- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
739

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - TJO ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jug, id. Ul. Fsv. thiukker, thiokker; fn. þjukkr,
þjokkr el. þykkr; n. tjukk; fht. thihh, thik,
dich; nht. dick; d. tyk. Roten är troligen moes.
þeihan, frodas, tilltaga, växa.

Bressla-tjókk, s. brejd.

Grep·tjókk, adj. säges gödseln vara utbredd
på en åker, då han helt och hållet
öfvertäcker densamma. Sm. Jfr jord-tjókk.

Jord·tjókk, adj. så tjock att det (gräset,
gödseln) alldeles öfvertäcker jorden.
"Utbreda gödseln jordtjókkt. Gräset ä jordtjókkt". Sm.

Sam·tjókk, adj. tjock öfver hela kroppen. Sm.

Tjógd, f. tjocklek. Vb. Fn. þykkt; n. tjukt.

Tjókk el. skogs·tjókk, n.? tjockt skogssnår;
tät skogslund. G.

Tjókka, f. groflek, tjocklek. "Ho ha ökä
sej på tjókka". Sdm. Tjokken el. tjökken
(vanligast i best. formen tjökkna), f. id.
Vg.(Kåkinds h.).

Tjókka-skörrtå, f. tjókka-särk, m. skjorta
eller särk af ylle. G.

Tjókk-håirdårr, adj. lomhörd. N.G. Jfr
dau-harrdar.

Tjókkna, v. n. 1 1) (såsom i riksspr.)
blifva tjock. Tjónkän (ipt-knä), id.; 2) blifva
vred. "Dä tjókknar i hónom". Vg.; 3)
tjókkna te, mulna till, mulna upp. Götal.

Tykkla, adv. ofta. Fl.(Pargas). Tykkel,
Fl.(Vörö i Öb.): tökkel (kompar. tökklan,
sup, tökklast), Fl.(Nerpes i Öb.); tykelt,
(kompar, tykklari el. tykeltari, sup. tykklast e1.
tykeltast). Fl.(GK.,K.,P.,NK.); tykelt (sup.
tyklast). Fl.(kring Lovisastad). Fs. þikla
(komp. þiklari), id.; þiklærmær, oftare. UL.;
fht, diko (dicho, thiccho, tiko), adv. oftare (Graff
5, 112); fsax. thicco; holl. dikwijls, id. På
liknande sätt härledes lit. tankey, adv, ofta,
af lit. tankus, adj. a) tjock; b) ofta
inträffande, t. ex. tankus sweczias, som ofta gästar; gr.
πυϰνόν el. πυϰνά, adv. ofta, af πυϰνός,
adj. a) tjock; b) talrik.

TJONKE, m. yngling (omkring 15—17 år).
Kl. Fn. þjónn, m. tjenare . Jfr tjönne, tunke.

TJOR 1, n. 1) hårdt trä; trä som låter vika
eller böja sig utan att brista eller kan
användas som en fjäder; 2) fjäder på en boge;
det som spänner strängen på bogen och hvari
han är fästad. Tjur, n. id. Deraf buga-tjor, n.
Dl.(Elfd.). Är troligen samma ord som tjör,

tjor, tjur, s. tira 4. Om kådigt trä ej är
grundbegreppet, så att det bör härledas af tjör, f. tjära,
är roten måhända obrukliga forn. verbet tjuga,
draga, i hvilket fall tjur, tjor står i st. f. tjugr,
tjogr, och ursprungligen betyder: trä, som låter
draga, vika eller böja sig.

TJOR 2, s. tjör, under tira 4.

TJOR-óPPA, s. tira 4.

TJORR, m. tjur. Tjyr, tyr, tör,</i> m. id. Sk.
Tjörre, tjyrre, tjura-biss, m. id. Kl. Tjurre,
m. id.; lockelseord. Vg.(Skarab.). Tjur, m.
tvär, surmulen menniska. Götal. Fsv. þiur.
VGL.; thiur. S.F.S. 6, 469; fn. þjórr, tjúr,
týr; n. tjor; d. tyr, tjur; fht. stior; nht. stier,
e. steer; slav. tour; böhm. tur; gr. ταῦρος;
lt. taurus; it. toro; moes. stiur(s), m. ung oxe;
chald. תוֹדֽא, tora, id.; skr. sthaurin, sthôrin;
zend. staora, lastdjur.

Skogs-tjur, s. sid. 594.

Tjura, v. n. 1 1) vara tvär och surmulen,
lik en tjur. "Hva tjurar du nu för?
Hvarför går du å tjurar?" Allm.; 2) gråta och se
"sur" ut. Vg,

Tjura-mie, tjura-mie-pisk, s. miga.

Tjura·mes, s. mes, mese.

Tjura-pes, m. tjurs födslolem, Allm. S. pes.

Tjur-bässe, m. osnöpt gumse. Fl.(Ingo).
S. bärse.

Tjur-gräs, n. arter af örtslägtet tåg:
Juncus squarrosus; äfven Juncus articulatus.
Sm.(Vestbo).

Tjurig, adj. 1) stygg, elak. Fl.(Nl.); 2)
ytterst envis. Götal. Tjurut id. Vb.

Tjur·möle, m. ung tjur (2—3 år gammal).
Vg.(Vartofta).

Tjur·okse, m. snöpt tjur; oxe, som varit
tjur. Vm.,nk.,sm.

Tjur-unge, m. tjurkalf. Vg.

Tjurvig, adj. 1) tofvig; om hår. "Tjurvigt
hår"; 2) frodig, växtlig, t. ex. om kålplantor.
Sm.(Tveta h.).

Tjur-ägg, n, en sjukdom hos större
boskapskreatur, bestående i hår-bollar, som finnas i
deras inelfvor. Vg. Jfr tyre 1.

Tjyra, v. a. 1 betäcka (kor). Sk.(Lugg.).

TJU 1, n. lielår eller liehäl; liens krökta del
som bindes fast vid skaftet (orvet). Tjuv, n. id.
Vb. Tjö, n. Hs.(Db.); tiau, tiauv el. tjaug,
id. G. Jfr sigdä-tjauv. Fn. þjó, n. a) länd; b)
lielår; n. tjo, id.; fe. þeóh, länd, höft; fht.
dioh, n. id.

TJU 2, interj. tvi, fy. "Tju me väre!" Sm.

TJUG, s. tiug.

* TJUGA 1 (pr. tyg, ipf. tog, pl. tugum, sup.
togit), v. a. föra, draga. Detta förlorade starka
verb, som utan tvifvel äfven funnits i
fornnordiska tungan och der hetat tjúga (pr. týg, ipf. taug,
sup. togit), är roten till nedan upptagna
landskapsord. I fn. förekommer præt. part. toginn;
jfr Egilsson, lex. poet. sid. 819. Fht. ziohan;
fsax. tiohan; fe. teógan; nht. ziehen; mholl.
tijghen, tien; nfris. tjaen, draga, föra; moes.
tiuhan (tauh, tauhun, tauhans), föra, drifva. I fsax.,
fe. m. fl. har verbet äfven betydelsen: afla, föda;
jfr nht. zeugen, id. I holl. utmärker tiugen, v.
a. o. n. betyga, intyga (draga fram, föra fram
vittnen); utrusta, anskaffa. Jfr mht. ziugen,
erziugen, framföra; anskaffa, utrusta; ns., nfris.
tügen, anskaffa sig; gagna, vara till nytta,
framgång, med anledning hvaraf vi äro berättigade
att bland andra svenska landskapsord här
uppställa tjoga 2, tyg.

Horn·tyglar, m. pl. remmar om hornen
på oxar, då de köras. Sm. Fn. tygill, band, rem.

Horn-tjuga, f. gaffel, hvarmed
sädesneker lyftas. Sm.

Tav, m. tågor i lin. Tovor, f. pl. id. Sk.
Deraf tavra, f. 1) linstrå; 2) trådar. Sk.(Ing.).
G har här utbytts mot v. D. tave, tågor i lin.

Tjavvä (pl.-vor), f. ett slags tjuga af trä,
som bindes om halsen på svin och får att
hindra dem från att flöja. G. Tjavvä,
troligen af tjaugä.

Tjega, f. ett mindre lass. "En tjega hö",
Sdm.(Ornö). Tjega synes stå i st. f. tjoga,
något som drages. Jfr tåga, här nedan.

Tjoga 1 (pl.-gur), f. 1) gren; eg. den
vinkel, som grenen gör med trädets stam: 2)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0769.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free