- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
467

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N - NIK ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nekka spelet, n. def. elv·spelet. Sm.
(Värend).

Nekk grisin, m. def. Nuphar luteum. Fl.
(öb.).

Nekk-hönon, f. def. Nymphæa lutea. Fl.

Nikk-blad, n. bladen på neckrosen. Nk.
Nekka-bld, n. Sm. Gl. sv. (Tillandz)
näkke-blad, näkkdåkkor, Nymphaea alba. Jfr Rdq.
2, 42.

Nikk-blomm, nikkel·blomm, f. neckros. Bhl.
Nekka·blommor, nekka-liljor, f. pl. Sm.;
näkk-tuppor, f. pl. Dl. (Gagnef); snäkke ros, f. Vg.
(Kåda s:n); sjö-rosor, f. pl. Vm., södra dl.;

tjärn-rosor, f. pl. Mp.; smör·kann-knópp, m.
Jtl.; lär-blad, n. Dl. (Elfd.); sjö-óllon, n. Sm.;
kanne-blad, n. id. S. Nk. Gl. sv. (Tillandz)
kanneblad, sjö-blad, å-blad, skölleneblad,
Nuphar luteum.

Näkkig el. näkkug, adj. (om häst) som har
två färger. G.

NIKK 4, s. nikka.

NIKKA, v. n. 1 1) (såsom i riksspr.) nicka;
2) talesätt; nikka för brims el. nikke brims,
säges då en häst nickar med hufvudet upp och
ned, egentl, för att fördrifva brömsarne. S. Sk.

Nikk, m. trampsticka på en spinnrock. Sm.

Nikke-hälla, nikkhälla, s. hallda.

Nikke·pinne (pl.-nar), m. de pinnar, som
uppbära sölfverna i en väf. Sk. Af sv.
nikka, v. n.

Nikke-sticka, f. den käpp på en spinnrock,
som förenad med trampan drifver hjulet. Bl.
Skagjel, m. id. S. Sk.

NILI, s. nyr.

NIMMA (namm, nummit), v. a. 1) taga,
fatta. ”Ja namm ’et”. Vg.; 2) lära, fatta,
förstå. ”Han har lätt att nimma”. Hl. (Slöinge);
deraf sv. förnimma. Nema (ipf. o. sup. nema el.
nemä), v. a. taga, draga åt sig i sakta mak (vid
not-drägt); draga åt sig noten, näfve för näfve
not-vepet och not-armen. Vb. Nemma el.
näma (ipf. nemde, sup. nemmt, p. p. nämd), v. a.
taga in; om främmande kreatur, som komma in
på ens åker eller äng. ”Ja har nemmt in fire
kräj i da. Mina stud a ble in-nämda i natt”. Sk.
(Ox., Skytts, Vemm. h.). Nimma in, id. Sk.
(Ljunits h.); näma fast, taga fast. Sk. (Vemm.).
Fsv. nima el. nimma (ipf. nam, sup. numit), v.
a. a) taga, fatta. Didr. af B. 328, 6: ”hans
swærdh nam aldher stedh” (ɔ: tog aldrig fäste,
stadnade aldrig) ”för en j jordena””: b) lära,
förstå. S. S. 1, 28; 3, 214. Flores, 1857. S.S.
2. 1. Kg. St. s. 57; næma (ipf. nempde, p. p.
nempder), v. a. a) taga nam (hvaraf verbet
næma är bildadt), panta hos gäldenär. L.L.;
b) undantaga för sin räkning (någon del af jord,
som man sålt eller arrenderat). SML.; fn. nema
(nam, numit), a) laga; b) fråntaga; c) höra;
d) fatta, lära, m. m.; fht. neman; nht. nehmen;
ffris. nima, nema; fe., fsax. niman; e. dial. nime;

holl., ns. nemen, taga, fatta; d. nemme, lära; nfris.
nimmen, nemmen, taga; lett. nemt, id.; gr,
νέμειν, hafva, besitta; moes. niman (nam, nemun,
numans) taga.

At-nämen, ät-nennen, adj. tilltagsen. G.

För-mimma (ipf. förnamm, sup. förnummit),
känna, erfara genom känsel. ”Dä förnamms
så hårdt”. S. Sk.

Nam, n. spår eller inhuggning uti ett
byggnadstimmer, hvari ett annat passar in. Nk.
D. d. nam, id.

Nama el. namma, v. a. 1 taga, fatta.
”Nama fatt”, Sk. (Harjager); ”namma fatt”, Sk.
(Onsjö); ”namma i”, Sk. (Ox.), hl.; ”näma
fast”. Sk. (Vemm.), naamm (ipf.-ä), id. Vb.
D. d. namme, id. (Mlb., DL. 690).

Namn-bläkk, n. bläck, hvarmed man
skrifver på linnekläder. Sm.

Namn-duk, m. märkduk som flickor sy, då
de lära sig att märka kläder. Sm.

Namn-lös-finger, n. ringfinger. Fl. (Öb.).

Namn·märke, n. bomärke; en stämpel af
järn med bokstäfver. Götal.

Nammän-laus, adj. namnlös. Vb. Fn.
nafnlauss.

Nem, adj. aktsam om något, som tager väl
vara derpå. S. Sk. Samma ord som nimm.

Nem-bårr (f. nèm, n. nemt), adj. som tar
till sig; snål. S. G.

Nimm, adj. 1) som lätt fattar i (eld),
eldfängd. Äfven nemn. ”Brännet ä inte nimmt”.
Sk.,hl. ”Dä kann va nemmt sóm bås”. Sk.
(Onsjö. Harj., Ox.); deraf ill·nemm, Sk. (N.
Åsbo, Harj., Ing.); eld-nimm, id. Sm.,bl.; 2)
som tar bra (fisk); skarp, god, som lätt fattar
i, t. ex. om fiskkrokar. Bhl. Nämnd, fisk-nämnd,
adj. (om nät) som tar bra fisk. Ög; nembr,
id. G.; 3) beqväm, lämplig till, lätt åtkomlig
för: lätt smittad. ”En nimm kniv”, en skarp
knif, ”nimm” att skära. Hl. (Slöinge). ”Dä
ä så nimmt att ta te”. Sk.,hl.; deraf
fróst-nämn, adj. (om ställe) som är blottstäldt för
frost. Mp.; fress-nämnd, id. Hs. (Db.);
kyll-nimm el. kyll-nämm, adj. som lätt blir förkyld
eller frusen. ”Efter febern ä ja liaväl inte
kyllnimm”. Sk. (Ox., N. Åsbo); köld·nämnd, id.
Sm,; fröss·bóren, adj. id. Sk. (Ox.);
nimmer-dugg, m. honingsdag; tros vara skadlig för
växterna. ”Nimmerdugg har fallit på
pantófflerna”. Sk. (Ox.). Nemmer·dagg, m. id. Hl.;
sjö-nimm, adj. ömtålig till helsan. Heter
förmodligen egentl. sju(g)nimm, som lätt blir sjuk.
Skall nyttjas i Villands h. af Skåne; 4)
läraktig qvick, som har god fattningsgåfva, lätt att
lära och förstå. Sm.,hl.,sk. Nimmen.
”Pójken ä ganska nimmen”. Vm.,ög.,vg.,sm.;
nimm, nimmer, nemmel, nimmel, nimmeli(g),
Sk.; nemm, nimmer, Hl.; nimm, nemm, nämd.
”Nimm dill läsa, skriva, snikka”. Vb.; nämn,
Jtl.,hj.,åm.; neimb, id. Nb. (N. Cal.);
nōm-bårr (f. nom, n. nombt), minnesgod. S. G.;
<i>nōm-skurr</i, id. N. G.; deraf hard-nom, adj. glömsk,
tröglärd. S. G.; lätt-nimmel, adj. som har
lätt att fatta och förstå. Sk.; Nö-nimmen, adj.
som har svårt att fatta och lära. Nö-nimmter,
id. Kl.; skär-nimmer, adj. klarfattlig. Hl. (Fsv.
skær, adj. klar, tydlig); snar-nimmen, adj. som
snart fattar, har lätt att fatta och förstå. Ög.;
tung·nimmel, adj. som har tungt för att fatta
och förstå, S. Sk.; tong-nemm, Mellersta Sk.;
tung-nimmer, id. Hl.; u-nemm, adj. som har
svårt för att lära. Sk. (Ö. Göinge); vår-näm,
adj. (om hästar) som ej ha fast hull, utan magra
tvärt af under vårkörslorna. Hs. (Db.);
vår-nämd, adj. (om boskap) som är svag och
ufmattad genom dålig vinterfodring. Ög.; vårsk,
adj.id. Ög.,ul. Fsv. næmol, adj. läraktig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:41:48 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0497.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free