Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- P
- PÅH ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men han hadd int’ na dill å påhåll (el. dill å
håll på)”, det var husfadrens i granngården tur
att vara prestvärd (under husförhör; i år, men
han saknade hvad dertill fordrades. ”Góss’n
skull no gjernom vili kómma ti storskol’n, men
har int na dill å påhåll”. ”Han skull no vili rå
säg’n häst å navohdt annä vä, men’n hav int na
dill å påhåll”, han skulle nog vilja köpa sig en
häst och åtskilligt annat äfven, men han har inga
tillgångar. Ordet brukas i denna bemärkelsen
blott i infinitivus. Vb.
PÅ-HÄNGE, s. pahängä.
PÅ-HÖLLJE, n. täcke. Ög.
PÅJA SEJ, v. r. 1 jämra sig, gråta. ”Ho
påjä sej så fasligt”. Sm. (kring Strengnäs).
PÅJL 1, m. böld, knöl. G.
Påjlut, adj. knölig. G.
PÅJL 2, s. pula.
PÅJTA, f. smalt ljus. Sm. (Sunnerbo h.).
S. perta.
PÅJTÄ, f. tunnt, illasmakande dricka eller
brännvin. G. Påjta, pöjta, f. surnad eller skämd
dryck. Sk. (N. Åsbo, Lugg.). Spöjta, f. dryckes
vara af dålig beskaffenhet. ”Dä va spöjta te
kaffe”. S. Sk. Jfr n. pøyta, f. mudderpöl; d. d.
spøjt, n. det som är mycket tunnt och vattnigt,
t. ex. om dåligt dricka (Kok 1, 380).
PÅK 1 (pl.-ar), m. pojke, gosse. Sk.,hl.,sm.
Påg, paug,</i> Sk.,hl.,bl.; pok, Vb. (Nordmaling);
pugg, id. Fl. (Esse). N. pøk, liten gosse; d.
pog, gosse; ns. pôk, litet barn; nordtschud. poig,
son, gosse, unge (Acta soc. se. fenn. 6, 100); fin.
poika, son.
Pauga-blära, f. liten gosse. N. Sk. S.
blära.
Pauga-smola, f. liten gosse. Sk. (Lugg.).
Påga-pebling el. påga-pevling, m halfstor
gosse. Påga-stöding, m. id. Sk. S. päpling,
stöding.
Påga-hynting, s. hynting.
Påga-slöde, s. slöde.
Påga-slöring, s. slöring.
Påga-tös, f. flicka, som helst vistas bland
gossar. Sk.
Påga-ulk, s. ulk.
PÅK 2, m. (såsom i riksspr.) kort, grof och
tung käpp. Pålk, m. id. Fl. (Nl.).
Pykel, m. liten påk, kafle. Ög.
Påk-smörja, f. stryk. ”Han fik
påksmörja”. Sm.
PÅKE, m. 1) fånig menniska; 2) lustig, rolig
menniska. Påket, adj. fånig; lustig. Dls.
PÅKEN, s. puk 1.
PÅLA, pålk, pålka, pålkansam, pålket, s. pula.
PÅL-GAST, s. päl 1.
PÅLK, s. påk 2.
PÅ-LITLIG, adj. tiggareaktig, som litar till
eller efter andras gåfvor. Vm. (Norbergs s:n).
PÅLL, -an, f. bubbla, vattenblädra. Pålå, f.
id. Fl. (Ob.).
PÅLS-MESS-DA’N, m. def. den 25 januari. Nk.
PÅMME, på mig. Hs. (Db.).
PÅRA, v. n. 1 växa smått och illa; om träd,
som nå endast ett par alnars höjd. Sk. (Onsjö).
Jfr pora.
Påra el. pårra, f. litet, illa vuxet träd af
ett par alnars höjd. Sk. D. d. purre.
Böge-påra, ege-påra, f. liten, illa vuxen
bok eller ek. Sk. D. d. bøgepurre, egepurre.
PÅRTAS, v. d. 1 blifva stött, missnöjd, sticken.
Hl. (Breared). Pårta, v. n. id. Vm.; pårtas,
pörtas, id. Hs. Jfr pórka 2.
Pårten, adj. stött, missnöjd, förargad.
Parten, Hl. Pärten, perten, pajrten, Sk.; pörten,
id. Vg.
PÅSA-GRIS, påsanut, påsa-mat, påsa mjölk,
påsa-rista, påsa-vantar, påse-lösa, s. puse.
PÅSA-BRUD, f. älskarinna. Fl. (Nl.). Fn.
púsa, f. fästmö, trolofvad brud; e. spouse, brud;
it. sposa, af lt. sponsa, f.
PÅSKA VAGA, påska våle, påske-bröd, -gris,
-kaka, -stua, påsker, påskesöndag, påskkärring,
påsklördag, påskören, påskä skräkkä, s. paskar.
PÅ SKÖD, på-skud, s. skjuta.
PÅSTAN, på-ståen, s. standa.
PÅ-STORUM, s. stor.
PÅT, s. påta.
PÅTA, v. a. o. n. 1 1) eg. (såsom i riksspr.)
med pinne, käpp o. d. sticka i jorden och
uppröra henne; 2) smågräfva; 3) rota i jorden, om
grisar. ”Svinen påta upp gräsvallen”. Nästan
allm. Pota, a) id.; b) köra åkern för grundt,
illa sköta sin jord. Nk.; 4) sticka fina hål i
brödet med en slags nagg (påt, m.) innan det
insättes i ugnen. Sm.; 5) sticka (på ett eget
sätt) vantar, strumpor. ”Påta vantar”. Jtl.,vb.;
6) göra något som är tidsödande. Allm.
Påt, n. tråkigt och tidsödande
småarbete. Vb.,ög.
Påta-mes, m. trög och lat arbetare;
stackare som föga uträttar. Vb.
Påt-hersken, adj. sticken, ond,
frånstötande. Sm.
Påtig, adj. senfärdig. Ul.
PÅVEL, Pavelus, n. pr. Paulus. Vg.
PÅVVóSS, på oss. Hs. (Db.).
PÄDER-BLIóMMÄ, f. styfmorsblomma: Viola
tricolor. Dl. (Elfd.). Förmodl. egentl.
Pärsmäss bliommä.
PÄDERS-MÄSSO GRÄS, n. brudbröd; örten
Spiræa filipendula. Åm. Galte-knappar, m. pl.
Sk.; so-mila, f. id. Sk.
PÄIKÄ, s. piga.
PÄIS, f. liten flicka. G. Rdq. 3, 278. Jfr paj.
PÄJNING, s. pina.
PÄL 1 (pl.-ar), m. påle. Sk.hl. D. pæl;
ns. pahl; nht. pfahl; holl. paal; fe. pal; lt. palus.
Pål-gast, m. i. q. skäla-vrängare. Ög.
Päla, v. a. 1 sätta pålar, nedslå pålar;
Sk. Fsv. pæla; d. pæle.
PÄL 2, s. pel.
PÄLA-KRANS, m. perlband. Sk. (Ing.).
PÄLLE, m. 1) eg. nom. propr. Peter. Allm.;
2) bagge, bock; skämtsamt. Ög.,sm.
PÄLMENTA, s. perlementa.
PÄMBÄL, s. pimpa.
PÄN, päna, s. pen.
PÄNA, f. randen uppåt ryggen på hästar. Ög.
PÄNS, subst. sing. oböjl. bannor. ”Få päns”.
Vm. (Herv., Id.). Deraf skur-päns, bannor. Allm.
Pänsa, v. a. 1 banna, lexa upp någon. Vm.
(Herv., Id.). Deraf skur-pänsa, v. a. 1 banna
upp. Allm. Skriftefadren, som under katholska
tiden vid domkapitlen hade att både med orden
och dessutom ålägga något kyrkostraff, kallades
poenitentiarius, hvilket ord efterhand i
allmogemålen bröts till pänsare, hvaraf sedan bildats
päns, pänsa.
PÄPLE, n. litet nystan. Ul. (Rosl.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Oct 10 21:07:53 2022
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0547.html
