Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - M ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
MÅL
MÅN
Dl* (Elfd., Våmh.); stånd mål, m. klippt kort
man; upprättstående man. Ö. Dl. Fn. mön, f.;
n. män, f.
HAL 2, s. malå 2.
MÅ Ij 3, s. mara.
MÅLA 1, s. mola 1.
MALA 2, s, mala 2.
MÅLBETE, mdle, mål emella, måls-bete,
mål-sjuka, mål-staen, s. malå 2.
MÅLE, m. karlaktig, dryg, högmodig person.
»Han tykker han ä en sann måle». Og. (Ydre).
MÅLFÖRE, mållam, tndistulän, s. malå 1.
MÅLLA ei. målka, v. n. 1 arbeta långsamt
och utan ordning. Mdkka, id. Sdm. (Björkvik).
Jfr mola 1.
MÅLLA f. en qvinna som så arbetar. Sdm.
MÅL-STAKE, s. marstake.
MÅL-TRAST, s. malå 1.
MÅM, m. malm. Ö. Dl. Fn. målmr.
MÅN 1 (pl.-ar ei. -er), m. 1) eg. (i fornsv.)
en sak af en viss storlek, värde; 2) (liten
skilnad), liten påökning af något. »Alla månar
hjelper», ehuru lite* det är, som lägges till, är det
dock en nyttig tillökning. »Många manér
hjelper». VmM vg. »flä va en mån mer», en
smula mera. Vb.; 3) liten fördel, båtnad. "Dä
gär mån», det hjelper under. Nk. »Hä var mån
i», det är dock något, något att ej förakta; bättre
än intet. Vb. »Dä ä mån i», id. »Dä ä mån i
hvar halv-Öre». Hs. »Mån i hä»! strunt i det! FI.
(NK.); 4) pl. manér, tillgångar, omständigheter.
»Hans manér (ei. moner)». Vg. Fsv. muner,
mon, mun, m. a) en sak af en viss storlek,
värde; b) mån, (liten) skilnad. VGL. UL; c)
värde, värdighet, heder. S.S. 1, 4; d) gagn. Cod.
A. 49, f. 258; "somlikra ordb æru stækt oc thasr
skal mera- Iæsas aen thær staar scriwat, ællighis
ær ey mon vm læsningena». S. Oluffs sag. s. 2;
fn. munr ei. mun, m. åtskilnad; n. mun = män L
MÅNA, v. n. o. a. 1 3) jämka. Måna av,
småningom minskas. »Dä månar å mä priset
på binget». HI. Månas åv, v. d. id. UI.
Måna på, småningom öka, öka på litet i sänder.
»Nu kan vi måna på mä farten». Vml.,ög.,hl.;
2) jämka fram, föra fram småningom. »Måna
fram stfkken». Vm.,ög. »Måna mä», arbeta
litet i sänder, og. N. måna på, vara flitig
för att vinna tid dier komma ett stycke på
vägen; fil, muna, v. n. a) göra, åstadkomma en
skilnad, göra från eller till.
Måne-mäst, adv. nästan, merendels.
»Månemäst så stor", nästan så stor. Vm.,ög.
Mani, adv. 1) bra nog, fördelaktigt. »Hä
var no mani han åkk förtjen nalta», det var
nog honom en fördel, att han erhöll
arbetsför-tjenst; 2) väl förtent. »Hä var mani ban
åkk stryk", han förtjente väl sitt straff. Vb.
Mån-vaha, på månvara, för säkerhets skall,;
i alla fall» »Ta mä sej på månvara», ifall det
behöfves. Vm., ui.
MÅN 2, adj. utan neutr.; sing. 1) som har
någon person i godt minne, annar honom väl. »Hon
kan godt Iia’n, ty hon ä allti så mån". Allm.;
2) hushållsaktig, mycket flitig, vanligen öfver
hofvan. 6dm.,nk. Fsv. mon, m. sinne. Alex, M.;
mona, v. a. ihogkomma. Iwan 423, 4231; fn.
munr, m. sinne, längtan; vällust; muna,
ihogkomma; hafva lust till; "hann munar i |>ab", han
har lust dertill; fe. munan, tänka, anse; moes.
rnunan, mena, tänka; skr. man, id.
Måna, v. n. 1 unna någon väl, vilja och
göra någon godt. »Måna åt någon». Ua.
Månas, v. d. 1 vara begärlig efter något. Ui.
Mån-laus, adj. 1) odräglig; 2) obehaglig’
otäck. Hj.
O-månsam, adj. odräglig, obehaglig. Hj.
MÅNA 1, v. a. 1 båda, betyda. »Hva månar
dä"? Sm. (Sällan brukl.).
MÅNA 2 (ipf. måna), v. a. påminna, påyrka,
anmana, skynda på. »Han måna på mag om
stassrejsa. Han måuä mag dill arbait. Mån på
hästom"! Vb. Fht. manen, v. a. monere,
ad-monerc.
MÅNA 3, s. män 1, 2.
MÅNDAGS-KÄRAR, månesgalen, måneskin, b.
mana.
MÅNGASTANS, mångfallskuppä, mångfristen,
månafåll, mångfålla, mångfållstórrka,
mångom-Unnom, mångrådiger, s, mång.
MÄN GÅS, s. gas.
MANKE, månketag, s. monk.
MANS A, v. n. 1 coire. Og.
MÅNSING, m. rotvälska, Boråatyaka, ett af de
handlande Boråsboarne diktadt språk. Då de
tala denna rotvälska, säga de sig månsa, v. n.
"vi ska månsa". Några ord ur denna rotvälska
anföras af Hof, dial. vestrog. s. 77.
MÅNVARA, s. mån 1.
MÅPA, s. mopa.
MÅR, f. en påle nedsatt i sjö eller elf, vid
hvilken båtar fästas Vb. (Åsele).
Mår-simm, -en, m. fånglina; tåget hvarmed
båten fästes. Vb. (Åsele). S. simme*
MÅR, måra, måras, s. mora 3.
MÅRA 1 (ipf. o. sup. måra), v. n. 1) göra
något långsamt och mödosamt eller i all
maklighet. "Mårar å super; mårar, å jiter; raårar å
gar; mårar å brinder». FI. (Öb.); 2) gå i djup
sand; 3) gräfva i jorden». Vb- Jfr mola 1, som
troligen är samma ord.
MÅRA 2. f. Galium boreale. Allm. Isl. madra,
MÅRA 3, s. mora 1.
MARK, f. 1) skogssträcka invid en elf, på
hvilken man färdas båtledes och hvilken
skogasträcka alltid måste genomvandras för att komma
förbi forsarne att man sedan kan fortsätta
båtfärden. Vb. Mark, f. id. Nb. (Ö. Cal.); 2)
skogbevuxen landtunga mellan tvenne sjöar, der
båtleden afbrytes af en fors, vattenfali eller
mellanliggande land och hvilken landtunga man
måste genomvandra samt forsla sina saker till nästa
Sjöstrand eller spakvatten för att komma förbi
forsen eller till nästa sjö, der åter båtled är
möjlig. Vb. Fn. mörk, f. skog.
MÅRLA, s. myra /.
MÅNA, f. märla. Sk., bl. D. d. marne ei. nufrvw.
MÅRRA, s. marra.
MÅRUG, s. mora 3.
MÅRA (pl. mårur), f. trollslända: Libellula
Dl. (Elfd.). Trull-slända, f. id. Dl. (Våmn.,
Mora). Troligen samma ord som mård, f. mara.
MÅS 1. v. irap. (förekommer blott i præs. och
med negation), 1) böra, må, ske. »Dä mås inte".
Ög.,vni. Brukas stundom då man vill utmärka
att något är af elakt förebud; 2) tillåtas, vara
lofligt. »Dä mås inte fiska i denna sjön". UI.
(Rosl.).
MÅS 2, (ipf. måddes, sup. måss ei. mats), v. d.
småningom försvinna. »Dä mås väl av", t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
