- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
536

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - RIS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ryss, n. 1) eg. (såsom i riksspr.) en af
sprötar och stickor flätad häck till en vagn; deraf
läst-ryss, m. en kol-ryss af 10 t:r, halv-ryss,
m. af 20 t:r; stor-ryss, m. af 40 t:r; hö-ryss,
m. att köra hö uti; 2) skrinda, ett slags släde
af slår; deraf l-ryss, åk-ryss, m. Svea-,Götal.

Räise·täun, s. tun.

Små·rais-bliomä, f. Linnés ort: Linnæa
borealis. Dl. (Elfd.). Jfr hvita klókker, vinn-gräs.

Ålder-rais, n. buskar af grå al (Alnus
incana, L.). Dl. (Elfd.).

RIS 2, n. engelska sjukan. Norrl.,ul.

RISA, v. n. stegra. Åm. Fsv. risa (ipf. res),
resa sig, stå upp. Alex. 151; fn. risa (reis, risit);
n. risa (reis, rise)</i> fe. ârîsan, id. Jfr resa 2.

RISK, risla, rismat, ris·snare, risnarp, s. ris 1.

RISK, s. ress.

RISKA (ipf. rask, sup. ruskit), v. n. 1) växa;
2) komma till mognad; 3) vara stark, rask.
Detta starka, nu utdöda verb, som i uräldsta tider
funnits i nordiska tungan, har blifvit uppstäldt af
C. Säve (St. Vb. s. 7). På fornnordiska skulle
det låta: riska (ipf. rask, pl. ruskum, sup. roskit,
p. p. roskinn), och på äldsta fornnordiska riskva,
rösk, ruskum, roskvit. På moesogötiska bör detta
ord hafva hetat riskvan, raskv, ruskvum,
ruskvans. Se vi nu efter i de gamla tungomålen, så
finnas i fornnordiskan följande ord: roskinn, adj.
vuxen, fullvuxen, mogen; roskna, v. n. blifva
vuxen, fullvuxen, mogen; roskinleikr, m.
egenskapen att vara vuxen, fullvuxen, mogen;
roskinmanligr, adj. som ser ut att vara vuxen,
fullvuxen, mogen; röskvask, v. pass. växa upp,
mognas m. fl. I moesogötiskan finnes ej något
verbum riskvan, men deremot ett mycket nära
liknande, nämligen ga-vriskvan, frambringa frukt:
τελεφοϱεἷν (Luc. 8, 14). Till denna rot höra
sv. riska, f. en ätlig svamp (Agaricus deliciosus);
ruska, f. löfruska och i munarterna följande ord:

Rask, adj. 1) väl vuxen, ståtlig till figuren.
Bl,,fl. (Öb.); 2) (i riksspr.) snabb, hastig;
frisk, modig. Fsv. rasker, a) snabb, hastig.
Sv. Pr. L. XX, s. 296, S.S. 1, 6. S. Bern.
f. 27 v.; b) rask, käck; fn. röskr, id.; fht,
rasc; ns., d. rask; nht., holl. rasch, snabb,
hastig.

Raska 1, v. n. 1. skynda. "Raska på!
Raska ifrå sej. Raska sta"! Raska sej, v. r.
1 skynda sig. "Raska sej hem". Allm. Raask
(ipf.-ä), v. a. o. n. 1) påskynda, skynda.
"Raska däg! Rask på häst’n"; 2) rask ti säg, äta
fort. Rask å, gå för sig, hafva någorlunda
god eller sedvanlig helsa. A. "Hörä lev du"?
B. "Å jo hä raskar å". Vb. Raska å, id.
Allm. Raska óm, med drift bestyra om något.
Sm. Raska trän, samla hop frukten af träd.
Kl. Raska ópp se, a) återställas till helsan,
blifva rask; b) fatta mod. Fl. Raska te seg,
samla till sig. Nk. Raska ätter, anställa
undersökning. Sm.

Raska 2, f. fruntimmer, som i tid och otid
ser om sitt; sällan i god bemärkelse. Brukas
ofta som adj. f. Sm.

Raska 3, f. i sammans, tórr-raska, f.
gammalt, torrt på rot stående träd. Jtl. Råska,
f. id. Nb. (O. Cal.). Måhända dock att dessa
ord höra till roten rask 2.

Riska, f. 1) ranka, stånd; 2) afbruten gren
af barrträd; ruska. Hs. (Bj.); 3) torra
träqvistar. Fl. (Nl.). Raiska, f. risruska. Dl

Rusk, f. 1. liten kärfve. Dl. (Elfd.); 2) så
mycket säd som fälles med lien på en gång.
Ul. (Simtuna h.). Fsv. raska, f. risraska
Alex. 3215.

RISLING, s. rissel.

RISP 1, m. 1) rispa; 2) liten garnhärfva. Ög.
Fn. rispa. f. Jfr rispa 2.

RISP 2, s. rispa 1, resp, rips.

RISPA 1, v. n. 1 föra oväsen, stoja under
svordomar. "Rispa å träta". Hs.—sdm.

Risp, n. träta, oenighet. Sdm. Rispä-tag,
n. häftig träta som gränsar till slagsmål. G.

Rispansam, adj. stojande. Hs. (Db.).

RISPA 2, v. a. 1 fint klyfva (trä) till spån
och stickor. Sdm. N. rispa, v, a. rifva.

Rispa, f. 1) smal träribba. Trä-rispa; 2)
smal jordrerasa. Sdm.

Rispä-räjt, adj. 1) rättklufven; om ved;
2) uppriktig, fullt säker. G.

RISSA, s. resa 1.

RISSA, risseko, rissfäri, rissla, s. rida.

RISSPA SIG: s. respa sig,

RISST-TYVÄ, s. tjoga 1.

RIST 1 (pl.-er), m. halster. Götal. Fsv.,fn.,
d. rist. Jfr rista.

Järn-rist, m. järnhalstcr i ugnar. Götal.
D. jernrist.

Kyrko-rist, m. kyrkogrind; eg. det galler,
som fordom mera än nu brukades vid
kyrkogårdsmuren för att hindra svin att ingå på
kyrkogården. Götal. D. kirkerist.

Rista, v. a. 1 steka på halster. "Rista
laks, sill, ål". Sk.,hl.,bl. D. riste; nht.
rösten; e. roast.

RIST 2, m. vrist, fotvrist. S. G. Räiste, m.
N. G.; röst, m. Hs. (Db.); brist, m. Vb.—sm.;.
fot-brist, m. id. Ul. Fn,, n., fht, mht. rist; fe.,
ns. vrist, id. Jfr vrida.

RISTA 1) v. a. o. n. 1 & 2 1) eg. (såsom i
riksspr.) med udden af något hvasst, skärande
verktyg göra en djup inskärning i något; 2) plöja
ett åkergärde första gången sedan det varit

besådt. Sm.,hl.,bl. Riist (ipf. ristä), v. a. plöja
linda eller äng för att läggas i träde till åker,
hvilken då kallas ny-rist. Vb.; 3) upprätta; 4)
v. imp. kittla, sticka i någon kroppsdel. Ul.
Fsv. rista; d. d. riste. Jfr Rdq. 1, 223.

Rist, m. skåra i örat på ett får. N. G,

Ristel, m. 1) verktyg hvarmed man plöjer
eller ristar. Vb.; 2) en del af en garnhärfva.
Garn-ristel. Ul. Fn. ristill.

Riste-speta, f. "Vara på riste-spetan", tidt
och ofta vara föremål för tadel. Bl.

RIST-VAL, s. val 1.

RIT 1 (ipf. ritä el. ritt) v. a. o. n. 1) resa
upp, ställa upp i lodrätt ställning. "Rita opp en
stång, stólpe, ett mastträ. Rita kólaved". Vb.,
mp.,fl. (Nl.) "Rita ópp bysson mot väggin
(utal. väddjin)". Fl. (Nl.). Reit upp, id. Nb.
Raita upp, upprätta, uppresa. "Raita upp si".
resa sig upp. Dl.; 2) framräcka, sträcka fram,
"Rit fram handa! Rit fram fot’n! Tåna rit tram
genom skona. Han ritt spjutä mot bjernom"; 3)
rigta. "Han ritä byssä åt ’óm"; 4) resa sig
höja sig; om höga resliga föremål. "Hä rit nona
högt ópp i värä tornä däna", det der tornet reser
sig tämmeligen högt upp i luften. Vb.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0566.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free