- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
503

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P - PIS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Räv-piss, m. eg. urina vulpis; Geranium
Robertianum. Benämningen af lukten. Sm.
(Femsjö).


PISSMUNK, s. pims.

PISTRA, v. n. 1 1) brinna illa, såsom rå ved gör.
”Dä ligger å pistrar, dä blir ingen ell å’et”; 2)
blåsa pä en eländig och trögt brinnande brasa.
Vg. (Skarab.).

Pistring, m. liten dank. Kl.


PISTRUG, adj ömtålig. G. N. pisten, adj.
klynkande, som klaga öfver obetydligheter;
pistra, v. n. klynka.

PISTÄR, v. a. o. n. 1 1) kyssa; 2) smacka
med läpparne. ”Pistär a ästim”. Dl. (Mora).

PITA (ipf. pet, sup. piti), v. n. 1) pipa, låta
fint; 2) gnälla. Ul. Pita el. pejta (ipf. o. sup.
id.), v. n. a) pipa, låta fint. ”Fógeln sitter i
trä å piter”. Fl. (Ingo). Pitä, id. G.; b) gnälla,
qvida, smågråta. Pit (ipf. o. sup. pita). Fl.
(GK., K., P., NK.),

Pito∙lås, m. 1) gråtigt och gnälligt barn;
2) äldre knarrig person. Fl. (Öb.).

Pituter, adj. knarrig, otålig, krånglig. Fl.
(Pargas).


PITER (ipf. pitra), v. n. sjuda af lefnadslust.
”Hä pitrar i me”. Fl. (GK., K.).

Pitri, n. eldigt lynne, mod. Fl. (K., P., NK.).


PITRI, f. småaktighet. Dl.

Pitrisklin, adj. småaktig, nogräknad,
laggrann. Ö. Dl.


PITSÈR, n. sigill, hvarmed bref förseglas. Vb.
Gl. sv, pitzer, id. Stiernman, acta publ. s. 26.

PITT el. pit (pl.-ar), m. penis. Pikk el. pekk
(pl.-ar), m. id. Allm. Deraf sv. pinka, v. n.
mejere. N. pikk; d. d. pint, pintel, m.; nfris.
pint; ns. pint; e. pintle; it. pinco; gl. frans.
pinge; wal. pid, m. något som löper ut i en
spets; bret. piden el. biden} f. penis (Le Gonidee,
368); gael., irl. peac, peic, piac, något spetsigt;
skr. pik’kha, svans.

PITTER. s. pittra.

PITTLA, s. peta.

PITTRA, v. n. 1 skrifva tätt och smått,
skrifva petigt. Dl. (Tuna), vm. Jfr peta.

Pitter, n.? fin stil. Vm. (Herv., Id.).

Pittrug, adj. fin, petig; om skrift.
”Pittrug styl”. Vm. (Herv., Id.). Pittrig, id.
”Pittrig skrift, styl”. Vl.


PIVA, v. a. 1 ge stickord, pika. Sk. (Ox.).

Piva el. pive, f. fruntimmer, som ger
stickord. Sk. (Ox.).


PIVER, m. piggvar: Pleuronectes maximus. Sk.

PJALA, v. n. 1 pjunka, vafa pjåkig. Bl.
Pjalla, v. n. 1 1) vara fjeskig och senfärdig; 2) vara
dum. S. Sk. Pjåål (ipf. pjålä), v. n. pjunka,
klaga, jämra sig. Vb.

Pjall, n. 1) fjesk; 2) enfaldig menniska.
Pjalle-ree, n. id. S. Sk.

Pjalla, f. senfärdigt fruntimmer. Sk. (Vem,).
Pjalle-kar, n. id. Sk. (Ox., Skytts h.).

Pjalled, adj. 1) senfärdig, trög; 2) dum.
S. Sk.

Pjål, n. 1) pjunk, otålighet, jämmer; 2) en
som pjunkar och tar illa vid sig vid minsta
olägenhet. Vb.,nb.

Pjolta, v. n. 1 tala oförståndigt och fåfängt.
Vm. (Norbergs s:n).

PjåLa (ipf.-ä), v. n. pjunka, jämra sig.
Åm. Jfr frans, piauler, v. n. pipa.

Pjåla, v. n. 1 gå smått omkring oeh syssla
utan drift. ”Han går det å pjålar”. Råna, v.
n. 1 id. S. Sk. Pjållta, el. pjölta. v. n. 1
göra sig mycket besvär med obetydliga saker. Ul.

Pjållta, f. pjållter, m. fjollig menniska. Sdm.

Pjålltug, adj. fjollig. Sdm. Pjöllrig, id. Ul.

Pjållär (ipf. pjållrä), v. n. pjållra. Vb.

Pjöller, n. slarf, tokeri. Ul.


PJALLTA, pjallter, s. palla.

PJASA (ipf. o. sup. pjasa), v. n. 1) gå mycket
sakta och med svårighet; om barn, som börja
att gå, eller om sjuka, gamla eller menföra
menniskor; 2) arbeta långsamt. Vb. Pjasa, v. n. 1
sakta och lätt vidröra, prassla, t. ex. om halm.
S. Sk. Jfr pasa 1.

Pjas 1, n. stackare; en till begrepp och
förmåga vanlottad menniska. Vb.,sk. Pjås, n.
id. Vg. (Mark); pjasar, m. id. Vb., fl. (Öb.).

Pjas 2, n. 1) sömnaktigt oeh långsamt
släpande, håglöst arbete; 2) prasslande; 3) litet
lätt stycke (t. ex. smärre halm, en bit papper),
som vid ringa vidröring prasslar. S. Sk.

Pjasa-mögär, m. beklagansvärd stackare,
som både fryser och svälter. Vb.

Pjased, adj. 1) prasslande; t. ex. om halm;
2) långsamt släpande, dåsigt arbetande. S. Sk.

Pjas-has, m. släpaktigt gående el. arbetande
menniska. S. Sk.

Pjask 1, n. 1; dålighet, uselhet. Vm.; 2)
smuts, slask, vattendränkt mark; 3) allt det
som är dåligt och kraftlöst. ”Bara pjaskä dill
supaumat”, bara tunn och kraftlös soppa eller
välling. ”Pjask dill kar”, svag karl;
struntkarl. Vb. Pjask el. pjas, n. a) tunn, kraftlös
vätska; b) skum, fradge. Hl. ”Ja ha fått
bara pjask;” om dålig säd. Vm.; 4) liten
svag menniska; 5) långsam, sölig menniska.
Sm.,kl.,sk.; 6) senfärdigt arbete, långsamt,
illa förrättadt arbete; 7) söl, dröjsmål.
Ög.,sm.; 8) enfaldig menniska. Sk.,hl.; 9)
orenlighet i kastad säd. Sm. Jfr pjyska. Pjåsk,
n. a) enfaldig menniska. Nb.,vb. Pjåsker, m.
id. (Sorunda); b) smutsig, lat qvinna; c) slamsa.
G.; d) klemigt väsen, uppförande. Vb.

Pjask 2, m. litet slag. Vg.

Pjaska 1, v. n. freqv. 1 1) förnyade
gånger sakta och lätt vidröra, skafva, skubba
emot, lätt vidröra. Sk.,vg.,vl,; 2) röra i
något (t. ex. vatten, aska), plaska; tvätta. Ul.,ög.;
3) gå sakta, tyst (i strumporna); handla
långsamt och söligt. ”Han går å pjaskar”. Götal.
Pjeska, gå tyst. Sm. (Vestbo); 4) fjeska, göra
föga gagn, pjunka. Sk. Pjaask (ipf-ä), v. n.
a) gå i slasket, i vattenpölarne; b) plaska; om
barn. Vb. N. pjaska, släpa sig fram; slå
sig igenom.

Pjaska 2, f. våp, långsam, enfaldig varelse.
Sk.,bl.sm. Pjåssa, f. id. Hl. (Skällinge).
Pjåska, f. id. Sdm. (Sorunda).

Pjasked, adj. 1) senfärdig, långsam. Sk.
(Lugg., N. Åsbo); 2) våpig, högst inskränkt till
förståndet. S. Sk. Pjasket, adj. id. Dls.

Pjaskig, adj. med ogräs uppblandad, oren;
om säd. ”Pjaskig säd”. Vl.

Pjaskut, adj. n. som i en opassande
blandning är hoprördt. Sdm.

Pjåska v. n. 1 1) visa sig barnsligt
dåraktig, slams,ig. Allm.; 2) gå i djup sump, i
slasket. Sveal.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0533.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free