- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
677

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Röj-stuka, f. rågskyl på åkern.
Ög.(Malexander).

Stuka 2, v. a. 1 1) sätta (sädeskärfvar) i
skylar. "Stuka hop". Vg.,ög.,sm.,kl.; 2)
sätta (torf) i små stackar (stukor). "Stuka tórv".
Vg.(Laske,Vadsbo). D. d. (Slesvik) stuke;
ns. stuken.

Stukka el. stukkla, v. a. 1 tillköra (åkern)
med vält. G.

Stykke, n. 1) (såsom i riksspr.) stycke.
Stikke, stekke, stekkje, stikkje,</i> id. Sk.; 2)
hvitt krusadt linons-bräm framför bindmössan,
hvaraf denna hufvudklädsel alltid benämnes
stykke å mössa. Svea-,Götal.,Fl. Fsv., fn.
stykki; d. stykke; nht. stück; fe. stycce, sticce.
Deraf a) helgona-stykke, n. I norra Småland
iakttogs ännu för 150 år sedan, att vid slagt
den leden uti ryggen, som sitter näst intill
halsen eller hals·kvarnen, alltid afhugges och
bortkastas, hvilket stycke kallas helgona-stykket el.
böls-kota (bödels-kota, f.); b) lång-stykke, n.
en stek som tages af låret, då man slagtar.
Sm.; c) mo-stykke, n. så smal åkerteg, att
hela bredden kan afmejas med ett lietag.
Sk.(Skanör).

Ståkka på, v. a. 1 1) eg. samla i stack;
2) hopa, samla i mängd. "Dä ä en bunke han
har ståkkat på". S.Sk. Ståkkäs (ipf.), v.
d. samlas i mängd. Vb.

Stång, f. ett längdemått om 6 alnar och
innehåller 10 kavlar; vid mätning af mark.
Ett bandeland eller en grad utgör en qvadratisk
jordfigur, der hvarje sida mäter en sådan stång.
Dl. Jfr stang, som är samma ord.

         1 qvadrat kavle =1 kórgland
1 " stång = 1 bandland
10 " " = 1 snesland
 100 " " = 1 tjogland

Stånga 1, v. a. 1 1) (såsom i riksspr.)
stånga: cornu ferire; deraf stånge-li(g); 2) stånga
å,
slå ur brädet; om friare. "Han stångade å
honom". Sm. Fsv., fn. stanga; d. stange,
stånga.

Stånga 2, v. a. 1 för tillfället omgifva med
hägnad af stänger. Nk.,fl.(Ingo).

Stångeli(g), adj. van att stångas. Sk.,bl.
Fsv. stangull, id. S.F.S. 6, 336, 337. Af
stånga 1.

Stång-fall, n. för tillfället uppsatt hägnad
af stänger. Ul. Stång-gård, m. stångning, f.
Nk.; fåll-gård, m. Sdm.(Södertörn).

Stång-ridare, m. hackkorf, ett slags
köttkorf, som upphänges (liksom rider) öfver en
stång att torkas. Sm.,sdm. Stång-ryttare, m.
Sm.,vg.; skalle-kórv, m. Sm.; upphänges·korv,
m. id. Vg.

Stång-snare, f. ett slags giller, som består
af en omkring 12 alnar lång stång, hvilken
sättes som på våg mellan tvenne träd, så att
lilländan fastgillras på marken och storändan
belägges med tyngder. När djuret (björn, lo
eller räf) rör gillret, slår stången upp och
djuret blir hängande i snaran. Hs.(Db.). Jfr
snara.

Stäkka, v. a. 1 stacka, sätta i stack. Götal.

Stänge, n. 1) stängsel, staket. "Stänge
kring hage"; 2) lås hvarmed man stänger.
"Stänge för porten". Götal., stundom i Sveal.
t. ex. Nk. N. stengje.

Söm-ståkkä adj. (om häst) som vid
skoning blifvit stucken i qvicken. Vb.

STINGE-KAGE, s. stinne-kaka.

STINKA (pr. stinkur, pl. stinke, ipf. stank, pl.
stunku, sup. stunki), v. n. 1) fara snabbt undan,
fara plötsligen och med stark fart ut från sin
förra ställning. G. Ordet brukas ofta i Svea- och
Göta munarter. "Se hur han stinker å mellan
träna. Han stank å sóm hin. Han stank i väg
sóm en pil. Han stinker å far". "Di stinker i
buska", om små qvicka djur; 2) fara af handlöst
(kastad af en annan). G.; 3) hoppa och skälfva
(af arghet). "Han ble så arg, så han stank".
Bl.; 4) gå sönder, brytas af. "Käppen stank å
på flera ställen. Repet, kniven stank å".
Bl.,kl.; 5) falla i spridda, långt skilda droppar;
småregna, stänka. I denna bemärkelse brukas
verbet impersonelt. "Dä stinker lite". Bl.,sm. m.
fl.; deraf stänk el. stank, regn-stänk el.
regnstank, n. småregn, små regndroppar.
Stänk-droppar, m. pl. id. Svea-,Götal. Stikka el. stäkkja
(pr. stikk, pl. stikkum, ipf. stokk el. stakk, pl.
stukkum, sup. stukkjiđ). v. a. stänka. Stökka, v.
n. 2 stänka. "Dä stökker smått", det faller en
regndroppe då och då. Vg.; 6) sprida stark
lukt, lukta illa. Allm. Fsv. stinqua, stinka,
stionka, stiunka (ipf. stank), v. n. hoppa, studsa,
frusa, stänka. UL.GL.VML.SML MELL. Didr.
af B. 9: 16. S.S. 1, 117; fn. stökkna el.
steykkva (stökk, stukkum, stokkit), a) fara plötsligen
och med stark fart ut från sin förra ställning; b)
springa, hoppa; c) blifva förskräckt; d) springa
itu; e) stänka; moes. stigqvan (stagqv, stugqvun,
stugqvans), v. a. stöta; d. d. stinke, springa
plötsligt upp af förskräckelse (Mlb.,DL.); fe.
stanc, pluvicinatio; fht. stinchan, stinka: holl., ns.
stinken; fe. stincan; e. stink; d. stinke, id.

Fram-stänk el. för-stank, n. de korn som
falla främst i sädesdråsen, när säden kastas. Sm.

Havre-stänk, n. spridda korn af hafre, som
kommit att blanda sig i annan säd. Sm.

Stank el. stånk, n. något kringströdt, tunnt. Sm.

Stank, n. svinhus. Kl.(Tjust).

Stinke-björn, m. en och annan björn, som
sällan förekommer. Vg.

Stink-fly, n. bärfis: Cimes baccarum. Götal.

Stänk-bord, n. bräder, som fästas vid
relingen af en öppen båt för att hindra brottsjön
slå in. Vg.(Skarab.).

STINKA, stin-knekta, s. stain.

STINN adj. 1) styf; deraf stinnt, adv. styft.
Vb.; 2) stark, t. ex. om en fors. Nb.(Råneå);
3) fet; deraf stinna óppm v. a. göra fet, laga att
någon blir fet. Sdm.,ul.; 4) uppblåst: a) af
ondska och arghet; deraf stinn-sinnt, adj.
Hs.(Db.,Bj.); b) af högmod. Vb.–sm.; 5) dyr
(att begära), som fordrar högt pris. Nb.(Cal.).
Fsv. stinner, styf. Alex.; fn. stinnr, styf; stark;
kraftig; hård; d. stind; d. d. (Slesvik) stinn.

Buk stinn, adj. 1) eg. som har utspänd
mage. "Ji ha että sä ji jär bukstinn".
Bälg·stinn, id. Vb.,vg.; 2) drägtig; om boskap. Vb.

Punga-stinn, s. pung.

Stinn (ipf. ), v. a. spänna, sträcka ut.
"Hä stinne på tulumodä", det pröfvar
tålamodet. Vb. Stinn på, v. a. 1) draga häftigt,
starkt; 2) bjuda öfver (t. ex. vid auktion).
Nb.(Cal.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0707.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free