- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
590

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKJUT ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gap (öppning på gärdesgård). Sköttla in,
skyttla ópp, ner; sköttla ner eiler ópp gapet, taga
ned eller lägga upp gärdselstängerna hvar för
sig vid öppningen på en gärdesgård.
Ög.,vg.,sm. Skyssla igen. Sdm. (Ornö).

Skyttla, v. n. 1 springa af och an utan
bestämmelse. ”Hva springer du å skyttlar
efter”? Sm.

Skyttla-gädda, f. gädda, stor som en
väfskyttel. Sm.

Skyttle-gap, n. öppning på en gärdesgård
att stänga igen med skyttlar el. lösa runda
stänger. Götal. Skyssla, f. id. Sdm. (Ornö).

Skyttel el. sköttel (pl. skyttlar el.
sköttlar), m. liten lerkula till barnlek. ”Rulla
sköttlar”. Skyttla, v. n. 1 rulla små lerkulor. Sk.
Rykka, id. Bhl. D. skyttel.

Skytteri el. skötteri, n. skjutning, jagt.
Vb.—bl. D. d. (Bornh.) skytteri, jagt (Adler,
54). Jfr skytta.

Skyyt (ipf. -tä) v. n. 1) sigta. ”Han skyttä
at mäg vä käppom”, han pekade åt mig med
käppen; 2) hota. Vb. Skjött (ipf. o. sup. ä),
v. a. sigta, akta på, lura; om kattor. Vb.

Skata 1, f. lång stång, med hvilken i st. f.
åror båtarne framskjutas på elfven. Vl.

Skåta 2, v. a. 1 skotta, kasta samman
med skoffa. Allm.

Skåta 3, v. n. 1 ro med ansigtet vändt
mot stranden; ro på så sätt att man förer
årorna från sig, så att båten kommer med
aktera före åt det håll man önskar. Bhl.,vg., m.fl.

Skåte, m. 1) litet tak utan stolpar,
framskjutande öfver förstugutrappan till ett
boningshus. Hs. (Norrbo); 2) skjul, byggnad med 3
väggar, som sättes vid ett större hus. Hs.
(Db.). Fn. skúti, m. skjul.

Sköt 1 (pl. ar), m. 1) tillfogadt stycke,
skarf. Hl. Sköjt (uttal, stjöjt), m. skarf. Vb.;
2) ställe, der 2;ne hopskarfvadc stycken möta
hvarandra, eller der något är hopsydt,
förenadt. Vb.—sm.; 3) den punkt der 2:ne tider
ligga nära hvarandra; t. ex. tiden mellan 2:ne
skördar, hö- och sädesskörden; 4) talesätt: i
sköten
, säges om den brist på födoämnen,
hvilken inträffar under mellantiden, sedan
förrådet af förra årets äring eller inköp är nära
förtärdt och tiden för ny äring eller inköp
kommer. Ul. Ols·mess-kroken, m. def. id.
Ul,vg.,ög. Fn. skeyti, n. sammanfogning,
förening; n. skjøyt, m.

Sköt 2, n. 1) skört. G.; 2) flik. Dl.
Sköte, n. 1) flik. ”Sköte på rókken”; 2) hörn.
”Sköte på gärdesgården”; 3) förkläde. ”Bära
i skötet”. Sm. Skåtä, n. snibb.
Armklädsskåtä. Dl. (Elfd.). Fn. skaut, n. sköte, hörn,
flik. Deraf rukk·skötä, n. rockskört. Dl.
(Mora); tråj-skötä, n. id. Dl. (Våmh.); sköt·skinn,
n. förskinn. G.; trasu-sköt (pl. -i), n. snibb af
en halsduk. Dl. (Mora). Jfr skaut.

Sköta, v. a. 2 öka, tillfoga, sammanfoga
2:ne stycken (kläden, järn o. s. v.); skarfva,
lappa. Allm. Sköt el. sköjt (ipf. -ä, hårdt k),
Vb.,mp.; sköjt vä, skarfva till, förlänga. Vb.;
skät å. Dl.; skita (hårdt k), id. Hs. (Db.,
Bj.). Fn. skeyta, sammanfoga, genom att fästa
ändarne till hvarandra; n. skøyta; d. skiøde.

Sköte (pl. skötar), m. ett slags
strömmingsnät med små maskor; sköt. Norra Sverige.
Deraf flera sammansättningar.

Rum-skátå, m. glest strömmingenät . Fl.
(Ingo). Jfr rumer.

Sköt·båt (pl. -ar), m. större båt der
strömmingsskötarne läggas på. Vb.—sdm.

Sköt-färg, m. färg (af björkbark och lut)
att dermed färga skötarna. Ul.

Sköt-kåbb (pl. -ar), m. stor träklabb,
hvilken nyttjas såsom vakare för nät. Ul.,sdm.

Sköt-simår, m. pl. snören till
strömmingsnät. Fl. (Ingo). S. simme 1.

Sköt-sten (pl. ar m. rund sten af bränd
lera med hål i midten; begagnas såsom sänke
på skötar. Ul. m. fl.

Skötta óm, v. a. 2 bry sig om, sköta om.
Sk. Skåitä (ipf. skåttä, sup. skått), sköta.
G. Sköta i häl någon, vårda en person till
dödsdagar. Hs. (Ljusdal). Fsv. sköta, id.
S. S. 2, 79: ”han skötte enkte owensens ordhom".
Horol. f. 45 v., 112 v.; d. skjøtte om.
Troligen af sv. sköte, n. sinus, likasom lt. insinuare,
af sinus. Ordet har troligen ursprungligen
brukats om barn, som buros i skötet.

Sköt-lös, adj. vårdslös, oordentlig. Fl.
(Pargas). Sköddes-lös , Bhl. (Elfs.); skudelös,
id. Bhl. (Oroust). Gl. d. skødelos (Kristian
3:s bib.); d. d. skørlojs; d. skjødeløs; n.
skjoytelauss.

Skötning, f. laga fasta, fastebref. Vg. Fsv.
skötning, f. a) gåfva af jord, egentligen den
dervid brukliga symboliska tradition, hvilken
skedde på det sätt att gifvaren kastade en
jordtorfva i gåfvotagarens knä; b) jord som
på detta sätt gafs. ÖGL. VGL.; d. skiødning;
mlt. scotatio, id.

Skötsam (sketsam), adj. som är i behof af
trägen skötsel och uppassning. Hs. (Db.).
Sketösam, Hs. (Bj.); sketes geren, adj. id.
Hs. (Db.).

In-skött, adj. (eg. p. p.) (om hustru), som
har blifvit tillerkänd lika rätt med mannen i
boet. Bl.

Ut-skutt, n. vrakbräder. G.
Aut·skutsbräder, f. pl. id. G. (F.).

Över-skótt, n. framskjutande litet tak
öfver förstugudörren. Sm.

SKJUTTA, s. skifta.

SKJUVA (ipf, sköv, sup. skjuvit el. skuvit), v.
a. skjuta, drifva på. Vl.,vg. Skuuv (ipf. ), v.
a. 1) skjuta sakta på, föra åstad; 2) komma vid,
vidröra. ”Han skuvä ti gryta å sotä säg”, han
kom vid grytan och sotade sig. Vb. Skjuva el.
skuva, v. a. o. n. 1 1) maka, skjuta sakta på,
t. ex. lass att hjelpa dragarne; 2) om qvarnar
när de kasta från sig hela korn; 3) om väf, när
trådarne på något ställe skjutits för nära
tillsammans. Allm. Skjöva, eg. skjuta sakta på;
släpa en båt i en upphuggen isränna eller i en
vak. Vg.; 3) baka i ugn. Sthm. Rdq. 1, 238.
Skjuva se, v. r. 1 gå sakta. ”Ho går å skiuvar
se fram”. Vg. Skuva se, undandraga sig. Sm.
Fsv. skuva, skiuva (ipf. sköf, pl. skuwo el.
skowo), skjuta, skuffa. VGL. S. S. 1, 80, 168, 183.
SML. Alex. 506, 2697; fn. skúfa, stöta
hört, bortjaga; fht. sciupan, sciuban; nht.
schieben; ns. schûven; fe. scûfan, sceofan; e. shove;
holl. schuiven; ffris. skûwa; moes. skiuban.
Häraf i riksspr. mellanskof, uppskof, skof, skofvel,
skuffa, skyffel, skyffla samt följande dialektord.

Måge-skövvel, s. mök 1.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0620.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free