Print (PDF) - Color (PDF) - full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452 MÅL MÅN Dl* (Elfd., Våmh.); stånd mål, m. klippt kort man; upprättstående man. Ö. Dl. Fn. mön, f.; n. män, f. HAL 2, s. malå 2. MÅ Ij 3, s. mara. MÅLA 1, s. mola 1. MALA 2, s, mala 2. MÅLBETE, mdle, mål emella, måls-bete, mål-sjuka, mål-staen, s. malå 2. MÅLE, m. karlaktig, dryg, högmodig person. »Han tykker han ä en sann måle». Og. (Ydre). MÅLFÖRE, mållam, tndistulän, s. malå 1. MÅLLA ei. målka, v. n. 1 arbeta långsamt och utan ordning. Mdkka, id. Sdm. (Björkvik). Jfr mola 1. MÅLLA f. en qvinna som så arbetar. Sdm. MÅL-STAKE, s. marstake. MÅL-TRAST, s. malå 1. MÅM, m. malm. Ö. Dl. Fn. målmr. MÅN 1 (pl.-ar ei. -er), m. 1) eg. (i fornsv.) en sak af en viss storlek, värde; 2) (liten skilnad), liten påökning af något. »Alla månar hjelper», ehuru lite* det är, som lägges till, är det dock en nyttig tillökning. »Många manér hjelper». VmM vg. »flä va en mån mer», en smula mera. Vb.; 3) liten fördel, båtnad. "Dä gär mån», det hjelper under. Nk. »Hä var mån i», det är dock något, något att ej förakta; bättre än intet. Vb. »Dä ä mån i», id. »Dä ä mån i hvar halv-Öre». Hs. »Mån i hä»! strunt i det! FI. (NK.); 4) pl. manér, tillgångar, omständigheter. »Hans manér (ei. moner)». Vg. Fsv. muner, mon, mun, m. a) en sak af en viss storlek, värde; b) mån, (liten) skilnad. VGL. UL; c) värde, värdighet, heder. S.S. 1, 4; d) gagn. Cod. A. 49, f. 258; "somlikra ordb æru stækt oc thasr skal mera- Iæsas aen thær staar scriwat, ællighis ær ey mon vm læsningena». S. Oluffs sag. s. 2; fn. munr ei. mun, m. åtskilnad; n. mun = män L MÅNA, v. n. o. a. 1 3) jämka. Måna av, småningom minskas. »Dä månar å mä priset på binget». HI. Månas åv, v. d. id. UI. Måna på, småningom öka, öka på litet i sänder. »Nu kan vi måna på mä farten». Vml.,ög.,hl.; 2) jämka fram, föra fram småningom. »Måna fram stfkken». Vm.,ög. »Måna mä», arbeta litet i sänder, og. N. måna på, vara flitig för att vinna tid dier komma ett stycke på vägen; fil, muna, v. n. a) göra, åstadkomma en skilnad, göra från eller till. Måne-mäst, adv. nästan, merendels. »Månemäst så stor", nästan så stor. Vm.,ög. Mani, adv. 1) bra nog, fördelaktigt. »Hä var no mani han åkk förtjen nalta», det var nog honom en fördel, att han erhöll arbetsför-tjenst; 2) väl förtent. »Hä var mani ban åkk stryk", han förtjente väl sitt straff. Vb. Mån-vaha, på månvara, för säkerhets skall,; i alla fall» »Ta mä sej på månvara», ifall det behöfves. Vm., ui. MÅN 2, adj. utan neutr.; sing. 1) som har någon person i godt minne, annar honom väl. »Hon kan godt Iia'n, ty hon ä allti så mån". Allm.; 2) hushållsaktig, mycket flitig, vanligen öfver hofvan. 6dm.,nk. Fsv. mon, m. sinne. Alex, M.; mona, v. a. ihogkomma. Iwan 423, 4231; fn. munr, m. sinne, längtan; vällust; muna, ihogkomma; hafva lust till; "hann munar i |>ab", han har lust dertill; fe. munan, tänka, anse; moes. rnunan, mena, tänka; skr. man, id. Måna, v. n. 1 unna någon väl, vilja och göra någon godt. »Måna åt någon». Ua. Månas, v. d. 1 vara begärlig efter något. Ui. Mån-laus, adj. 1) odräglig; 2) obehaglig' otäck. Hj. O-månsam, adj. odräglig, obehaglig. Hj. MÅNA 1, v. a. 1 båda, betyda. »Hva månar dä"? Sm. (Sällan brukl.). MÅNA 2 (ipf. måna), v. a. påminna, påyrka, anmana, skynda på. »Han måna på mag om stassrejsa. Han måuä mag dill arbait. Mån på hästom"! Vb. Fht. manen, v. a. monere, ad-monerc. MÅNA 3, s. män 1, 2. MÅNDAGS-KÄRAR, månesgalen, måneskin, b. mana. MÅNGASTANS, mångfallskuppä, mångfristen, månafåll, mångfålla, mångfållstórrka, mångom-Unnom, mångrådiger, s, mång. MÄN GÅS, s. gas. MANKE, månketag, s. monk. MANS A, v. n. 1 coire. Og. MÅNSING, m. rotvälska, Boråatyaka, ett af de handlande Boråsboarne diktadt språk. Då de tala denna rotvälska, säga de sig månsa, v. n. "vi ska månsa". Några ord ur denna rotvälska anföras af Hof, dial. vestrog. s. 77. MÅNVARA, s. mån 1. MÅPA, s. mopa. MÅR, f. en påle nedsatt i sjö eller elf, vid hvilken båtar fästas Vb. (Åsele). Mår-simm, -en, m. fånglina; tåget hvarmed båten fästes. Vb. (Åsele). S. simme* MÅR, måra, måras, s. mora 3. MÅRA 1 (ipf. o. sup. måra), v. n. 1) göra något långsamt och mödosamt eller i all maklighet. "Mårar å super; mårar, å jiter; raårar å gar; mårar å brinder». FI. (Öb.); 2) gå i djup sand; 3) gräfva i jorden». Vb- Jfr mola 1, som troligen är samma ord. MÅRA 2. f. Galium boreale. Allm. Isl. madra, MÅRA 3, s. mora 1. MARK, f. 1) skogssträcka invid en elf, på hvilken man färdas båtledes och hvilken skogasträcka alltid måste genomvandras för att komma förbi forsarne att man sedan kan fortsätta båtfärden. Vb. Mark, f. id. Nb. (Ö. Cal.); 2) skogbevuxen landtunga mellan tvenne sjöar, der båtleden afbrytes af en fors, vattenfali eller mellanliggande land och hvilken landtunga man måste genomvandra samt forsla sina saker till nästa Sjöstrand eller spakvatten för att komma förbi forsen eller till nästa sjö, der åter båtled är möjlig. Vb. Fn. mörk, f. skog. MÅRLA, s. myra /. MÅNA, f. märla. Sk., bl. D. d. marne ei. nufrvw. MÅRRA, s. marra. MÅRUG, s. mora 3. MÅRA (pl. mårur), f. trollslända: Libellula Dl. (Elfd.). Trull-slända, f. id. Dl. (Våmn., Mora). Troligen samma ord som mård, f. mara. MÅS 1. v. irap. (förekommer blott i præs. och med negation), 1) böra, må, ske. »Dä mås inte". Ög.,vni. Brukas stundom då man vill utmärka att något är af elakt förebud; 2) tillåtas, vara lofligt. »Dä mås inte fiska i denna sjön". UI. (Rosl.). MÅS 2, (ipf. måddes, sup. måss ei. mats), v. d. småningom försvinna. »Dä mås väl av", t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
