Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKIL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämma, utstaka; dömma (i synnerhet om
lagmannen); förstå; urskilja, anmärka såsom skilda,
icke förblanda. L. L. Alex. M. 1951; fn. skila,
så framställa och utveckla omständigheterna vid
en sak, att allt tvifvel och osäkerhet derigenom
häfves; skilja, skilja; n. skilja; fe. sciljan; d.
skille; holl. scheelen; ns. schelen, id. Grimm
(gr. 3, 54) uppställer ett förloradt starkt moes. verb
skilan (skal, skêlun, skulans), separare, glubere.
Frå-skäl, adj. förlägen, blyg; i synnerhet
om den, som vid gästabud låter truga sig.
Bhl. (Oroust),
Förskäl, n. åtskilnad. Sk.,hl.,bl.,kl.
Förskel, förskäl. N. G.; fer-skäl, n. Fl. (Nl.).
D. forskiel; ns. verscheel.
Horn-skäl, n. (eg. hörnskäl), det ställe
(hörn) hvarest flera hemmansegor
sammanstöta. Sm.
Marka-skäl, n. rågång. Götal. Fsv.
markarskial.
Miss·skillnä, s. miss.
O-skäligt, adv. ofantligt. ”O. lik”. Götal.
Skal, n. mussla; begagnas lill agn vid
dörjning. Bhl. Fsv. skal fisker, m. Concha.
S.F.S. 6, 487; fht. scala, f. mussla; fe. scell, f. id.
Skalk (pl. -ar), m. första stycket, som
skäres af ett bröd eller en ost. Deraf bröd-, ost-,
änne·skalk, m. Götal. D. skalk.
Skel el. skil (skell, skill), n, 1) skilnad.
”Dä ä stor skell (el. skill´) på”. Sm. Skäl,
n. 1) eg. skilnad; 2) gräns, rågång.
Sk.,hl.,kl. Skelnä, m. skilnad; gräns. ”Hjenna jär
skelnän mela sokknom”, här är gränsen
mellan socknarne. Vb. Skelne, m. id. ”Här ska
skel’n vara imälla sokknâr”. Nk.; 2) öppning
mellan trådarne i varpet på en väf för att
skjuta spolen igenom. Svea-, Götal. Skel, n.
id. Norrl.; 3) insigt i en sak. Hs. Fsv.
skiæl, skial, skiel, n. a) skilnad; b) gräns,
råmärke. L.L.: c) urskilning, förstånd: skil,
n. skäl: ratio. Iv. 4257; fn. skil, n.; d. skiel.
Skel(e)-dags, adv. vid pass klockan 5 eller
6 e. m. under sommaren, då lammen skiljas
från fåren, hvilka skola mjölkas. Vg. (Skarab.).
Skelna, v. a. 1 (med kalk) understryka
fogningarne (på takpannor). Sk. (Ing.).
SkeLne (el. skerne), m. rågång, gräns.
Vg.,nk. Fn. skilnadr, m. åtskilnad; skilning, f. id.
Ske(l)ne-sten (pl. -ar), m. rågånggssten,
gränssten. Vg. (Mark). Skäl-sten, m. id. Sk. D.
skielsteen.
Skels, adv. någorlunda. ”Vägen ä så skels”,
hvarken god eller dålig. Vl. Skälls, adj,
beskedlig, snäll. S. Sk. D. d. skjels, adj. och
adv. rätt, ordentlig, till pass (Mlb.,
D. L. 484. Adler, 55).
Skel-tändt, adj. som har glest stående
tänder. Hs.
Skilling (pl. -ar), m. små hårtofsar eller
brusklappar, som växa under hakan på vissa
svin och getter och anses utmärka ett godt
slag. Vm.,ög.,sm. Jfr sprängler.
Skilling·gräs, n. skärffrö: Thlaspi
arvense. Bl. I andra munarter: skillingar, m. pl.
Sk. m. fl,; penning-gräs, n. Sveal.; taske-gräs,
n. id. Dl. Jfr fn. skillingr, m. a) mynt,
penning; b) skilling.
Skiljor, f. pl. ax och småhalm, som
återstå efter spannmåls rengöring. Fl. (Ingo)
Skilo, f. ett såll med hvilket man skiljer
säden från agnarne. Fl. (K., P.) Skilo-vakka,
f. id. Fl. GK). Jfr vakke.
SkäLa, v. n. 1 trampa i väf, så att det blir
skäl. Vg.
Skäl-akta, v. n. 1 kifva, träta. Ö. Hl.
Skäla-märke, n. märke, hvarigenom en
gräns utmärkes. Sk. D. skielmærke.
Skäla-påle, m. gränspåle, påle som
utmärker gränsen mellan egor. Sk.
Skäla·vrängare (el. skäl·vrängare), m.
gengångare af sådana menniskor, som i
lifstiden vittnat falskt om råmärken och rågångar
och tros dessa gengångare till straff irra
omkring i skogarne under det gälla ropet: ”här
är rätt, dä här ä orätt”! och måste härmed
fortfara till dess ragångsstenen blifvit flyttad
till sitt lagliga rum. Kallas äfven skäla-gastar,
m. pl. Sm.,kl.
Skäl-dike, n. vall, som utgör gräns
mellan egor. Sk. D. skieldige.
SkäLe, n. samling af skal eller skidor. ”Når
du tenar bönerna, ska du lägga skälet bórt”.
Vg. (Elfab.,Redvägs h.).
Skäl-grann, skäla-grann, adj. nogräknad,
granntyckt. Hs.
Skälig (sk hårdt), adj. måttlig. Bbl.(Elfs.).
Fsv. skaliker, skiæliker, skiælliker, skialliker.
a) förnuftig, förståndig. S.S. 1, 65, 81.
S.F.S. 6, 32: b) skälig, billig. UL. SML. Jfr
Rdq. 2, 394.
Skäli(g) fäL, s. måttan-fäl, sid. 441 b.
Skäligt, adv. medelmåttigt, tämmeligen.
”Pakka skäligt. Dä va inte skäligt hva han
levde”. Vg., m. fl.
Skälingar, m. pl. ett par armar af järn,
som uppbära kitteln eller grytan under kokning.
Vanligen begagnas sådana i fäbodarne eller
fattigare stugor, der spisen icke är försedd med
s. k. trunna, men äfven någon gång i senare
fall, då grytan bör vara närmare elden och
större hetta erfordras. Dl. (Särna).
Skälj (el. skelj), -a, f. 1) mussla,
perlemussla, flodmussla; 2) mussleskal. Vb. Skjäl, f.
1) Mytilinns edulis; 2) fossil saltvattensnäcka.
Dls. Fn. skil, f. snäcka, mussla; fe. scell;
d. <1>skjæl</1>.
Skälä-käpp (pl. -ar), m. käpp der skälet går
i en väf. Vg.,ög.
Skäll, n. fiskfjäll. Silla-skäll, sillfjäll.
S. Sk. Fn. skél, f. skal; d. skjæl, id.,
fiske·skjæl, fiskfjäll; e. shell, skal.
Skälna, v. a. 1 urskilja, blifva varse, varsna.
Kl. D. skielne.
Skäls·hög, m. namnet på en hög, som
ligger i rågången mellan Hammarlöfs och
Vemmerlöfs soeknar i Skytts h. Sk.
Skäls spjäll, n. väfsprötar som sitta
närmast skälet. Nk. Skäls-spjälor, f. pl. Sdm.;
skäl-vännor, f. pl. Svea-, Götal.;
skäl-stikkor, f. pl. Sk. Jfr spröta, skena 2.
Skäl·vis, adj. som har lätt för att förstå
något. Bhl.
Skäl-väj (pl. -ar), m. det ställe, hvarest
två vägar sammanlöpa eller skiljas åt. Sk.
D. skielvei (Moth).
Vånga-skäl, n, gränslinje mellan
åkerlotter. Sk.
Väg·skäl, s. väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
