- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
678

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - STINT ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stinna 1, adv. mycket, fasligt. "Hä va
stinna så dört". Nb.(Cal.). Fn. stinnliqa,
adv. kraftigt.

Stinna 2, v. n. 1 slita sig fram, med möda
draga sig fram. Dl.(Mora). Deraf stinnalt.

Stinnalt, adj. n. säges när något börjar
tryta; i allmänhet i hvilket afseende som helst,
t. ex. om föda (åt menniskor eller kreatur),
penningar, redskap, tid. "Äd e stinnalt".
Dl.(Mora,Våmh.).

Stinn-augd, adj. som stirrar med utspärrade
ögon. Vb. Stinn-ögd, id. Svea-,Götal.

STINT, s. stinta.

*STINTA (ipf. stant, sup. stuntit), v. a.
stympa, göra kort? Att detta starka verb fordom i
aldra äldsta tider funnits i nordiska tungan, är
helt troligt på grund af nedan upptagna falrika
ättlingar. Danska landskapsorden stint, stannti,
stanting<i></i>, stunt-hose, stutte
(Mlb., DL. 547, 554,564) visa att samma starka verb äfven funnits i
danska tungan. I fe. finnes ett starkt verb
stiatan (stant, stunton, stunten) göra slö: hebetare,
men ursprungliga betydelsen har troligen varit:
göra kort, förkorta. Jfr e. stunt, betaga växten,
stint, ingränsa, inskränka.

Stant, s. stunta 2, här nedan,

Stint (pl.-ar), m. siklöja: Salmo albula.
Norrl. Nht., d. d. stint; lit. stinta, f.

Stinta, s. stunta 2, här nedan.

Stund el. stunn, f. 1) eg. (såsom i riksspr.)
helt kort tid. Deraf bete-stund, f. stund för
betande. Sm. På stunna, strax, genast. Vg.;
2) plur. stunder el. stunner, a) stunder,
tillfälle, tid. "Ja har inga stunder". "Ha onna
stunner", ba ondt om tid. Vg.,sm.,bl.; b)
tålamod. "Ge sej stunder”. Kl.,bl. Fsv.
stund, f. (kort) tid. VGL.UL.SML.; fn. stund,
f. stund, tid, timme; stycke väg; flit, ifver;
fe. stund, stund, timme; fht. stunta, stunda;
nht. stunde, stund, timme; e. dial. stound, "a
while; a portion of time" (Forbes 2, 329).

Stunda el. stunna, 1) v. n. a) vänta, dröja.
"Dä får inte stunda", det får ej dröja. Sdm.
Stunna på, vänta, lita på. Hs. Stunna sej,
v. r. 1 vänta, dröja, gifva sig tid, tålamod.
Sk.,hl.; b) högeligen längta.
Vg.,sm.(Vestbo) ; 2) v. imp. 1 medelst stickning eller klåda
i näsan båda någon persons ankomt, som är på
väg till huset; känna på sig att något
tillstundar, ana att främmande kommer, dödsfall
inträffar. "Dä stunnar i näsan. Nu ä han här
snart, dä stundar så fasligt. ”Dä stunnar för
främmande, för ett dödsfall". Allm. Stundas,
v. d. 1 ana någons ankomst. "Dä stundas
främmande kar(l)". Sdm. I Norrland omtalas att
enkannerligen fruntimmer hafva en sådan
aningsförmåga och förutsäga, om det är man eller
qvinna, som nalkas huset. Fundä, v. imp. 1
id. G. Deraf stundning, f. klåda i näsan, som
förmenas förebåda någon främmad persons
ankomst. Hl.,bl.; a) stunnanne, n. id. Sm. Fsv.
stunda, a) v. a. «) vänta, bida. S.S. 3, 63;
β) åstunda. S.F.S. 6,69; b) v. n. komma. Sm.
Kb.; fn. stunda, a) lägga sig vinning om; b)
begifva sig till; d. stunde, a) tillstunda; b)
åtrå; stunde sig, gifva sig tid (Moth); n.
stunda, a) stunda till; b) vänta, längta efter.

Go(d)·stånnen, s. god.

Samstönnes, adv. i den samma stunden;
nu, strax. Vl.(Jösse h.). Fn. samstundis.

Stumdom-te, adv. stundom, ibland.
Ög.(Ydre).

Stunna rädd, adj. rädd om stunderna.
Ög.(Ydre).

Stunnerst, i stunnerst, adv. för en stund
sedan, nyss. Stunners, id. Vb.

U-stunnad, adj. som har ondt om tid; som
har brådtom. Sm.(Vestbo).

U-stunnadt el. ustundt, adv. brådtom, knappt
om tid, olägligt. Hl. D. d. ustunder, knapp tid.

Stunt, adj. kort, liten. "Din tröja har han
gjort för stant i livet". Kl. Stutter, stutt,
stött. Vg.; stutt, stótt, stott. Vb.,hs.,mp.;
stött. Dls.,sm.(Vestbo); stötter. H1.(Veinge);
stytt id. Vb. "Stutt óm näsan", kort för
hufvudet. Mp. "Dra stutt òm na", eg. draga
kort om något; lotta om någonting, hvarvid
lottningen sker med tvenne pinnar, en längre
och en kortare, som sättes mellan fingrarne.
"Ta stutt", lida skada. Vb. Fsv. stunter, adj.
kort. S.S. 1, 72; 3, 23. S.F.S. 4, 212.
Cod. A. 27, f. 258; deraf stuntelikhet, f. korthet.
L.c, f. 258. Sv. Pr. K. f. 2. Sv. Järt. Post. s. 110;
stuntleker, m. id. S. Bern. f. 90; fn.
stuttr, kort; n. stutt, stött; e. dial. stunt, id.
(Forbes 2, 332).

Studsa el. stussa, v. a. 1 göra (håret)
kort, klippa af (håret). "Stussa å håret”.
Ul.,vg.,sm.,kl.(Tjust); deraf stuss-saks, f. 1)
hårsax. Sm.; 2) tagelsax, sax att klippa man
och svans på hästar. Stussare, m. id.
Sm.,kl.(Tjust). D. d. studse, v. a. göra kortare
(Kok 1, 386); nht. stutzen, stympa.

Stunta 1, v. n. 1 gå flåsande med kort
andedrägt. Vg.(Elfsb.). Stottna, v. n. 1
blifva andtruten. Vl.

Stunta 2, f. halfvuxen flicka; piga, ogift
fruntimmer. Åm.,nb.(Cal.). Stänta, f. id.
Sk.,nb.(Cal.); deraf gräbba-stänta, tösa-stänta,
f. Sk.; stinta, f. Åm.,gstr.,ul.,sdm.,fl.(Åland);
stinta (def. stinta, pl. stinte, def. stintan), f.
Hs.(Db.); deraf a) stinta-lóft, n. pigkammare;
b) stint-slyngja, f. ej fullvuxen flicka.
Hs.(Ljusdal); c) stint-snärta, f. id. Sdm.; stint,
f. Vb.; stejnt, stönt, f. Nb.(Lule): stant, f.
Nb.(Råneå); stönta, f. ip. Sk.(Lugg.); deraf
gjetar-stint, f. vallflicka. Vb. (Jfr gäta 1).
D.d. (Jylland) stanti, f. halfvuxen flicka.

Stutt-halm, m. kort obunden råghalm.
Vg.(Vartofta). Stött-halm, m. id.; )( kärva·halm,
m. bunden halm. En hög af obunden tröskad
halm kallas stött, f. Vg.

Stutt-härst, adj. korthårig; vanligen om
hästar. Hs.(Db. Bj.). Stutt-häl, id.; )(
lång-häl. Hs.(Ljusdal).

Stutting el. stotting, m. skogskälke, kort
släde att köra timmer på. Hs.,fl. Stötting,
m. Vb.,mp.,åm.,jtl.; stöting, m. Nb.(Rånea);
stitting, m. id. Runö. N. stytting. Jfr stakka
(under stakkoter).

Stutt·kar(l), m. liten och tjock karl. Vg.

Stutt·knektar, m. pl. Så kallas de (4)
drängar, som äro till för-karlens biträde vid
slåtter. För-karl kallas den dräng eller
torpare, som under hela slåttern styrer och
befaller öfver slåtterlaget1 och har sitt namn deraf
att han går i spetsen för slåtterkarlarna. Ul.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 11:54:56 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0708.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free