Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - STAN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vintersolstånd. Ordet brukas, ehuru ej allmänt i
Svea- och Götal., äfven i Norrl. Deraf
vinter-sta-brak´, vintersolstånd; stabraks·dagarne, m.
pl. solståndsdagarne. Sdm. Verelius (Hervara
saga, s. 53) nämner att de gamla sagt
stad-bragd, och af Lind skrifves stadbrak. Star-brak</i>,
förutsätter, såsom Rydqvist 3, 287 anmärkt, ett
fornsvenskt staþarbraghþ, ordagrannt: ombyte.af
ställe, som väl kunnat finnas jemte staþbraghþ.
I fn. säges sólhvarf, n. eller sólstađa, f.; i
HL. läses: "vm staþu tima gen iulum". I fe.
utmärker sun-stede, m. solstånd: sol-stitium. Jfr
stadu-flur, stadun.
Stad 1, m. 1) ställe. Deraf a) aske·stad, m.
stället i spisen, der askan ligger. Vg.; b)
ok-stad, m. stället, der oket ligger på en oxe.
Götal.; c) um stad adv. åstad. Dl.: 2)
talesätt: a) i sta, adv. α) i qväll.
Sk,(Lugg.,N.Åsbo, Onsjö); β) nyss. Vl.; b) på stan, adv,
α) i qväll. Sk.(Ox.),bl., sm.; ß) nyss, rätt-
nu. Vg., ög. Stöiss, adv. id.
Vb.(Löfånger,Nysätra); γ) strax, om en stund. "Ja ska gå
på stan. Ja kómmer på stan. Spring på stan!"
Svea-,Götal. På timmen¨, id. Sm. Fsv.
staþer, m. ställe; i stadh el. ij stadh, adv. strax.
Fr. af N. 329, 480. Flores 20. Skaft. 2125,
3076. Ivan 1550; fn. stađr m. ställe; i stađ,
strax; lt. statim, id. (jfr sv. talesätten:
på stället, på fläkken); moes. staþs, m. ställe, ort;
skr. sthâna, ställe. Jfr slutligen <i>frann-sta(d),
föl-sta´n, gris-sta´n, kalv-sta´n.
Stad 2 (pl. stader el. stär), f. eller n.,
yttersta kanten af något: 1) kant, egg på väf.
Sveal.,Norrland, men äfven i Götaland, t. ex.
Ög.,vg.,sk.(Ö.Göinge),bl. Stađ (pl.-er), f.
id. Dl. Stöda (stödu, stödå), f. id. Vb.
Ordet brukas äfven neutralt, t. ex. i Sdm.
"Väven ä ojämn i stadet"; 2) kant på åkrar eller
ängtegar, der ej dike skiljer. I denna
bemärkelse neutrum. Sdm.; 3) kant vid sjö, vatten;
strand. I denna betydelse endast i sammans.
vatu-stadin, f. def. Fl.(Nl.); deraf följande
härledda ord: a) bok-staden, pl. def.
bokpermerna. Fl.(Qv.); b) dikes-stödu, f. brädd af
ett dike; c) väga¨-stödu, f. vägkant. Vb.; d)
stada, v. a. o. n. 1 väfva så att kanterna på
väfven blifva ojämna. "Väven stadar illa. Dä
stadar illa". Sdm.(Öfver-Selö). Staa id. "Ho
stäa så rassan den gäntan. Väven ä så illa
staa(d)". Hs.(Db.); e) stad-vända, v. a. 2
omflytta eggarne på lakan, så att de, som varit
hoppsydda på midten, flyttas till kanten.
Sdm.(Ö.Rek.). Egga-vänna, v. a. 2 id. Sk.
Gl. sv. stadh, n. väfkant (Gustaf 1:s bib. Exod.
26, 4); n. støde, f. id.; fht. stad, m. strand
(Graff 6, 643); bay. stad, m. & n. id.
(Schmeller 3, 615); fe. stadh, städh; ffris. sted; e.
dial. stade, stathe, "shore or station for ships".
Sta(d)-fast, adj. som står säkert. "Han
sto stafast". Sk.(Onsjö).m Stå-fast, stadig,
bastant. "Ståfast läder". Fl.(Nl.). Fsv.
staþ·faster, stadfäst; fn. stađfastr; e. stedfast.
Stadga, v. n. 1 fodra (kreatur). "Hon
håller på å stadgar". Ög.(Skärg.).
Sta(d)-lek, m. stadighet, besked. Hs.(Db.).
Fn. stöđugleiki, m. stadighet.
Stadu-flur, f. Apargia autumnalis. Åm.
"Floribus inferioribus serioribus usque ad
æquinoctium, unde Angermannis stadu-flur.
Wahlenberg, fl. succ. Jfr <i>stabrak, stadun.
Stadun,f. def.? vattnet blommar: Byssus
flos aquæ, L. Åm. (enl. Linné). Media
æstate emergit". Linné, fl. suec, spec. 1182. Man
kunde öfversätta ordet med:
solstånds-vatten-växt. Fn. sólstada, f. solstånd, i synnerhet
sommarsolstånd. Jfr stabrak, stadu-flur.
Stad-visa,. a. 2 visa någon åstad något
ärende, som man vet att han riktigt uträttar.
Bhl. Deraf sta(d)-visandes el. sta-visanne, adj.
säker, pålitlig, som väl uträttar sina
åligganden, är säker att skicka åstad i ärenden.
Sm.vg. Sta-skikkanes id. Nk.
Stagq, n. städning. "Få stagg på", få
magt, hejd på. Vg. Jfr stagga.
Stagga, v. a. 1 1) hejda, stanna, komma
någon att stanna; göra att något, som är i
rörelse, stannar. Vg.,vl. Staagg (ipf. o. sup.
staggä), id. "Stagg kvarnen, båten, hästen!"
"Han ha stagga väksta", blifvit fullvuxen. Vb.;
2) städa, ordna, rengöra. Kl.,öl. N. stagga,
v. a. komma något att stanna. Egentl, stadga.
Standare el. stannare, m. 1) stolpe. Sk.;
2) stående stång, hvarpå spishufven hvilar. Ul.
N. standar, stolpe; d. stander; nht. ständer.
Stand-gran, f. gran, som torkar på
roten. Ul.
Stand·man, m. ståndman. Jtl.
Stand säng, f. fristående säng, som man
kan flytta. Hs.(Db.,Bj.). Stann-säng, f. id.
Gstr.) vägg-säng, f> väggfast säng; vid
väggen fastspikad säng. Hs.; fast-säng, f. id. Jtl.
Standä·billä, f. tunnt dricka, som fås
derigenom att kokt vatten slås på mäsken och
länge får draga. Standa-drikka, n. standä-bir,
n. id. "Drikka standum", dricka sådant dricka. G.
Stann 1 (ipf. o. sup.-ä), v. a. frånklyfva en
spån, tälga en slät fläck på en timmerstock, så
att han stadnar, d. ä. ligger stilla och stadigt,
icke rullar på sida. Vb. Jfr flakks.
Stann 2, n. änden af en sågstock, der
sågen ej gått fram, utan stannat af, och hvilken
sedan afsågas. Hs.(Db.).
Stann·tunna, f. 1) stor tunna. Gstr.
Stånn·tunna, f. id. Sdm.; 2) fig. stor obäklig
menniska; föraktligt. "Stor sóm e stann-tunna".
Gstr. Jfr stånda.
Stassare, m. 1) stadsbo; 2) den som skall
resa till staden. Nk.
Stass·kjevan, n. 1) mops, knähund i en
stad; 2) fig. gatpojke i en stad. "Tagen hit
en klass te smetta igjan gàna me på
stasskjevana, sóm gvakke på alle dám sèr".
Hs.(Db.). S. kövan.
Sta·vatten, n. stillastående vatten. Vg.
Stand-watten, n. id. Dl. Jfr lugn-vatten.
Sta·vädig, adj. trovärdig. Hs.(Db.,Bj.).
Stod 1, n. de uppresta kärfvarne, som stå
uppstälda ytterst i en sädeslada att stödja ocn
uppbära säden. G.(F.). Sto (pl.-n), n. id.
"Sätta ston". Ul.(Simtuna),sdm.,nk. N.
støde el, støa, f. id.; fn. stađi, m. stapel eller lag
som bildas af det i ladan införda höet eller
kornet; stođ, f. a) stolpe, stötta; b) stöd,hjelp;
fn. studu, fulcrum, postis.
Stod 2, n. 1) flock af (häst)kreatur. S.G.;
2) märr, sto. (Def, stodet, pl. stodar, def.
stodarna). Fl.(Nl.). Fsv. stoþ, n. flock at
hästar hiorþ. VGL.ÖGL.; fn. stóđ m. flook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
