- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
522

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

av, ikring, i väg, på, åsta, efter"; 2) hastigt
uppväxa och blifva lång. "Raka i vädret"; 3)
störta, häftigt och oförsedt falla med mycket
buller. "Raka kull, ner", Allm. Jfr räka, räkja 2.

Raka, tórr-raka, f. långt, på rot stående,
torrt träd. Ul.,dl. (Ohre).

Rake gåLa, pl. efterräfst. "Han höllt
rakegåla mä luen sin". Ög. (Ydre).

Rake-lång, adj. förflugen i talet; som ej
har tand för tunga. Hs. (Db.).

Rakk, n. flackande. Vm. m. fl.

Rakka, v. n. 1 fara hastigt, löpa hit och
dit, ofta färdas, flacka, skakas på åkdon. "Han
gör inte annat än rakkar i böjden. Rakka av å
ann". Mycket allm. N. rakka, flacka omkring.

Rakk·bud, n. ilbud; oförväntadt tillfälligt
bud. Ög. (Ydre).

Rakkla, v. n. 1 fara tidt och ofta, flacka.
"Han far å rakklar ómkring". Svea-, Götal.
Rakkäl (ipf. rakklä), v. n. stryka omkring
efter vägarne, ströfva omkring i sysslolöshet. Vb.

Rakkel, n. landstrykare, landtstrykerska.
Ordet brukas i sammans, t. ex. rakkel·kóna,
f. rakkel-hund, m. Vb.

Rakk-ärenden, n. pl. def. ärenden som
man skall flacka med fram och tillbaka. Vm.

Rakä-ba(d) n. 1) ifrigt sökande efter en
sak. "Dä ä ett så’nt rakäba ätter halm i år";
2) väsen, oreda, villervalla. "Di höll ett tókkä
rakäba på kroa i kvälls". Nk.

RAKA 3, v. n. 1 raka fram, utöver, räcka,
skjuta fram, utöfver. "Bjelken rakar fram óm
lejden". S. Hl. D. rage frem; nht. empor·ragen,
hervor-ragen, id.; moes. uf-rakjan, utsträcka,
uträcka.

RAKA 4, s. råka 1, råke.

RAKK 1, f. järnrost, som afsätter sig ur
järnhaltigt vatten invid källor. Ralk el. rålk, f. id. Vb.

RAKK 2, m. det band fullsatt med små
svarfvade trissor, som är på rån, der seglet sitter
fast, på det att seglet desto lättare må kunna
hissas. Sdm. Fsv. rakki, m. en ring af vidjor
eller rep. UL.; fn. rakki, m. en af de ringar
omkring masten i ett fartyg, hvartill kanten af
seglet fästes. S. E. 1, 584, 2; nht. rack, n. på
en rå; d. rakke el. rak, m. en samling af tåg,
besatta med små träkulor, hvarmed rån hålles till
masten; n. rakkje, m. en ring på midten af
segelrån, inrättad till att binda omkring masten.
Jfr Isidorus, Orig. 19, 2: "Malum navis dicitur,
quod quasi malleolis ligneis cingatur, quorum
volubilitate vela facilius elevantur".

RAKK 3, s. raka 2, räkkja 1.

RAKKA 1, f. 1) eg. (såsom i riksspr.) hynda.
Rakkä, m. hund. Ö. Dl: 2) dålig menniska;
skällsord. Allm. Fsv. rakka, f. hund. Legend.
733; rakki, m. L. c. 492; fn. rakki; n. rakkje;
fe. räce, m. id.; e. rach, stöfvare; skot. rache,
id.; d. rakke, a) långhårig hund; b) hundhvalp
(föråldr.); fin. rakki, hynda; kelt. racke, rake,
f. id.; mht. bracke, m. hund, spårhund (Ben. 1,
231); holl. rekel, m. stor gårdshund; d. rækel,
m. stor hund, stor jagthund (Moth); mlt. racha,
f. hund; frans, braque, spårhund: it. bracco.

By·rakka, f. bondracka. Allm.

Fylle·rakka, f. fyllehund. Allm.

Hunda-rakka el. hundrakka, f. hynda. Allm.

Lögn-rakka, s. ljuga.

Rakkare, m. 1) eg. (såsom i riksspr.)
bödelsdräng och hudafdragare; 2) hin onde. Fl.
(P.), bl. Rakken, m. def. Bhl.; rakkingen, m.
def. id. Vg.,bhl. Holl., ns. rakker, bödelsdräng.

Rakkare-dräng, m. bödelsknekt. Vb. Ns.
rakkerknecht (Richey, 204).

Rakkare-göram n. göromål som
tillkommer rakkaren. Att skära ned en sjelfmördare
som hängt sig, räknas för ett rakkare-göra,
hvilket ingen ärlig man kan åtaga sig. Götal.

Rakkar-mat, m. en person som förtjenar
komma under bödelns hand. Vb.

Rakkar-pakk, n. kringstrykande familjer af
zigenare; slödder. Allm.

Rakk-ber, n. odon: Vaccininm uliginosum.
Dl. Jfr otter-bär.

Rakk-bers ling, n. riset till odon. Dl.

Rakk-kummå, m. Anthriscus vulgaris. Dl.
(Elfd.), Ehuru kumin är ett fornsvenskt och
forngermaniskt namn (fht. chumin, cumil, cumi,
m. Graff 4, 399), torde dock svenska
dialektordet karve, m. som i dalmålet betecknar alla
umbellater (fn. karfa, f. korg) och hvaraf vi
hafva mlt. carvi, kummin, vara äldre. Kummin
åter är det sydeuropeiska cyminum, kummin.
Hos Harpestreng kallas cyminum Tysk kummin,
carum deremot Dansk kummin.

Rakk-sto n. 1) en hop löpska hundar; 2)
slödder. Hs.

Skvaller-rakka, f. sqvallerbytta. Kl.,bl.

RAKKA 2, f. strupe, gap; blott i sammans.
hals-rakka, f. "Dä kittlar i halsrakkan". Hl.
"Han ska ha’t i halsrakka på sej". Nk. Fe.
raca, hracca, m. occiput; mht. rachen.

RAKKA 3, s. raka 2.

RAKKE, m. det trä, som sitter vid ändan af
en notarm och hvaruti repet fästes då man drager
not. Vm.,sdm. Jfr rakk 2.

RAKKEL, n. skräp, affall. Vm.,vb. (Skellefte).
Fn. hrak, n. en sak utan allt värde. Jfr råk 3.

Rakkla, v. n. 1 göra något som ej duger.
"Rakkla upp en gärdesgård, ett hus". Vm.

RAKKEL, rakkla, rakkler, rakla, s. råke.

RAKKLIG, rakklug, rakklå, s. reka 1.

RAKKOR, f. pl. refvor. Deraf kara-rakkor, f.
pl. Lycopodium clavatum. Sm. (Femsjö). Af
kar, n. kärl.

RAK-VAL, s. räkå.

RALK, s. rakk 1.

RALKA, v. a. o. n. 1 hosta upp slem. Hl,
(Skällinge). D. ralla, rossla. Jfr ralle 1.

RALLA 1, v, n. 1 1) springa omkring. Vb.;
2) gå, röra sig. "Han går å rallar ett’
landsvägen", säges föraktligt om druckna eller
sjelfsvåldiga personer. Fl, (Ingo). "Ralla på, undan,
åsta", köra fort. "Vägen rallade å", gick fort.
"Ralla i väg", åka i sakta traf. "Kómma
rallanes". "Ralla åv", fara af, utföre. Svea-, Götal.;
deraf Ralla te, namnet på en brant backe i
Bohuslän; 3) springa omkring med sqvaller, sqvallra,
prata i vädret. "Han har rallat på mej". Allm.;
4) vara löpsk; om hyndor. Nb.,vb. Skot. rale,
v. n. springa; n. ralla, a) flacka; b) vara löpsk;
c) prata vidt och bredt, sladdra; d. d. ralde,
ralle</i>; nht., holl., nfris. rallen; holl. rellen;
e. rally.

Efter-ralltare, m. en som springer efter.
"Två ljus, två spjut, fyra gångare, en
efter-ralltare". Gåta. Runa 1847, s. 42.

Rall el. raller, n. sqvaller. Nb.,vb.,dl,hs.,
vg.,sm. Rallt, n. id. "Kallt å ballt". Ög.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free