- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
551

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - RÄK ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Räksa upp, v. a. 1 framföra ett långt tal,
en lång berättelse. "Dä va en fali lång räksa,
han nu räksa upp". Vg. (Skarab). Jfr fe.
reccan, v. a. framställa, omtala. Dav. Ps.
9, 1; "ic recce ealle vundra þine".

RÄKÅ el. rekå (pr. räk el. rek, pl. räkum
el. rekum, ipf. rak, pl. rakum, sup. räkjiđ el.
rekjiđ), v. a. vräka, skuffa. Dl. Räka (pr.
räkur, pl. räke, ipf. rak, pl. raku, sup. räki), 1)
vräka; 2) räfsa. G. Ordets former i
norrländska munarter omvexla något: räk (rak, räki), N.
Åm.,nb. (Lule); räka (rak, rikki), Ume, Bygde,
Löfångcr, Calix; räka (rak, rekkä), Skellefte: 1)
vräka, drifva vind för våg, flyta på vattnet; om
båtar och annat som drifva för vinden eller
följa strömmen. "Stókken räk utätt ån". Nb.,
vb.,fl.(Öb.); 2) drifva, gå sysslolös omkring,
vandra efter vägarne. "Han tar å räk jämt å
samt som Framlänninga" (ɔ:
Ångermanländingarne, hvilka äro kända för att trifvas på
landsvägen). Vb.,nb. Räka (ipf. rak, sup. räkt el.
raki), 1) drifva omkring på? vattnet. "Han räker
på sjön å kursar hela Guds långa sómmaren.
Vinden va knapp å he va just så nätt ópp att
vi räkt fram i he smal håli sundet"; 2) drifva
sysslolös omkring på vägarne utan bestämdt
ändamål. "Han ha gåt å räkt (el. räki) i byana".
Fl. (Nl.). Räka, v. n. söka gräl. Sdm. Fsv.
ræka el. reka (ipf. rak), vräka, drifva; fn. reka
(rak, rekit), id.; n. reka el. ræka, a) vräka,
drifva för vind och våg; b) flacka, drifva syssslolös
omkring. Jfr vräka, som är samma ord.

Rak, n. vrak, det som flyter på vattnet för
vind och våg. Nb. (Lule), vb. (Skellefte). N.
rak, n. vrak, spridda saker som drifva omkring
på vattnet; fn. rek, n. något som uppkastas
ur hafvet.

Rako-dant, m. fullkomlig vräkling. Fl. (Öb.).

Rak-vāl, m. kringstrykande person,
dagdrifvare. Vb. Jfr val 4.

Rok, m. lätting, vräkling. Vb.

Råk, n. 1) draf, afskräde. Dl.,sdm.; 2)
innanmäte, afskrap efter fisk, rått afskräde vid
slagt. Fisk-råk, fiske-råk, n. Allm. E. dial.
raik, afskräde, sopsmuts; fn. hrak, n. skräp.

Råkig, adj. full med orenligheter; om
slagtade kreaturs inelfvor. "Råkig ränta". Ul.
(Roslagen).

Räka, f. räfsa. G. Gl. holl. reck, f. räfsa,
kratta: fe. race, f. id.

Räka el. reku (pl. räkur el. rekur), f.
skofvel. Dl. (Elfd.,Mora,Våmh.,Ohre). Räkku,
f. Dl. (Lima); reku, f. Hs. (Norrala), dl.
(Våmh.); rikkå, f. Hj.; räga, f. id. Bhl.

Råku, f. dyngskofvel. Jtl. N. reka, reku,
ruku, roko, f. skofvel. Jfr moes. rikan (rak,
rekun, rikans), v. a. samla, hopa.

Räkar-hund, m. hund som drifver omkring
utan egare. Nb. (Cal.).

Räkel, n. vräkling. Räkling. m. en som
stryker omkring. Vb. Fn. rekald, n. något
som drifver upp på stranden eller om på sjön.

Räkje (räkjö), n. coll. sommanvräkta
stockar, som i en elf hindra vattnets gång. Hs.(Bj.).

Sko-reku (pl.·r), f. skofvel som i ändan är
järnbeslagen. Dl.(Våmh.,Mora,Elfd.).
Skoreka, f. spade med fyrkantigt järn. Ul. Fn.
reka, f. spade, hacka. S. sko,

Spa-räka, f. skofvel. Bhl. S. spadå.

Vi(d)-räkal, adj. som gerna drifver omkring
när och fjerran. Vb. Jfr vi(d)-vräken.

Vi(d)-räkst, adj. som far vida omkring:
1) om menniskor och djur; 2) äfven om växter
som utbreda sig mycket. Vb.

RÄLIGA, räliger, s. räda.

RÄLÄ, s. ralla 1.

RÄMJA, v. n. 1 1) bräka; om getter. "Geten
rämjar". Hs. Rämi, remi el. rämmi (ipf. o.
sup. rämja el. remjä), id. Vb. (Löfånger,
Nysätra, Burträsk); 2) skrika, gråta häftigt; om
barn. Hs.(Db.,Bj.), hj.,sdm.,nk. Rämi el.
rämmi, id. Vb. N. ræmja, skria; fn. remja, id.;
rymja, skrika, göra allarm; rómr, m. röst, stämma.

RÄMMA, s. rämme 1.

RÄMMARE, m. i. q. róste 2). Ul. (Värmdö).
Jfr remme.

RÄMMBLÄ SI, v. r. 1 ligga och lata sig,
sträcka sig. S. G. Rämmla si, id. N. G.

RÄMME i, f. afskräde af fisk. Kl. (Stranda),
sm. Rämma, f. id. Ög. (Ydre).

RÄMME 2, s. råme.

RÄMMEN, s. remmen.

RÄMMIL, m, blandning af åtskilliga lösören;
skräp. Dl.(Floda, Malung).

RÄMMEN, s. riv.

RÄMP 1, m. stycke, bit, smula. "Ja va å
fiskade å fikk en rämp. Dä regnade en rämp".
Sm.,kl. Jfr rempa.

RÄMP 2, s. repp.

RÄNG (pl.-er), f. vrå, hörn. G. Deraf
tun-räng, f. gärdesgårdshörn. Kl. (S. tun). Fn.
ránga, v. a. göra riktningen krum.

RÄNGA, s. renga.

RÄNGA, rängla, s. rång 1.

RÄNKÄN (ipf. ränknä). v. a. 1) räkna; 2)
värdera. "Hä ränkän jeg för int", det sätter jag
ej värde på. Vb.

RÄNN, ränna, rännare, rännarekärring,
rännas, ränn-bakke, ränne-byns-karl, ränne-dörg, -drag,
-fóij, -fój, -here, -maska, -skita, -spole, -tynne,
-vind, ränn-fännika, -lan, -mjök, rännsel,
rännsjuka, -spel, -stang, -stav, -såg, -uks, s. rinna.

RÄNNE (pl. ränner, def. rännerna), n. coll. 1)
det lösa loftet af stänger på en höskulle, hvarpå
höet hvilar. "Höet ligger på rännerna. Ja får
köpa träale te ränner". Hl.,sk.(Bjäre),vg.
Ränner, pl. tant. id. Nk. Rännde, logrände (pl.-r),
id. Sdm. (Ornö), ul.; rinder, n. pl.? loft eller
mellanbotten i en lada, der otröskad säd lägges.
G. Rannä, f. gallerverk med stänger midtöfver
logens tröskbotten, hvarpå otröskad säd upplägges.
Sdm.; 2) skulle, höskulle. "Har du fullt på
rännet? Ja har fullt mä hö på rännet". Nk.,vg.,
dls.,bhl.,ög.,sm.,bl.,hl. Ordet, som egentligen
betyder en samling af stänger, har troligen sin
rot i svenska verbet rinna (rann, runnit),</i>
hvilket bland annat betyder: växa, uppskjuta ur jorden,
ränna i vädret; n. renna, id.; jfr fn. runnr, m.
buskar. Ihre (DL. s. 137) anför från
Vestergötland ränne, långt gärdsle. I danska
munarterna betyder rane, stång, rånde, råne, loft af
ris i kostall; höskulle; bay. ranten, f. pl.
stänger, smala trän.

Hö-ränne, n. höskulle. Svea-, Götal.

Rände·stänger, f. pl. stänger som ligga i
ränndet att hänga något på. Ul. (enl. Ihre, DL.).

Ränne·gärdsgård, s. rångling.

Ränne-täun, s. tun.

Rännä-nåL, el. ränn-nål, f. järnring med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free