- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
640

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SNAT ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SNATTER, a. snattra 1.

SNATTRA 1, v. i», i 1) (såsom i riksspr.)
säges om det läte, som gässen vanligen hafva ; 2)
prata fort, oredigt och högljudt; prata, sladdra.
Götal. Snäträ, id. G. Snattär (ipf. snatträ)
roa sig med smått prat och snack. Vb. Ns.
snatern; nht. schnattern; d. snadre.

Snatter, n. skyndsamt och oredigt prat.
Götal.

Snattra 2, f. 1) pratsam mun; 2) mycket
pratsam qvinna. Sk. Ns. snater, pratsam mun.
B. W. B. 4, 884.

Snattring (pl.-ar) m. liten snattrande.
regnskur från ett hastigt förbistrykande moln.
Ög.,kl.

SNAUDR (f. snaud, n. snadt). adj. bar, utan
hår eller fjädrar. G. Stau (snäud, snäu, sneu,
el. snöuđ), 1) bar. kal, skallig: 2) utan horn; om
boskap. Vb.,nb. Snåđ; bar, blottad.
Dl.(Våmh.); snäu (n. snäutt). id. Jtl.: sno (f. snoa,
n. snott), kal, utan hår. Hs.(Db.,Ljusdal).
Snöud, knapp, otillräcklig. "Snöud viko", knapp
vecka. Fl.(Öb.); snö (n. snött), id. Vl. Fsv.
snöþer, snöđher, a) bar, naken. Legend., s: 77.
UL. Alex.; b) utblottad, fattig. UL.VML. SML.;
c) snöd, elak. ¨S.S. 138, 147, 158, 183, 188: 3,
3; fn. snauđr, utblottad: fattig; snođinn,
tunnhårig; skallig; n. snaud, a) id.; b) fattig; nht.
dial. (Schwaben) schnöd, snöd; lapp. snauge,
korthårig. Fn. snaudr och snodium härledas
troligen af ett förloradt starkt fornnordiskt verb
snjóda (pr. snýđ, ipf. snaud, sup. snođit), göra
bar, blotta och är således snodinn p. p. häraf.

Snaudä (ipf. id.), v. a. o. n. skada. G.
Snöda, förslösa. "Han öder å snöder". Ul.
Fn. sneyđa, beröfva; n. snøyde.

Snau-skall (el. snöu-skall), m. skalle utan
hår. Vb.

Snau-skinn (el. snöu-skinn), n. skinn utan
hår; skinn från hvilket håret är afklippt. Vb.

Snau·släjten, adj. luggsliten, barsliten. G.
Sneod·sliten. Nb.

Sneod-skällig, adj. skallig. Nb.

Sno-skallug. Hs.(Db.).

Sneudt, adv. 1) bart, kalt, slätt: 2) fult,
skamligt. "Dä var sneudt gjohdt". Vb.

Sno, v. a. 2 flå, draga huden af 1) ett
slagtadt kreatur. Jtl.,hj.,dls.,fl.; 2) hundar och
kattor. Hs(Bj.),hj.,fl.(Öb.); 3) hästar,
vargar, räfvar. Fl.(Nl.). N. snu.

Snoare, m. flåare. Fl.(Vörö i Öb.).

Snađlit, adj. n. ödsligt, sorgligt, dystert.
"Snåðlit òg dovligt". Dl.(Elfd.,Våmh.). Jfr
fn. snauligr, fattig.

Snödt, adv dåligt, knappt, litet. "Dä tror
ja snödt". Vl.,dls. "Hu har värt der snödt 3
ganger òm året. Han fekk snödt 3 stökken".

Snö-hårig, adj. korthårig; om häst. Ul. Jfr
Bhl.(Lysekil). ´Jfr snögq-håriq.

Snö-plaggad, adj. tunnklädd. Vl.(Elfd.).

Snörig, adj. knapp. "En snörig segel-kul",
Ul. (Rosl., enl. Ihre).

Snöuen, m. def. hin onde (== den snöde).
Vb. Snogen, m. def. id. Vb. (Nordmaling);
thän sneud, id. Fl.(Vörö).


SNAUP (ipf.-ä, sup. snauft) eller snöup (ipf.-ä,
sup. snöuft), v. a. snöpa. Vb. Fs. snöpa.
SML.UL.: snepa, id. VML.HL. Jfr snóppa.

Snöpt-ost, s. ost.


SNAUS, m, 1) hårrot; 2) djupaste gräsrot
(ofvan jord). G

SNAUSUG. s. snafs.

SNAUT, snautas, s. sniuta.

SNAVLA el. snaula. v. n. 1 suafva, halka.
Sm. Jfr snaga.

SNAVLA, v. n. L snöfla. Vg.,vl.,ög.,sm.,hl.
Snaggla. Vg.; snyvla. Ul; snåra, Dl,(Malung).
I andra göta munarter snuffla, snulä, snövta. E.
dial. snavel; d. snøvle; e. snuffle, id.
Ursprungliga betydelsen har måhända varit: åter
uppdraga snor genom andedrägten i näsa. Jfr e.
snivel, snor, to snivel, snora sig, supa snor; nht.
schnäffeln, id.; fe. snofel, m.? snor.

SnaggLa, f. en som talar i näsan. Vg.

Snuffel. m. 1) näsvis person, bengel.
Vg.,sm. Snöffel. Sm.,vb.; snyffel, id. Sm.; deraf
pójk·snyffel, s. sid. 493; 2) ett slags häst- och
hvalp-sjukdom. Vg. Snubb, m. id. Dls.
Ursprungliga betydelsen har måhända varit: en
sådan person, som genom andedrägten
uppdrager snoret i näsan.

SNEA, s. snida.

SNEBBA, v. a. 1 snubba, snäsa. Hl.(Skällinge).
Snäfsa, v. a. 2. S.Hl.; sneefs (ipf.-ä),
id. Vb. Fsv. snobba, snubba, snybba, snäsa.
S.S. 1, 140; 2, 24. S.F.S. 4, 27; 6, 229
(måhända af næbb, näsa, likasom nht. an-schautzen,
snäsa, af schnautze, f.); d. d. snibbe; gl. d.
(Kristian III:s bib.) snibbe; gl. e. (Shakespeare) to
snip
, sneap; e. dial. to sneb, snib (Nare’s gloss.).

SNED, sned-get, snedig, snedja, sned, sneffsa,
sneis, snejde, snejs, snera, sne.rådig, snesa,
snesa-vis, snes sko, snes-land, snes-tapp,
sne·styver, s. snida.

SNEG, s. sniga.

SNEGÄL (ipf. sneglä), v. n. 1) snegla, se
snedt; 2) lura efter. Vb. Jfr sniga.

SNEKAS, s. snäglas.

SNEPP, s. snipa.

SNERA, snerä, s. snara.

* SNERKJA (ipf. snark, pl. snurkum, sup.
snorkit), v. n. krympa ihop, vara hopdragen,
skrynklig, vissen? Detta starka, nu förlorade, verb har
tvifvelsutan i uräldsta tider funnits i vårt språk.
I Ög.(Ydre) ha vi snärka (ipf. snark, sup.
snärkt), v. n. snarka. Snórka, v. n. 1) id. Hs.
2) fnysa: om hästar då hastigt blifva
skrämda. Snórk (ipf.-ä). a) id. "Hasten snórkä då’n
han fikk värä på hjernom", då han fick väder
på björnen; b) hårdnackadt och hotande fordra
något. Vb.; 3) vredgas, ondgöras. Ög.,sdm. N.
snerka (snork, snorkje), v. n. krympas in; fn.
snerkja (av. böjn.), v. a. rynka, vränga: "með
snerkjanða nef", med rynkad ((fnysande?) näsa:
fsv. snarka, v. n. snarka. VGL. Gl. Ordspr.
1102. Cod, A. 27, f. 41 v.; nht. schnarken;
holl. snorken.

Snark (def.-en), m. 1) hinna, rynkig
skinnhinna, som bildar sig på gröt och välling. Vb.
Snarke, m. Sm.; snárse, m. Hs.(Db.);
snarske, m. a) id,; b) säges äfven om första isen,
som likt ett skinn lägger sig på vattnet. Hs.
(Ljusdal). Snarka, f. hinna på uppkokad mjölk
o. d. Hs. (Db.); 2) grädde. Vb. Snärk, m.
1) Hinna öfver höstsäd, uppkommen af under
vintern förruttnad och sammanlupen brodd. Ög.
Snarke, m. id. Sm.(Östra h.); skägg, n. id.
Sm.; 2) qvarlefvor af något annat förruttnadt.
"Dä syns bara sóm en snark ätter’t"; deraf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0670.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free