad till mos
eller smör. Dl. (Elfd.). Myswsmör, n. Dl.
(Mora); miss-smör, n. Dl. (Malung); mese-smör,
n. Mp.; mess-smör, n. id. Hs. N. mysesmør,
mysusmør; lapp. missa-kribmo, id.

Mysu-smörs-wóst, m. ost af
sammankokad ostvassle. Dl. (Våmh.). Mess-smörs-ost,
m. Hs.; mysu-wóst, m. Dl. (Mora); mes-ost, m.
id. Vb.,ög.; ost-mysja, f. id. Ul. N. myse-ost.

Öl-mysu, f. ölost. Dl. (Elfd.).

Mes hätta, f. en fogel af messlägtet:
Parus palustris. Bhl.

MESS, s. miss, meas.

MESSA, mässa, f. 1) nattvardsgång. ”Har du
varit ve mässan”? har du gått till nattvarden?
2) gudstjenst, predikan. ”Gå i mässan. Tidig
mässa”. Allm. ”Mässa i Guss namn”! helsning
af hemkommande kyrkofolk till de
hemmavarande. Vg. (Väne h.), bl. (Bräkne). Fsv. mæssa,
f. a) messa; deraf kirkmæssa, mæssubok m. fl.;
2) kyrkobögtid; deraf kyndil-, Mariu-mæssa m.
fl. L.L.; fn. messa; af lt. missa (missa est
ecclesia!
)

Mässe-vin, n. vin som begagnas vid den
hel. nattvarden. Sk.,hl. D. d. messeviin; fe.
mæsse-vin.

Mäss-kallär, m. pl. kyrkofolk. Ö. Dl.

Mäss-kjol, m. söndagskjortel. Dl. (Elfd.).

Mäss-måL n. den del af gudstjensten, som
infaller sedan presten gått för altaret och före
predikans slut. Liksom det i allmänhet anses
syndigt att företaga något under gudstjensten,

(i synnerhet supa, svärja, spela), så hålles det
för att vara desto straffvärdare, då det sker
”under sjelfva mäss-måle”. Ul.

.
MESSEKT, n. skarp knif eller sax. ”Den
sasen ä en räkti messert”. S. Sk. Nht.
messer, knif.

MESSLA, s. mässla.

ME8SLI, s. miss,

MESSLING, m. koppor: variolæ. Öl.
Messlinga(r)na, m. pl. def. measling. Bl. (östra h.).

MESTRA, mestrig s. mista.

ME8UL, s. med.

META 1, v. a. o. n. 1 & 2. (i riksspr.) fånga
fisk med metspö. Jfr. mat 1.
Deraf i munarterna:

Metare-dagen, m. Kristi himmelsfärdsdag,
vid hvilken tid man med framgång börjar
meta. Kl. (Ryssby s:n).

Metar-täfsa, f. liten kälke, vanligen med
låda att lägga fisk i och sitta på vid vintermöte,
samt med tillhjelp af tvenne pikar fortskaffa
sig på emellan isvakarna. Sdm. (Björkvik).

Met-mark, s. mark 1.

Met-mat, m. bete, hvarmed kräftor
fångas. Nk.

META 2, s. majd.

META 3, s. måta 1.

ME-VETAN, n. samvete. Vb.

MI 1, m. näs·kyss. ”Ge mej ejn mi”, säger
man till ett barn och detta sätter då sin näsa
mot den tilltalandcs. V. Dl.

Ml 2, s, männ 1.

MIDDING, s. mödding.

MID-SóMMARS-GÅNG, m. sedvanlig
spatsering midsommarnatten. Sm.

MID-SóMMARS-KVAST, m. hvarjehanda
blommor, samlade midsommarsnatten och
sammanbundna i qvastar för att sedermera torkas och
nyttjas såsom läkemedel. Sm.

MID-SUNNDE8, adj. midt på vattnet mellan
Öland och Gotland. S. G.

MIDT-ÅT, adj. rätt fram. ”Gå midtåt”. Ög.
(Ydre).

Midt-åta-väg, m. genväg. Ög.

MIE, mig, s. miga.

MIEN, miet, s. mykill.

MIGA (ipf. meg, sup. migit, megit), v. n.
kasta sitt vatten. Åm.,mp.,vm.,nk.,ög.,vg.,dls.,vl.
Maiga (pr. maig, pl. maigum, ipf. meg, pl.
migum, sup. migjið, mijið el. mejeð). Ö. Dl.;

mäiga, (pr. mäigur, pl. mäige, ipf. maig, pl. migu,
sup. migi), G.; mega el. mia, (pr. mi’r, ipf. me,
sup. mee), Og.; mia, (ipf. me\ SmMbhl.; mige,
(meg, mege), N. Åm.; miig, (meg, migi), Ume,
Bygde, Löfånger; miig, (ipf. meg, sup. migji el.
migä), Skellefte; miga (meg, migi), id. Lule.
Ordet brukas mindre om menniskor än djur och
aldrig om män. Fsv. miga, v. n. kasta sitt
vatten. Rimkr.; fn. miga, (pr. mig, ipf.) meig, pl.
migu, sup. migit); n. miga; d. d. mige, mie;
fd. mighæ, myæ; fe. migan, mihan; nfris. mige;
ns. migen; holl. mijgen; lt. mingere, mejere,
immejere; gr. μίχειν, όμίχειν; zend. miz; osset.
mijzun; kurd. mêzun; arm. miz-jel; lit. myszti:
pers. michten, id.; skr. mih, (i st. f. migh, såsom
man ser af mégh-a, moln), a) befukta, utgjuta;
b) kasta sitt vatten. Jfr osset, mijg, moln; gael.
muig, id.; muin-idh, kasta sitt vatten.

Mege, —n, m. 1) penis; i synnerhet hos
tjurar eller hästar. Vm.,sdm.,nk.,ög.,vl.,sm. Meg,
m.; deraf tjur-meg, elg-meg, Nk.; mige, m.
G.,hl.; megje, m. Dls.; megje, mee, m. Sm.;
mie, mi. Sk.,bl.; mega<i></i>, m. Fl. (GK., K., P.);
mjega, m. id. Fl. (Nl.); deraf tjuramege,
Sdm.,nk.; tjurmege, Vg.; tjuramee, Sm.;
tjumie, tjurami, Sk.,bl.; 2) stackare, usling;

skällsord. ”Din mege”! Vl.,nk.,sdm. N. migje,
m. penis tauri vel equi; d. d. mie, tyremie.

Mege-bórk, m. pisspotta. Vl. Ns.
miepott. (B. W. B. 3, 159).

Megel, m. eg lägre afsats på golfvet
bakom nötboskapen i ko- eller oxstall, hvari piss
och dynga falla och hvarifrån de dagligen
utskottas på gödselstaden. Vl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:57:16 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free