- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
614

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


stricta, L. Skäggä-gräs, n. id. Nk.; kala-skägg, id.
(eg. gubbskägg). Sm. (Femsjö; sällan brukl.);
presta-skägg, stål-gräs, Sk.; gubb skägg, Bl.;
elg-bórst, Gstr.; svin-bórst, Nb. (Lule);
lapp-hår, Nb. (Pite); kaffe-skägg, n. id.; I sid. 301:
4) laf af slägtena Usnea och Alechnia. Svea-,
Götal.; 5) dropplist under fönster; 6) fluster på
bikupa; 7) hinna öfvor höstsäd, uppkommen af
under vintren förrutnad och sammanlupen brodd.
Sm. Fsv. skægg. n. skägg. S.S. 1, 196: 2, 93.
Cod. A. 36, f. 37 v.: fn. skegg.

Bokka-skägg, n. en lafart: Usnea
barbata. Sm.

Läpp-skägg, n. moustache. Götal.

On-skägg, s. on 1.

Skägga-mumma, f. cunnus. Ög.

Skägg-bränna, f. liten pipa. Öl.

Skägg neffsä, s. neffsa,

Skägg-skulor. skägg-skvättar, s. skola 5.


SKÄGNE, m. rågång. "Se ätte skägnen"! Hl.
(Värö). Troligen i st. f. skälne. S. skäl.

SKÄINA, s. skin.

SKÄJUGUR. s. skävig.

SKÄK, s. skinka.

SKÄKER, skäkker, s. skåk 1.

SKÄKJA, f. yllemantel, som nyttjas vid barns.
lindande. Hs. (Bj.). Skäkkja (skättja), f. id.
Hs. (Db.). Fn. skikkja, f. kappa.

SKÄKK, skäkka, skäkk-hjul, skäkkte blår, -fall,
-stol.
s. skaka.

SKÄKKA EFTER, s. skakk.

SKÄKKA PÅ, v. n. 1 göra något i nödfall;
behöfvas, vara nödigt. "Ja kan väl springa, óm
dä skulle skäkka på. Óm dä skäkker på, ska ja
hjelpa dej". Ög., sm.

SKÄKKTE, s. skaft.

SKÄKLING, m. liten skogslund med glest
stående träd. G.

SKÄKTA fi f. spjutet i giller för vilda djur.
Hs. (Bj.). Skäkt (skäkkt), f. bråddspik, en slags
pilformig spik, hvarmed hästar och oxar skos på
blotta hofven eller klöfven utan att någon sko
anväudes. Vb. Gl. sv. skäkta, f. pil (af sv.
skikka, v. a. mittere, på samma sätt som lt.
missilia, n. pl. kastspjut, af mittere, gr. βελος,
n. pil, kastspjut, af βάλλειν, kasta).

Skäkte-gräs, n. skäkteblad: Sagittaria
sagittifolia. Sveal. Anföres af alla våra botaniska
författare före Linné, hvilken sjelf ej upptager
detta namn. Tillandz har skiäktegräs och
pilört, Bromel har skiekktegräs, skyttegräs,
skottegräs, pijlgräs,
Frankenius skotgräs, pijlgräs.


SKÄKTA 2, f. vägglus; Acanthus lectularia.
Götal. Skäjta, f. Sk., hl.; vägg-skäkta, f. Sm.,
bl.; vägg-orm, m. S. Sk.; vägg-jumfru, f. id. Hl.

SKÄL, skäla, skäla-gastar, skälakta,
skäla-märke, -påle, vränqare, skäl-dike, -grann,
skälingar, skäl-käpp, skälle, skällig, skäls-hov, -spjäll,
skäl-sten, -vis, -vännor,
s. skila,

SKÄLA, skälgäs, s. skjalg.

SKÄLA, skäle-gräs, s. skär.

SKÄLE, s. skula 1.

SKÄLL 1, adj. kall. "Dä ä skäll blåst.
Lufä skäll. Dä ä skällt i vädre". "Himlen ä skäll",
d. ä. molnfri, kall. Sm., kl.

SKÄLL 2, adj. 1) mager, utmagrad; om åker,
äng, jord; 2) tunn, svag, klen; vattenaktig, som
har vidrig eller fadd smak. "Skällt bete, drikka,
föda, kòst, sóppa, öl". "Skäll ölost", som ej
skurit sig; 3) blåsur; om mjölk. Svea-, Götal.
Skällr, id. "Mjölka ä skäll". Sk. Nht. dial.
(Nassan) scholl, schol, mager; torr (Kehrein 1
364); ns. schal, schalig, dufven, nattstånden; om
vin, dricka (B. W. B. 4, 598).

Skälla ut, v. a. 1 göra mager, försvaga,
utmärgla. "Så å inte göda, skallar ut jorden".
Deraf ut-skällad, p. p. Vg., sm. (Vestbo).

Skälle el. skällde, n. slö-säd, liitt säd med
liten kärne; af ogräs förorenad säd. Ingår i
namn på flera växter, som föroréna säden. Allm.
N. skjelo; d. d. skielde el. skielle.


SKÄLL 3, s. skila.

SKÄLLA 1 (ipf. skall, sup. skullit), v. n.
smälla, stöta ett föremål emot något på ett
sådant sätt att derigenom ett skällande ljud
uppkommer. Detta starka verb, som i fn. heter
skella, ipf. skall, pl. skullum, sup. skollit), finnes
ej qvar i munarterna utan med den något
förändrade formen af ett inskjutet w, nemligen skwälla
(pr. skwäll, 3 pl. skwällu, ipf, skwall, pl. 3 pers.
skvullu, sup. skvulliđ) v. n. o. a. 1) skalla,
genljuda, klinga. Dl. Skvälla (pr. skvälle, ipf.
skvall, sup. skvullit), Hs. (Db., Bj.); skväll (sv.
böjn., ipf. -ä), id. Vb.; 2) splittra något med
gällt ljud. Hs.; 3) löpna; om filmjölk. Dl.
Med svag böjning förekommer skälla, v. n. 2 1)
säges om ett skällande ljud, som understundom
höres i magen hos hästar då de springa; 2) om
grodornas läte vårtiden under parning. Nk.
Skäll (ipf. skällä el. skälld), v. a. o. n. 1) med
sitt skall tillkännagifva något villebråd; om
hundar. "Hunn skäll tjädarn, häran, vorrn", hunden
ger med sitt skall tillkänna tjädern, haren, orren;
2) vara otidig, ovettig; 3) gifva öknamn. "Han
skällä bokhållarn för patron". Vb. Ofvan
anförda starka verb skälla är roten till nedan
upptagna landskapsord, äfvensom till riksmålets
skall, n. skalla, skallra, v. n. skall-bud, n.
skaller, m. skallra, f. v. n. m. fl. Fsv. skælla,
skieldä,
v. n. a) klinga. ÖGL. Vaþ. 19: "skælla
all i skalu", klinga alla (neml. benen) i skål.
GL. 19: 16: "bain huert sum i scalar scieldr";
b) skälla, gläfsa. S.S. 2. 51; fht. scellan (ipf.
scal, pl. scullun); nht. schallen; holl. schellen. I
sv. riksspr. följer skälla, v. n. latrare;
maledicere, 2:a konjugationen.

Mot-skall, s. mot 1.

Skaall (ipf -ä), v. n. skalla, starkt ljuda,
genljuda. "Hä skaall ti storklókka", stora
klockan ljuder. "Hä skallä ti bergä då’n
rooft", det gaf genljud i berget då han
ropade. Vb.

Skaller 1 (ipf. skallrä), v. n. 1) skallra,
ljuda, klinga; 2) darra. "Han fraus sä’n
skallrä tänrän". Vb. Fsv, skaldra, v. n. klinga,
"Skaldrande biællra". Cod. A. 27.

Skaller 2, n. bjcllra; deraf skaller-tyj, n.
bjellror. Vb.

Skaller-före, n. dåligt väglag, då vägen
af stelnad och tillfrusen orenlighet är ojämn,
så att hjulen bullra. Krak-före, n. id. Fl. (Nl.).

Skaller-händt, adj. darrhändt. Vb.

Skall-löge, n. gapskratt. G. Fn.
skelli-hlátr, n. id.

Skallra (pl. -ror); f. 1) skramla.
Häst-skallra; 2) skallergräs: Rhinanthus crista galli.
Hö-skallra, äng-skallra. Sm., bl.; skaller-ört,
f. Sm.; skall-gräs, n. Vb.; änge-skallra, f.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 11 13:59:49 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0644.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free